Från första världskrigets leriga skyttegravar till svärdsvingande i det heliga riket. Sabatons nya singel Templars är exakt den nystart bandet behövde och känns som ett djupt, välbehövligt andetag. Missförstå mig rätt – The Great War och The War to End All Wars hade sina stunder, men vid det här laget var det svårt att inte känna att bandet hade tröskat ner sig i ett historiskt skyttevärn.

Templars en sån jäkla befrielse, vilket också märks redan i det första riffet som är härligt episkt, svettigt och tungt. Det är en återgång till fornstora dar för bandet, med vad som nästan gränsar till mytisk storytelling. Det är bombastiskt på ett nygammalt vis och istället för sorgliga soldatöden får vi nu istället rustningar, svärd och ett episkt driv som påminner mer om The Art of War och Carolus Rex-eran. 

Musikaliskt är Templars också vassare än på länge. Produktionen är renare, refrängen är en riktig öronmask och Brodéns röst är så där härligt kraftfull och hungrig igen. Inga trötta krigsmarscher – bara ren och vidunderlig power metal. Så låt oss nu innerligt hoppas att detta är en teaser för nästa skiva och inte bara ett engångsexperiment, att man denna gång vågar lyfta blicken bort från världskrigen, mot andra och större historier. 

Det är återigen kul att vara Sabaton-fan igen. Jesus Kristus vilket ös!

Det anlände tillslut, Skeletá, Ghosts sjätte album i ordningen. En emotionell exorcism som saknar motsvarighet, där Forge har kastat av sig de teatrala mantlarna och kliver rakt in i själens mörkaste skrymslen. Det är introspektivt, naket och förbannat vackert. Ärligt talat vet jag knappt vad jag ska ta mig till och efter tre genomspelningar så vågar jag påstå att Skeletá är Tobias hittills mest intrikata och kompletta skapelse. 

Från den hoppfulla öppningen i Peacefield till den livsbejakande avslutningen i Excelis, och så klart den emotionella käftsmällen Cenotaph någonstans där i mitten, en andlig urladdning som lämnar en trasig, andfådd och lyrisk. Musikaliskt är det en smältdegel av hårdrock, melankoli och subtila popinfluenser. Det är mindre riff och mer känsla, där varje låt kräver flera lyssningar för att riktigt blomma ut. Men när den väl gör det? Då är det magi.​

Med sin sakrala atmosfär, smärtsamt vackra melodier och poetiskt skönsjungande Tobias Forge så är detta inget annat än ren och skär katharsis. En emotionell knockout, ett känslomässigt monument över det förflutna. Detta är Ghost i dess mest ödesmättade och mänskliga form, och jag vet ärligt talat om det kan bli mycket bättre. Skeletá är konst. Punkt. 

Vad tycker du om nya plattan?

Handen på hjärtat nu, jag hade faktiskt ingen aning om att "Stanley Cup Girl" var ett begrepp, eller att det trendade på Tiktok och allt det där andra som alla ungdomar numera använder. Jag lovar. Och det kan låta förbannat löjligt men efter att varit på jakt efter något vettigt att hinka vatten ur vid datorn, vilket jag historiskt varit hejdlöst usel på, så har denna rejält tilltagna bägaren gjort underverk. 

Kollegorna har så klart häcklat mig, friskt. Men det bjuder jag på, jag och min “Game Changer”. Ett uttryck jag råkade kläcka ur mig i ett svagt ögonblick, och som (så klart) fått hänga kvar. Men de får skoja till det bäst de vill, för faktum är att Quenchern håller vattnet kallt i en halv evighet, verkligen iskallt, så till den milda grad att det blir svårt att dricka ifall man inkluderar is. Dessutom älskar mina katter den, av någon outgrundlig anledning. Vilket självfallet är ett enormt plus. 

Bäst spenderade pengarna på länge. Och det känns förbannat tryggt att slippa oroa sig över att ha glas stående på skrivbordet längre, något som tidigare kostat mig ett och annat (svindyrt) tangentbord. 

Har du någon liknande stor “hink” med vatten vid datorn? Eller lever du livet lite mer wild and crazy, och kör med vanligt dryckesglas?

Efter två hejdlöst sömniga lopp så var det alltså dags för Saudi Arabia och mer specifikt Jeddah Corniche Circuit. En bana som sedan den introducerades för fyra år alltid har bjudit på riktigt härlig action, och säg den som inte minns duellen mellan Charles Leclerc och Verstappen från 2022. Där snackar vi 50 rejält underhållande varv och jag hoppades innerligt på att vi skulle bjudas på en liknande duell i år. Bordet stod liksom dukat, med Verstappen, Piastri, Russell och Leclerc - alla redo att dyka in i första kurvan. Jag var pepp, jag var taggad. 

Men tyvärr så fortsätter årets säsong av F1 att göra en besviken och loppen fortsätter alltjämt att vara sövande tråkiga, och som stort fan av sporten så gör det ont hela vägen in i själen. För det är inte som att förarna inte försöker, men den smutsiga luften, problemet som de nuvarande reglerna ämnade att eliminera, är tillbaka och är om möjligt värre än någonsin. Bilarna kan helt enkelt inte följa varandra och övertaget att befinna sig längst fram är helt enkelt så gott som oöverkomligt. 

Kvalen har istället varit helgens höjdpunkt, vilket känns en smula bakvänt. Där en Pole Position nästan varit helt avgörande för framgång. Se bara på den annars så otroligt dominanta McLaren, som även den uppvisat tydliga tecken på att tappa mycket av sin potens så fort den hamnar mitt i trafik. Nä usch, jag håller innerligt tummarna för att resten av säsongen inte fortsätter så här för då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Men med det sagt, och för att vara lite mer positiv, så verkar det i varje fall som att vi faktiskt har en genuin strid för världsmästerskapet i år. Och det är i sanningen inte fel.

Piastri fortsätter att gå från klarhet till klarhet och man kan inte annat än bli imponerad av hans iskalla, Kimi Räikkönen-liknande approach, som förvisso kan låta en aning tråkig och känslolös. Men också är precis det som krävs i sporten just nu, och vad än Mark Webber gör i rollen som Piastris manager så kan man inte annat än lyfta på hatten. Ett strålande, strålande jobb. Från dem båda, och döma av vad vi hittills sett så skulle det inte förvåna mig det minsta om Oscar faktiskt kommer att utklassa Lando under året, kanske rent av knipa världsmästartiteln. 

Russell fortsätter även han att imponera, och Max likaså, även om den där incidenten i första kurvan var väldigt onödig. Varför ens ha något utrymme där att fly ut på, snälla FIA sätt dit en grusfälla eller en fet jävla vägg, så hade vi sluppit detta. Problemet är knappast unikt för Jeddah heller och vi har sett exakt samma sak på flera av dessa gatlopp, där förare chansar och sneddar lite, för att det är möjligt. Nä. Lägg ner den där skiten och ge oss riktig racing istället. Kross och mos. Det är inget dagis trots allt, förarna vet vad de ger sig in i. Annat var det på den gamla goda tiden med skrikande motorer och vidöppna cockpits. 

Slutligen så behöver jag även omnämna Charles, för wow vilket lopp han körde. Helt otroligt tempo och det kändes onekligen som att hans Ferrari kom till liv längs Jeddahs upplysta gator. Hade han startat på Pole så är jag övertygad om att segern hade varit hans, garanterat. Likaså så fortsätter Williams att vara best of the rest och det är verkligen makalöst vilken skillnad några år under Vowles har gjort. Att de äntligen har två duktiga förare också är fantastiskt kul, även om jag personligen anser att Ferrari gjorde ett enormt misstag när de bytte ut Sainz med Hamilton. Kanske inte kortsiktigt, med tanke på mängden positiv PR som den sjufaldige världsmästaren bringar. Men Charles och Sainz var en fantastisk duo, och långsiktigt lär detta kosta Maranello, det är jag övertygad om. 

Vilka är dina tankar om gårdagens lopp, problemet med den smutsiga luften och dessa “snälla” banor som inte bestraffar i tillräckligt stor utsträckning?

Då var det alltså officiellt. Liam Lawson petas efter bara två GP-helger och ersätts omedelbart av Yuki Tsunoda som Max Verstappens nya teamkamrat. Att Nya Zeeländaren skulle få det tufft i Red Bull var det nog ingen som tvivlade på, men få kunde nog ana att hans inledning på säsongen skulle vara fullt så katastrofal som den varit. 

Både i Kina och Australien kvalade Lawson in som den absolut långsammaste föraren av startfältet, vilket så klart inte fungerar när du kör för ett av toppteamen. Så nu blir det äntligen Tsunoda som får chansen, och Horner menade att hans erfarenheter från fyra säsonger tillsammans med Racing Bulls förhoppningsvis ska kunna hjälpa teamet att ta itu med RB21 och dess tydliga problem. Något som även Verstappen själv uttryckt sin frustration över.

"It's been difficult to see Liam struggle with the RB21 at the first two races, and as a result we have collectively taken the decision to make an early switch."

Men hur mycket tillit har egentligen Red Bull-cheferna till Tsunoda. Bakom kulisserna har det varit tydligt att det har funnits krafter som varit ovilliga att ge honom en chans. Något man under de två första åren kunde förstå då Yuki helt enkelt inte visade sig vara en tillräckligt komplett förare. 

Situationen idag är dock en helt annan och Yuki från förr är till synes ett minne blott. Hans prestationer detta och förra året i Racing Bulls talar för sig själv. Men han har även uppvisat en helt annan förmåga att bibehålla lugn och kommunicera med teamet jämfört med hur det tidigare var. Kort och gott, nu är det upp till bevis och dessutom framför hemmapubliken. 

För Lawsons del blir det att återvända till Racing Bulls för att återta sätet som en av de juniora förarna, som sig bör. 

Vilka är dina tankar om Tsunodas befordran till Red Bull?