När jag som glad liten nörd under tidiga 90-talet snubblade över Warhammer och White Dwarf i min lokala Hobbex-butik så förstod jag inte till fullo vad det var jag tittade på. 

Sedan flera år hade jag varit näst intill besatt av både Heroquest likväl som Mutant och Drakar & Demoner. Men här hade vi något nytt och mörkare, något som kändes ännu vuxnare. Det var smutsigt. Skevt. Obehagligt. Nästan lite förbjudet. Och det var precis därför jag också fastnade.

Warhammer 40,000 i dess andra upplaga, komplett med den där ikoniska boxen föreställande Space Orcs och Blood Angels som slåss, blev startskottet till en hobby som lämnade ett djupt avtryck och ett universum som jag än idag följer med passion.

Så därför gjorde det också extra ont att höra om hur John Blanche gått bort vid 77 års ålder. En sann legend som var med och formade visionen av den mörka framtiden och vars fingeravtryck syns i var och varannan Warhammer 40,00-bok. Han var en skapare av världar och långt mer än bara “ännu en illustratör”. 

Kanske är det därmed inte så konstigt att jag, likväl som många andra som växt upp med hyllor fyllda av färgglada arméer och codex-böcker, reagerat så starkt på hans bortgång. Blanche kommer för alltid leva vidare i våra hjärtan, och även om hobbyn nu förlorat en av sina största visionärer så lever hans värld vidare. 

Tack för mardrömmarna och vila i frid John Blanche.

Då blev man alltså ännu en gång påmind om att man är gammal gubbe. Basshunters dunderdänga Boten Anna firar 20 år, och när man lyssnar på den idag så är det svårt att inte bli så där onödigt nostalgisk. Minnen av LAN, IRC, Ventrilo, nördhumor och Joltcola. Hur kan man inte älska det?

Nej, låten borde ju aldrig ha fungerat.. egentligen. Men lik förbannat spreds den som en löpeld över MSN, Lunarstorm, Limewire och mycket annat. Den blev helt enkelt viral innan ordet ens var uppfunnet, seglade världen runt och etsade sig fast i historieböckerna. 

Där och då tyckte man så klart låten var förbannat skitnödig och töntig. Själv var jag på tok för svart och svår för att bli påkommen med att lyssna på sånt trams. Nä, In Flames, Kovenant och Moonspell var det som gällde för mig. Men så här två decennier senare.. så börjar man nästan lipa av nostalgi när Boten Anna dundrar loss i högtalarna.

Missa inte den lilla intervjun med Basshunter själv, eller Jonas Altberg som snubben egentligen heter, som finns på radio P4.

Vilka är dina minnen av Boten Anna?

Det är knappast någon större hemlighet att jag dyrkar marken som Tommy Johansson vandrar, den tidigare Sabaton-bandmedlemmen som efter flera år äntligen beslutade sig för att sprida vingarna på egen hand. Både via Youtube och hans kanal som är sprängfylld av briljanta covers, men även med hans alldeles egna band Majestica.

Och det har väl blivit lite tradition vid detta laget, att fredag är likställt med “Tommytajm”. Det är trots allt den dagen på veckan då han normalt brukar posta sina låtar och idag var inget undantag, där det vankades 80-tal med en tolkning av We Built This City av Starship. Ostigt, spralligt och exakt den jävla energikick man behöver efter en veckas arbete. 

Det som alltid slår mig är hur genuint kul han verkar ha. Det är inte bara teknisk briljans - även om den finns där i överflöd - utan det är den där smittande spelglädjen. Och det gnuggar onekligen av sig. Så skål alla glada, det är fredag. Spana in och lyssna på hans nyaste cover här nedan.

Är du också ett fan av Tommy?

Alltså vad i hela friden. Vem kunde någonsin tro att Street Fighter-filmatiseringen faktiskt skulle se…bra ut? Det var verkligen inte på min bingobricka i varje fall that’s for sure. Visst, den gamla rullen med Janne Kladd, Kylie Minogue och Raul Julia (vila i frid), ÄR ju charmig. och likaså är den första Mortal Kombat så klart en kung-rulle av rang. Men utöver det? Herregud så många usla filmadaptioner av fightingspel vi fick. 

King of Fighters, The Legend of Chun-Li, Dead Or Alive, Tekken? En plågsam barad av missade knogmackor och reabacks-känsla. Så våldsamt dåligt att man bara ville vika sig dubbel på ett betonggolv och gråta. 

Därmed är det kanske inte heller så konstigt att förväntningarna var rejält lågt ställda inför dagens trailer. Så varför sitter jag nu här och bara fnittrar av glädje efter att ha glott igenom den ungefär fyra eller fem gånger? Det är svettigt, överdrivet, färgsprakande och självmedvetet. Men inte minst så verkar det faktiskt som att man på fullaste allvar ansträngt sig. Det SER ut som ett fightingspel, komplett med de där överdrivna stereotyperna som formade Capcoms kultklassiker. 

Nä jag är ta mig tusan genuint pepp. Detta ser brutalt underhållande ut och även om vi inte ska ropa hej (eller Hadouken) riktigt ännu, så är magkänslan att “detta kan bli riktigt bra”. Eller vad säger du? Spana in trailern här.

Vad tror du, kan Street Fighter-rullen leverera?

Jag är ingen ung spellevink, och även om 42 bast kanske inte är någon pensionsålder, så är det inte direkt som att man känner sig som lammkött längre när man svansar runt på stan. Jag tycker att musik generellt var bättre förr, att sociala medier är ett gissel som borde totalförbjudas och att träpaneler är bland det finaste som finns. Jag svär på högljudda grannar, blänger surt åt skrikande barn i butiker och gnäller över elpriset. Kort och gott, gammal och en aning bitter.

Så varför lyckades precis trailern för den nya Harry Potter-serien att nästa få mig att börja böla av lycka. Ja, filmerna var magiska när de kom och jag minns mycket väl hur otroligt pepp man var inför varje premiär. Fantiserade och undrade om hur de skulle lyckas omvandla de där hundratals sidorna till en berättelse på vita duken. Svaret är så klart att det hela var en kompromiss. En kraftigt komprimerad och påskyndad berättelse som kastade bort stora delar av böckerna.

Kärnan fanns så klart kvar, men mycket av det som gjorde böckerna och karaktärerna så speciella saknades. Idag är det mer tydligt än någonsin, speciellt som inbiten (vuxen) Harry Potter-fantast. Det hjälpte väl knappast heller att regin spretade i tre olika riktningar. Först med de mer barnvänliga Christopher Columbus-adaptionerna. Vilka sen följdes av den annorlunda men briljanta The Prisoner of Azkaban av Alfonso Cuarón, sen den djupt problematiska Goblet of Fire av Mike Newell och sist men inte minst de lite mer rappa, actionfyllda David Yates-rullarna. 

I kontrast känns serien som ett mer lämpligt format för Rowlings berättelse. Och här handlar det inte om någon cynisk reboot, utan något vars ambition tydligt är att vara mer trogen bokförlagan snarare än en form av greatest hits med alla de största händelserna. Även tonen upplevs som tydligt annorlunda, en aning mörkare men fortfarande fylld av förundran. Inte nödvändigtvis vuxet men mer i  linje med böckerna. Låta karaktärer och scener andas,  vara obekväma, småaktiga, roliga, trasiga - mänskliga. Kort och gott mycket av det jag personligen saknades i filmerna, särskilt från och med Harry Potter and the Goblet of Fire och framåt där tempot ofta kändes som en stressad sammanfattning snarare än en berättelse.

Visst, det skaver en smula att inte se Radcliffe, Watson och Grint i rollerna. Det sitter så klart djupt rotat. För att inte tala om Rickman som Snape. Men här handlar det inte om att ersätta, utan bara att tolka på ett annat sätt. Bara tänkt tillbaka på alla rabalder kring Ledger när han fick rollen som The Joker. Som om det på något sätt skulle omintetgöra Jack Nicholsons tidlösa prestation? Sanningen är snarare att båda två kunde samexistera och göra rollen till sin egen, två vitt skilda men likväl makalösa tolkningar. Och det är precis samma situation här. 

Jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att detta kommer bli magiskt bra, och döma av det lilla vi nu fått se i teasern, inte bara från Dominic McLaughlin, Arabella Stanton och Alastair Stout, utan även alla de andra. Så finns här en ny energi, en hunger och något som inte känns nostalgiskt utan genuint nytt och spännande. Vilket är precis vad världen behöver. 

Harry Potter växte upp med sina läsare, böckerna blev vuxnare, mörkare och allt mer laddade. Mer komplexitet, mer politiskt. Filmerna lyckades aldrig riktigt få till detta och nu har serien chansen att göra det. Att faktiskt ta materialet på allvar från början utan att kompromissa. Så ja, detta känns faktiskt nödvändigt. Inte för att ersätta eller modernisera. Nej, för att ge oss den där oförglömliga berättelsen som alltid funnits där i böckerna, inte bara för alla gamla utan också för nya fans. 

Det är inte ofta en trailer får det att pirra inombords, men Harry Potter och HBO lyckades precis med just exakt detta.

Vad tyckte du om trailern?