ReWatch: Arrested Development

Så var dagen här, när det var dags, för undertecknad att se om den serie som kanske ligger mig allra mest varmt om hjärtat. Rent emotionellt. Serien som var tvungen att läggas ner för att kunna bli en erkänd succé. Serien som trots toppbetyg från både tittare och kritiker aldrig lyckades nå ut till publiken men även om man gillar en underdog så är det inte därför den betyder så mycket för mig. 

Jag kom nämligen i kontakt med serien för femton år sedan under en period i USA. Jag bodde tillsammans med min flickvän, God rest her soul, som en dag frågade mig om vi hade Arrested Development i Sverige. Amerikaner har i regel ingen vidare koll på omvärlden så hon brukade fråga mig sådana saker. Har ni el, åker ni skidor till jobbet, hur är vädret i Schweiz egentligen och så vidare och jag måste väl ha sett ut som det frågetecken jag kände mig som för jag hade absolut inte en aning om vad Arrested Development var. Jag beslöt mig i alla fall för att säga som det var och hon sken upp och berättade i extas att det ju var ett perfekt tillfälle för henne att se om hela serien.

Sagt och gjort. Vi åkte till närmsta Blockbuster för att hyra samtliga tillgängliga säsonger. Japp, hyra. Det kändes lite ovant att gå in i en butik och hyra en film när man var van vid att kunna få det mesta via nätet men vilket utbud och det var ju i princip gratis. Hur som helst. Förväntningarna var skyhöga. Jag menar verkligen off the charts höga. Hela bilfärden hade hon pratat på om Tobias och hans blåa män, om kaxiga koreanska adoptivsonen Annyong, om George Michael och the frozen banana stand och hela den dysfunktionella familjen Bluth och hur förbannat roligt det här skulle vara.

Med ett bredställ Ronny & Ragge hade varit avundsjuka på parkerade hon och vi stegade in. Man skall aldrig döma en bok efter omslaget som det så fint heter men snacka om besvikelse då jag såg omslaget. Arrested Development såg ut som vilken random amerikansk flamskomediserie som helst. Huset fullt, Tummen mitt i handen, Sjunde himlen. You name it. Serier som jag avskyr över allt annat. Jag hade duckat direkt. I synnerhet I Sverige, där någon stjärna fick idén om att döpa om den till Firma Ruffel och Bygg. Efter en tittarstorm så tog TV4 dock sitt förnuft till fånga och gav den originaltiteln igen. Men jag tror i alla fall att jag lyckades dölja besvikelsen rätt väl för hon var fortfarande glad som en lärka när hon skuttade fram till DVD-spelaren och slängde in första discen. Jag stålsatte mig och hann tänka ”Snälla, låt det inte vara burkskratt i alla fall.” Serien rullade igång och jag rullade också, på golvet, av skratt, i krämpor. Jag tror att jag hann dö lite grann upprepade gånger under de tre säsonger som vi klämde rätt omgående. Jag älskade allt med Arrested Development. Den träffsäkra humorn, de skruvade men ändå älskvärda karaktärerna. Det var verkligen perfekt på alla sätt. Det här hände i Texas på sommaren, vi hade båda semester och solen gassade. Vissa timmar nådde termometern 50-gradersstrecket men vi stannade inne, levde på KFC och Lone Star och följde den mest snillrika och roliga serie jag sett sedan, ja jag vet inte, någonsin?

Efter ännu en tittarstorm där publiken krävde en återkomst för familjen Bluth så blev det ju också en fjärde säsong, denna gång på Netflix och även om mycket av magin var borta så var den ändå fortfarande full av fantastisk och intelligent humor som kanske till och med hade blivit lite för smart för sitt eget bästa. Jag var dock oerhört imponerad av hur man lyckades knyta ihop varenda lös tråd. Men samma otroliga upplevelse var det ju inte, något som förmodligen också berodde på att jag såg den solo i en lägenhet i ett regnigt Göteborg i stället för i ett soligt Dallas med underbart sällskap. Femte säsongen såg inte ens, jag var klar kände jag och av betygen att döma så hade jag rätt.

Jag hade inte sett om de första säsongerna av rädsla för att upptäcka att det inte var äkta. Att det där hysteriska skrattet, glädjetårarna som föll när jag rullade på golvet. Var det verkligen så det var eller var det bara en känsla av en helhet? Var det kanske så att vistelsen med en okomplicerad kärlek i ett annat land, i en annan verklighet fördunklade mitt sinne och fick mig att lyssna på mitt hjärta snarare än mitt omdöme? Jag tänkte att det enda sättet jag kunde lösa den frågan på var att se om skiten och även om mina farhågor till viss del var befogade så är det fortfarande en lysande sitcom. Den kanske inte har åldrats likt ett fint vin men den har heller inte surnat. Visst, skämten känns mer forcerade nu och ett flertal karaktärer hade väl blivit cancelled i dag men den lever helt och hållet på sin vassa, cyniska humor och där finns det finns det få som slår Arrested Development på fingrarna. Men att den var bättre första gången jag såg den är ställt bortom allt rimligt tvivel så kanske var det för att det var en annan tid, ett annat liv ändå eller så är det helt enkelt jag som har blivit tråkigare. 

Säsong 1-5 finns att fiska upp på Netflix