Svenska
Blog
Minuterna som skrev TV-historia och skakade folkhemmet i sina grundvalar

Minuterna som skrev TV-historia och skakade folkhemmet i sina grundvalar

Jag måste bli bättre på att blogga. Så är det bara. Här sitter jag med ett verktyg på handen utan att frekvent använda det. Det är ju ett ypperligt sätt att nå ut som man säger i dagens uppmärksamhetstörstande samhälle och det är väl också det som har hållit mig tillbaka. Att det jag skriver faktiskt når ut och att det i dag går att kleta på någon trist politisk etikett på allt. Ena dagen är jag ett borgarsvin, nästa råkommunist. I själva verket är min livsåskådning i det närmaste existentiell nihilism. Jag har inget som helst intresse av politik, religion eller samhällsfrågor i övrigt och deltar aldrig i sådana diskussioner som ni kanske märkt, vilket jag också har skrivit om i flertalet artiklar men man får förstås tycka vad man vill, vi är alla dömda till frihet. Samtidigt är jag paradoxalt nog livsnjutare och fokuserar på det som är roligt i livet och det är väl där jag får landa i bloggandet framöver. Bara trivsamt och där det enda lidandet får vara popkulturellt och gastronomiskt. 

Och just ett sådant inträffade tidigare på gymmet. Inte det gastronomiska då, utan det popkulturella lidandet. Eller snarare minnet därav. Som så många gånger förr lyssnade jag på gitarrmangel och gutturala vrål för det rätta fokuset men den här gången var det inte någon av mina egenkomponerade spellistor utan en sådan där som Spotify själva knåpat ihop. Jag tänkte "hur illa kan det vara liksom?" men kraschlandade direkt i Dead by April, metalcorebandet från Götet som plötsligt sade att, "äh, va fan gubbar, nu skiter vi änna i det här med att vara äkta" och ställde upp i Melodifestivalen och senare också i, ja just det Allsång på Skansen och sällan har skämskudden varit större men samtidigt var det ett stycke TV-historia som aldrig får glömmas. Ett av de allra största humorögonblicken det här landet har kunnat erbjuda. Det är väl få som har missat detta men det är samtidigt värt att analysera på nytt för humorn har så många olika lager här. 

Det som är så briljant är hur oskyldigt det hela börjar. Min namne, svärmorsdrömmen Zelmerlöv i marinblå fluga dagen till ära, barnfamiljer och myskändisar som Babsan som leende sjunger med i gassande solsken, ”Var sover man bäst och var äter man bäst? Hos Kalle Kalle Kalle Kalle på Spången”. Visst, Zandro Santiago, sångare i Dead by April har piercingar och är rejält gaddad men det förekommer även i Danderyd till och från och han sjunger ju så finstämt med i låten från den gamla pilsnerfilmen. Men när sångare nummer två, Strimell sedan stämmer in med ett growlande VILKEN KALLEEE?! VICCKKEN KHALLYÄÄÄÄÄHAARGHHH?!” på bästa sändningstid så ser man riktigt hur livsglädjen kollektivt sugs rätt ur själen på överklassen på plats och i folkhemmen kastade sig folk efter fjärrkontrollen i ren panik. Popcorn-skålar som flög genom luften och beskyddande händer över barnens öron. Telefonkön till SVT som överbelastades på nolltid och arga insändare som författades i affekt. Santiago å andra sidan, man kan se det i ögonen, när han går omkring där i publiken med mikrofonen och ett ansträngt leende att han vet om att det inte finns någon väg tillbaka längre, inte efter det här. 

 

 

 

 

HQ