Svenska
Blog
Judas Priest vägrar att åldras

Judas Priest vägrar att åldras

När många av de åldrande kollegorna i branchen vägrar att kasta in handduken trots att deras sound numera påminner mer om öldoftande replokal i Bandhagen än platinumsäljande metalgudar så fortsätter Judas Priest att åldras som ett fint vin och fredagen den 13:e, mitt i diverse skräckteman så släpptes den. Deras första låt sedan 2018 och den återvunna energi och brinnande glöd som de hittade tillbaka till på plattan Firepower verkar hålla i sig för Panic Attack är en tvättäkta ripper. Den öppnar med ett bombastiskt intro som doftar så mycket 80-tal att man blir helt knäsvag och sedan, en dryg minut in så kliver han in i handlingarna, Rob Halford , 70+ med en röst som inte verkar ha åldrats en dag de senaste årtiondena och därifrån går det undan.

Då smiskar Birmingham-bandet på i klassisk Judas-stil. Faktum är att låten utan problem hade platsat på Turbo. Här finns det frenetiska, de duellerande gitarrerna, ackompanjerade av ett furiöst trummande från Travis och falsetturladdningarna som bara Halford kan bemästra. Här finns allt ett Judas Priest-fan kan begära och den åker förstås rätt in i bruttolistan för 2023 års bästa låtar. 

Nya plattan, Invincible Shield släpps 8:e mars nästa år och fortsätter det så här så blir det ett datum att minnas. 

HQ
Flanagan hela helgen

Flanagan hela helgen

Den släpptes ju i går och jag har höga förväntningar på The Fall of the House of Usher. Det är inget att hymla med. Mike Flanagan har gång på gång bevisat för mig att han i särklass är ett av de vassaste namnen när det kommer till att leverera traditionell skräck och hans, i mitt tycke vassaste verk kom så sent som 2021. Herrens vägar äro outgrundliga sägs det ju och det gjorde Flanagan smärtsamt tydligt för oss när han vräkte ner religion, sorg, moral och ond bråd död i en bubblande kittel och lät det koka över i Midnight Mass, en av de bästa serier som någonsin släppts på Netflix. Vilket kanske inte kan låta som den bästa av måttstockar så här 2023 men när det kommer till serier så har streamingjätten trots allt släppts en hel del kvalitet genom åren. Filmer är däremot är en annan historia och det gäller faktiskt även Flanagans rullar. Även om The Midnight Club var lite av en besvikelse så är samtliga serier strålande. The Haunting of Bly Manor och Hill House och som sagt, Midnight Mass. Filmerna däremot är väl okej, som bäst. Inget som sticker ut direkt men skulle jag välja två som ändå landar strax över den genomsnittliga skräckisen så är det Hush och Oculus.

Något som gör att han ständigt lyckas med sina större projekt är ju idoliseringen av Stephen King. Att den får ta rejält med plats. Få regissörer förstår skräckmästaren som Flanagan och just Midnight Mass var ju mångt och mycket ett enda stort ljuvligt hommage till Salem's Lot och precis som i hans andra verk så fanns det gott om fina påskägg och referenser till olika karaktärer från Kings böcker. Flera rollfigurer i Flanagans olika produktioner är ju också varianter av författarens egna karaktärer. Det är lite som ett levande Stephen King-museum om man skall vara lite fredagspoetisk men ändå med en helt egen touch. Det känns verkligen Stephen King men samtidigt också högst personligt. Det är med andra ord med solsken i sinne jag dyker ner i mörkret som verkar råda i The Fall of the House of Usher nu i helgen. 

Chefredaktör Hegevall delade ju dessutom ut ett finfint betyg, trots dubbla emaljögon. 

Har du hunnit riva av Flanagans nya ännu? 

HQ
Lies of P var ett bitterljuvt äventyr

Lies of P var ett bitterljuvt äventyr

Det släpptes ju för nästan en månad sedan nu och utan recensionsplikt har jag därmed haft gott om tid att avvara för det tvetydiga nöjet att som Pinocchio ränna omkring i ett grådaskigt Krat. I bästa fall med livet ständigt hängande på en skör tråd, i värsta som ännu en dyster siffra i den fiktiva stadens statistik över grova våldsbrott. Här har jag upplevt känslor av både lycka och smärta och framför allt har jag dött. I omgångars omgångar. Nu skall det ju sägas att spelet har blivit enklare efter senaste patchen då någon simp hos utgivaren tydligen gav med sig och justerade svårighetsgraden efter att det har klagats bland casuals på sociala medier över nivån på utmaning, vilket jag inte alls håller med om. För egen del väljer jag soulslike just för att bli rejält förnedrad och förgjord. Jag vill sitta där och känna mig helt förtappad, alltid på gränsen till ett nervsammanbrott. Jag vill både älska och hata och jag vill var ensam i min kamp. Likt Sisyfos vill jag förgäves försöka rulla den där metaforiska stenen uppför berget. Annars kan jag lika gärna spela Animals Crossing med Conny. 

Lies of P levererade just den känslan. Med tydliga influenser från hela FromSoftwares produktportfölj så var det i sina bästa stunder brutalt svårt och ljuvligt men samtidigt rejält obalanserat och det är också här de flesta genreklonerna faller, på jämnheten. Lies of P är ofta betydligt mer förlåtande än SoulsBorne-spelen men då och då när man minst anar det och inte sällan i ologiska situationer så blir det parodiskt svårt. Alltför ofta på grund av element man inte själv kan styra över. Jag menar, har man klarat samtliga lir från FromSoftware, från Demon’s Souls till Elden Ring så skall man inte behöva fastna i timmar på en medioker miniboss i de inledande kvarteren. Men mest är det lovord ändå. Det är klart att i grunden är det blott en oblyg kopia. Det går inte att släta över ett sådant faktum. Alla delar finns här. I någon form. Från Demon’s Souls world tendency till Sekiros intrikata pareringssystem och estetiken är onekligen skapad med Bloodborne i åtanke men där den kosmiskt gotiska Lovecraftdoftande spelvärlden har bytts ut mot en impressionistisk Belle époque dito, med blodstänkta boulevarder, skabrösa kabaréer och pampiga operahus.

Men framför allt är den befriande känslan intakt när man väl klarar av en utmaning som länge verkade helt omöjlig. När man än en gång fick känna sig gudomlig. När himlen plötsligt öppnade sig och Gud Fader själv klev ner och klappade mig på axeln och berättade att han var stolt över mig för att äntligen ha besegrat ondskan. Något annat som känns igen är den abstrakta berättelsen, som absolut finns där men som precis som i, ja ni vet ju vilka spel jag menar vid det här laget så är den dold och gömmer sig i stället i detaljerna. Brev, skyltar, karaktärer och föremål har alla något att berätta och det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte ha högläsning. Jag vill bläddra själv och upptäcka vad som döljer sig på nästa sida. 

För egen del slänger jag in Lies of P som en contender i år. Originalet är alltid bäst men strax efter Nioh och Salt And Sanctuary så är det min favorit bland Soulslike. 

Har du lirat Lies of P ännu? 

Hannes Aitman är mitt nya musikhopp

Den går ständigt på repeat om dagarna nu. På kontoret, mellan möten. Det nya inhemska musikhoppet är bara 19 barre och redan så här fruktansvärt bra. Framtiden ser med andra ord synnerligen ljus ut för Hannes Aitman och därmed även för undertecknad som alltid uppskattar ny bra musik.

En svensk Springsteen känns kanske att ta i men det är heller inte en helt absurd jämförelse och det är också ett epitet han själv är fullt medveten om och inte på något sätt räds för trots sin ungdom rör sig västeråsaren världsvant i Americana-land och det är inte svårt att urskilja både Johnny Cash och Dylan i EP:n som släpptes för en dryg månad sedan. Ja, och så en tidig Bruce då förstås. Där i mitten av 80-talet någonstans, när han var som allra bäst. Samtliga fyra spår här är fenomenala men titelspåret, Dying For A Name och finalen, Too Much är något utöver det vanliga. De är båda där och nosar i de övre regionerna. Aspirerar med all rätta på topplaceringarna när musikåret skall summeras om ett par månader. 

Supernöjd med Jabra Elite 8 Active

Supernöjd med Jabra Elite 8 Active

Hegevall var ju inne på det i sin recension men vilka jävla lurar detta är på ren svenska!

Jag behövde ett par nya träningslurar då mina JBL börjat tappa geisten och senaste tillskottet till hörlurssamlingen blev därmed Jabra Elite 8 Active. Nu har jag haft dem i ett par veckor och kunde inte vara mer nöjd. Här har danskarna verkligen ritat om kartan, igen och jag ville förstås prova IP68-klassningen. Jag blev inte besviken. Jag kunde nämligen sula dem rätt ner i asfalten och The Number of the Beast dånade fortfarande i lurarna när jag plockade upp dem igen. Enligt specifikationen skulle jag också kunna moshpita och rulla i lervälling och jag skulle till och med kunna sitta nere på havsbotten och lyssna på Bröderna Djup. Om jag vill. Och om det inte är djupare än 1,5 meter. Det får dock bli lite varmare innan jag provar på just det men att skölja dem under kranen efter användning har fungerat varje gång.

Oftast brukar ju stryktålig betyda halvrisigt ljud men inte här. Snarare precis tvärtom. Allt från dödsmangel till body, bro-country och hästjazz låter superbt, även om de naturligtvis ljudmässigt inte kan mäta sig med de allra bästa Hi-Fi-lurarna men det är ju inte där de skall glänsa heller.

Som träningslurar är de nämligen exceptionellt bra. Nu har jag förvisso inte penetrerat hörlursmarknaden lika djupt och brett som chefredaktörn även om jag såklart har ägt min beskärda del av produkter men detta är utan större konkurrens de bästa lurarna för ett aktivt liv jag har haft äran att förfoga över. De presterar på topp varje gång. Oavsett om det står svettigt gympass eller löprunda i höstigt pissregn på agendan. Rekommenderas förstås för rätt klientel.