Svenska
Blog
Killers of the Flower Moon var på många sätt ett mästerverk

Killers of the Flower Moon var på många sätt ett mästerverk

Det tog sin tid. Alldeles för lång tid egentligen med tanke på hur omåttligt taggad jag var på Killers of the Flower Moon redan innan jag ens sett en trailer. När den sedan droppade i maj månad så blev inte suget mindre om man säger så, snarare precis tvärtom. Jag var extatisk. Sedan hände det som har hänt så många gånger förr. Tiden gick och livet kom emellan. Scorseses mastodontprojekt föll kanske inte i glömska men det bleknade, likt ett fotografi som legat för länge i solen. En sommar och en inflation senare så var den plötsligt här och dessutom med goda vitsord men det var ändå något som skavde. Tre och en halv timma. Vågar man chansa? Tänk om den är så sövande som de värsta belackarna hävdade? Att den egentligen bara hade substans för att vara hälften så lång. Orkar man sitta där då, i en biosalong och känna livet sakta rinna ur en medan snoozefesten obönhörligen pågår? Beslutsångesten tycktes aldrig lägga sig men i går gav vi efter.

Då blev det av till slut och även om jag inte på något sätt är missnöjd med beslutet så var jag inte fullt lika euforisk som många andra. Visst var det en makalös produktion och nog innehöll den några av de bästa skådespelarinsatser jag sett i modern tid och den vilade definitivt på en lika viktig som obekväm sanning. Tyvärr kände jag ändå att något saknades, det där som skulle ta den hela vägen upp till full pott. Det som är så svårt att sätta fingret på men som ändå finns där, som en förnimmelse om att den verkligen inte hade behövt vara 210 minuter lång, alternativt att den hade behövt vara ännu längre. Scorcese har byggt hela sin karriär på gangsterstorys och giriga män och den delen sätter han förstås med bravur men hade han grävt djupare i Osage-stammens liv och ägnat sig åt lite mer karaktärsutveckling så hade den utan problem kunnat klocka in på runt sex till åtta timmar och då i ett miniserieformat. Svårt att förverkliga på bio förstås men det hade i alla fall jag föredragit. Nu blir det något i mitten där transportsträckorna är lite för många och långa.

Med det sagt så var det en exceptionell film av det slag som inte längre görs. Scorsese som själv har gått ut och starkt kritiserat superhjältetrenden som han anser fördummar biopubliken landar här i princip så långt ifrån Marvel man överhuvudtaget kan komma. I ett äkta filmskapande från förr där dramaturgi, skådespeleri och fotografi hela tiden får stå i fokus. 

Har du sett Killers of the Flower Moon? 

HQ
Hjärta och smärta - The Smashing Pumpkins 10 största stunder

Hjärta och smärta - The Smashing Pumpkins 10 största stunder

Vi hittade varandra i melankoli och vrede. I mitten av en veritabel shitstorm som vägrade att avta i styrka. Där, mitt i det gravallvarliga 90-talet när allt var svårt och svart. Där ljuset längst bort i tunneln alltid var ett rusande godståg med slitna bromsar. Då stod han plötsligt där som stöpt i vax. En nattens varelse, anemisk och späd men samtidigt det mest kraftfulla man kan tänka sig. När Nirvana och Pearl Jam satte mainstreamhjärtan i brand så slet The Smashing Pumpkins svårmodiga själar i stycken. Billy Corgan satte ord på allt som betydde något men framför allt på det som inte spelade någon som helst roll. Han var förgrundsfiguren för den existentiella nihilismen där livet saknar intrinsikalt värde. Där människan är insignifikant och utan syfte, blott en parentes i skapelseprocessen. 

Hans unika röst som ständigt pendlade mellan sammetsmjuk och stridslysten. Hans mästerliga låtsnickrande som inte sällan resulterade i just ett alternerande mellan lågmält plinkande och äkta raseriutbrott. Något som också präglade bandet i stort. Det gick inte en dag utan interna konflikter där drogerna var en del av den annalkande katastrofen och Corgans narcissism och megalomani den andra. För lika mycket som han hatade allt och alla, lika mycket älskade han sig själv. Eller nej, det är inte riktigt sant. Han drevs av ett bottenlöst självhat men däremot högaktade han sin musikaliska talang som han ansåg vida översteg alla andras och minsta lilla kritik fick honom att gå i taket. Något som har resulterat i ett par tidlösa citat, där min personliga favorit är “Music’s pretty cool and I’m glad to be a part of it. Sometimes when you reach for the stars, you end up in the fucking shit. I don’t believe in God. I don’t believe in America. I don’t believe in rock ‘n’ roll. I believe in me.” Billy vågade också utmana. Han gjorde som han själv ville och kunde inte bry sig mindre än om vad andra tyckte. Han bar till exempel stolt både klänning och kjol innan Harry Styles ens var påtänkt. Något som resulterade i ett annat odödligt citat “My mother came to a Smashing Pumpkins gig once, and I was wearing a dress. She was very upset. She said, ‘Everyone’s gonna think you’re a fag.’ I said, ‘Well, they already think I’m an asshole.” 

Corgan levde livet på gränsen, med ödet i två vågskålar som ständigt behövde övervakas så att vågen inte råkade tippa över åt fel håll. Viljan att leva i ena skålen och önskan att dö i andra och det krävdes verkligen inte mycket för att den där sköra balansen skulle rubbas, något han skrivit om i så många låtar genom karriären. Både ironiskt som i “Today” och mer direkt i “Bodies.” Få människor har haft ett jobbigare förhållande till sig själv än Billy Corgan. Och det är ett tveeggat svärd förstås. Med självhatet på ena sidan och briljansen på den andra. Ett smärtsamt men samtidigt nödvändigt sinnestillstånd för att kunna skapa den musik han gjorde under bandets storhetstid. Den sortens excellens kan inte fantiseras fram, den måste födas ur ett genuint lidande. Har det varit värt det? Det är förstås omöjligt för någon annan än Billy själv att svara på men för mig, som utomstående har det resulterat i en makalöst vacker låtskatt jag aldrig överger.

Den kommer dock aldrig att fyllas på med något nytt, det vågar jag lova även de skulle återförenas för tjugofemte gången. Det är en svunnen tid där Billy Corgan och The Smashing Pumpkins tillhör det förflutna. I dag är Billy Corgan en vilt svingande konspirationsteoretiker som helt har övergett sina kreativa visioner för att i stället sitta och yra om vaccin, 9/11, Social Justice Warriors och Cancel Culture i diverse foliehattspoddar. Han är numera så långt nere i kaninhålet att det känns orimligt att han någonsin hittar upp igen men nu är nu och då är då. Och då, under ett par gyllene år så värkte han fram det ena mästerstycket efter den andra. Ohyggligt svårt, rent av smärtsamt utmanande med en topp tio här. Så många låtar jag hade velat ha med men måste jag välja och det måste jag ju så blir det så här ändå till sist. Jag är själv något förbluffad över hur få av hitsen som är med på min lista men det är ju å andra sidan så med det här bandet. Ingenting är som man tror: 

10. The End Is The Beginning Is The End

I am vengeance. I am the night… Att den synnerligen obstinata och extremt kapitalistfientliga herren Corgan skulle sälja ut sin sköra själ till Hollywood var det nog ingen som trodde. Men så blev det och där satt vi nykläckta nihilister som fågelholkar och funderade på om vi hade svalt det röda eller blå pillret. Hur gick det här till undrade vi som blött från våra hjärtan till sånger om det allra mörkaste i människans väsen. Från alt-lidande till blockbuster. Overkligt var ordet. Det går dock inte att komma ifrån att det var en makalöst fin låt han fick, Läderlappen. Inte för att han förtjänade det, Batman & Robin var en sketfilm utan dess like men The End Is The Beginning Is The End var ren njutning. Riffen, basen, Matt Walkers domedagstrummor, refrängen som aldrig lämnar mig. 

09. This Time

Det kriminellt underskattade albumet Machina/The Machines of God bjöd på några av bandets allra bästa låtar och framför allt var det två alster som sopade banan med det mesta och detta är den första av dem. En mästerlig uppvisning i hur man balanserar melankoli med ett jävelusiskt ös. När Corgans röst spricker i en kraftfull urladdning så myser man inombords. Då vill jag bara ställa mig upp och moshpitta som om det vore tidigt 90-tal. Rätt i vardagsrummet. Bara låta musiken omsluta mig och lyssna på texten om att förlora allt. Om att förlora ett band. Om att förlora sig själv. “For every chemical, you trade a piece of your soul” är en rad som alltid träffar rätt i solar plexus. 

08. Behold! The Night Mare

Det är lätt att luras av den lugna inledningen och tro att det blir gemytligt och lagom rytmiskt men när disten drar igång halvvägs in lika överraskande som välkommet så är det som att bli sparkad i frontalloben av en häst. På ett bra sätt. Och då snackar vi bara melodi. Lägg sedan till texten med vad som kan vara en av den bästa inledande lyrik som någonsin skrivits. "I've faced the fathoms in your deep, withstood the suitors quiet siege...." Det är så förbannat vackert och vemodigt att jag knappt vet var jag skall ta vägen. Helst av allt vill jag bara vaporisera. Segla iväg i ett litet moln och upplösas i vinden. Nattmärren är ren katharsis. Från första till sista tonen. Billy Corgan bevisar här för alla som någon gång tvivlat på hans förmåga som textförfattare, kompositör och sångare att de har fel och han har rätt. 

07. By Starlight 

Smashing Pumpkins är som bäst när de öser på för kung och fosterland eller gör drömska mustiga låtar med melodier som förtär en, stycke för stycke. När man försvinner en liten bit i taget för varje genomlyssning. By Starlight är precis ett sådant spår och dessutom ett av deras allra finaste. Det är en varsam ångvält som kör över mig lite behagligt. Gitarren som ylar i fjärran och sedan ligger kvar där som en mild bris. Den är mitt sällskap när vi tillsammans vandrar mot hand i hand mot undergången. För det är förstås dit vi är på väg. Det som börjar med kyssar slutar med tomhet och döda ögon. Det är den perfekta balansen av självhat och kärlek. 

06. Stand Inside Your Love

Om Smashing Pumpkins någonsin gjort något som liknar en arena banger så är det Stand Inside Your Love men det vore alldeles för simpelt att bara kalla den för det. Den är så mycket mer än så. Det är en naturkraft, en eruption som skakar marken där jag står med exakt rätt mängd ilska och empati. Det är en kärlekslåt och ett bittert avslut och det går nästan att känna pilarna i hjärtat. Musikaliskt är det ett monster. Nog för att Corgan är stabil i vanlig ordning men här får två andra hjältar kliva fram i rampljuset. Chamberlins vilda piskande av trumskinn dånar likt ett västkustskt åskväder och när sedan James Iha kommer in och fläskar på med ett av de kortaste men mest hypnotiserande gitarrsolon bandet har levererat så viker sig benen. Då är det bara att lägga sig ner med luktsaltet och låta pulsen sjunka. 

05. Hummer

Här haru hummern Billy, ditt jävla geni! Jag vill bara skaka din hand. Hummer är en låt som ingen annan människa på Jorden kunde ha skrivit. Det är en kakafoni, en dröm, ett sår, en smocka och en smekning. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Den är blytung men samtidigt utsökt. Den är hård som granit men också skör som glas. Det är Corgans samlade eufori över att äntligen ha tagit sig ur skrivkrampen han drabbades av efter debutplattan. Att gå genom livet utan att ha suttit blick stilla i totalt mörker och lyssnat på Hummer på en volym som river sönder både trumhinnor och hyreskontrakt är som att bara ha levt ett halvt liv. Och den landar alltså bara på femte plats. Det är knappt att jag själv tror att det är sant men det säger förstås något om nivån på resterande låtar. 

04. Disarm

Avväpnad var ordet. Jag har kapitulerat, gett upp, viftat med den vita flaggan redan innan Corgan har fått ur sig det första ordet. Introt. Herregud, vilket intro. Det akustiska plinkandet och klockorna som klämtar som om den allra sista dagen vore här. Det har funnits tillfällen där jag bara lyssnat på de där första femton sekunderna för att sedan börja om. Och igen och igen. När jag sedan tillåter Disarm att fortsätta så kommer stråkorkestern in och himlen öppnar sig. Ett ljus från ovan och där står jag välsignad och salig och stirrar rakt in i evigheten. Bara tre minuter lång men det känns som att åren går när Billy tonsätter sin traumatiska barndom. Att en minut i Disarm är ett år i livet. “I used to be a little boy. So old in my shoes.”

03. Cherub Rock

Vilken gigant till albumöppnare det här är. Det är mangel per omgående. En elektrisk chock som växer sig starkare ju längre låten pågår. Det börjar med ett pirr, som att slicka på ett 9-voltsbatteri och slutar med att jag ligger i badkaret och slänger i brödrosten. Cherub Rock visar inte bara var riffskåpet skall stå utan drämmer ner det i golvet med full kraft genom några av de tyngsta passager som genren upplevt. Det är ett långfinger till de som inte trodde att Billy Corgan och hans dystra droogies var på riktigt. Till alla haters, hipsters, mediamoguler och annat löst folk som tvivlade. Cherub Rock är en magnifik manifestation och dessutom något av det absolut svettigaste man kan uppleva live. När den lika gudomliga som furiösa Chamberlin plågar sitt trumset och alla förstärkare står på fullt blås så är det som att stå naken mitt i en hagelstorm och tro mig, det finns ingen annanstans jag hellre vill vara. 

02. Zero 

Hej riff, var har du varit i hela mitt liv? Så tänkte jag när jag spelade upp Mellon Collie and the Infinite Sadness allra första gången men där var den. Lika stark nu som då. Zero med sina blygsamma 2 minuter och 40 sekunder lyckas trots den modesta speltiden att alltid lämna mig i spillror. Det är en massiv tryckvåg som kommer mot mig och jag kan inte skydda mig från kraften. Kraften i Billy Corgans ursinniga gitarrspel och nasala sång som skär genom både kött och ben. Dubbla gitarrsolon på det och hans mest nihilistiska text någonsin. "Emptiness is loneliness, and loneliness is cleanliness, and cleanliness is godliness, and God is empty just like me." Det är svårslaget. Faktum är att det bara är en enda låt som drabbar mig hårdare. 

01. Mayonaise

Nej, bättre än så här blir det inte. Det här vi landar till sist. Lika väntat som överraskande, i en låt uppkallad efter en kall sås och emulsion mellan äggula och matolja. Medvetet felstavad dessutom. Men det är den perfekta Pumpkins-låten. Den som har alla ingredienser, inte bara majonnäs. Fanfavoriten från Siamese Dream som är den perfekta balansen mellan distinkt brus och silkeslent akustiskt gitarrspel. Melodin som är så trashigt svängig att jag gång på gång måste nypa mig i armen för att kontrollera att det är på riktigt. Kan någonting verkligen låta så här förbannat makalöst bra? Så otroligt primitivt och rått. Så mjukt och trivsamt. Så bedövande, så förföriskt. Men sedan tänker jag efter och inser att det alltid har varit så här och att det här är låten som till fullo representerar briljansen hos The Smashing Pumpkins, bandet som konsekvent spelade med motsägelser. Bandet jag älskade villkorslöst ända tills jag inte längre gjorde det. 

Hur ser din lista ut? 

HQ
Have Yourself a Merry Little Cowboy Christmas

Have Yourself a Merry Little Cowboy Christmas

It’s that time of the year. 

Första advent. Då är det dags för det man både fruktat och sett fram emot hela året. Dagen då lutfiskpremiären äntligen närmar sig med stormsteg men det är också dagen då julpyntet måste upp och jullåtarna skall fylla hemmet med trivsam julstämning men vad skall man göra när man inte klarar av en enda minut av traditionell svensk julmusik? Just D, Carola och Jöback. Den som spelats på NK sedan oktober månad. Den som familjen envisas med att köra hela julhelgen. Då finns tack och lov countryn där som ett vattenhål, en oas i en torr kulturöken. Lite country twang och julen är räddad. Det är bara att dra på bootsen och slänga på sig Stetson-hatten och veva igång världens bästa jullåtar. Nu i en och samma spellista, ihopsatt av yours truly. 

Skid Row är inte längre Skid Row

Skid Row är inte längre Skid Row

Slave to the Grind är snart 33 år gammal och det är inte bara ett mästerligt album utan också ett som gick rakt emot strömmen. När de flesta metalband blev mjukare och mer radiovänliga så gjorde Skid Row precis tvärtom. De växlade upp från sitt bejublade självbetitlade debutalbum och tryckte ut ett album med låtar som låg på gränsen till speed metal. Sebastian Bach själv visade för omvärlden att han inte bara var en pretty boy och poser utan snarare rörde sig vant i 70 och 80-talets punk metal. Att han sedan visade sig vara ett veritabelt rövhål som slog ner sin publik, kastade flaskor och hetsade mot minoriteter men också något av en drama queen när det blev interna konflikter gjorde till slut att han inte längre kunde vara med och fick därmed lämna bandet 1996. Som frontman var han däremot en odiskutabel galjonsfigur. 

Efter ett stort antal avverkade sångare som aldrig lyckades ta bandet tillbaka till där de en gång var så klev Erik Grönwall in i handlingen och plötsligt var de relevanta igen. Nu hade de en sångare som kunde matcha Sebs energi och råstyrka. Någon som kunde reboota karriären för åldringarna i bandet, Rachel Bolan, Dave Sabo och Scotti Hill och det första albumet med den nya konstellationen, The Gang’s All Here fick genomgående goda betyg och proklamerade att gänget verkligen är här igen. Tyvärr känns Skid Row som en fornlämning i dag. Den typen av pudelrock som inte längre är särskilt relevant. Visst försöker de återskapa mycket från Slave to the Grind och lyckas också till viss del men den plattan kom i en tid när den behövdes som mest. När läderbrallor och skinny jeans var på väg att förvandlas till mjukisbyxor och när högljudd samhällskritik ackompanjerad av tunga riff sakta men säkert förvandlades till lättlyssnat radioskval. Slave to The Grind var ett sista långfinger till etablissemanget innan grungen tog över den stafettpinnen. 

Allt skriveri om att bandet som är aktuella med nya singeln, Resurrected nu är lika bra som i fornstora dagar eller till och med bättre än någonsin köper jag inte riktigt. Det bottnar förstås till stor del i att vi alltid tenderar att hylla våra nationella hjältar. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid att vara och så kanske det till och med också skall vara. Erik Grönwall är en riktigt vass sångare men han kan inte ersätta Sebastian Bach. Jag är nämligen av den uppfattningen att Skid Row inte längre är Skid Row utan att bandet dog med Sebastian Bach och att man i stället borde ha startat ett helt nytt band med Erik som frontman men det är klart att det är lättare att sälja biljetter och plattor med ett etablerat varumärke i ryggen och så ser ju underhållningsbranschen tyvärr ut i dag. Går det att reboota något så gör man det. Finns det gamla lik på kyrkogården som ännu inte har återupplivats så fattar man tag i spaden och börjar gräva.

I stället river jag av Slave to Grind ännu en gång och känner mig smått nostalgisk för en stund. Go!

Slow Horses är tillbaka och imponerar från start

Slow Horses är tillbaka och imponerar från start

Slow Horses var en av förra årets allra bästa serier och Gary Oldman var kanske årets bästa karaktär, I rollen som den avdankade, sura och synnerligen bittra britten Jackson Lamb. Han som ytterst motvilligt basade över “Slough House”, stället dit spion-drömmar kommer för att dö. Den fallfärdiga uppsamlingsplatsen för de MI5-agenter som har misslyckats i tjänsten och nu inte längre är önskade inom kåren men givetvis ändå hamnar mitt i smeten. 

Jag upptäckte serien sent men fastnade direkt, bingeade rubbet och såg tiden bara flyga förbi. Rätt som det var så var båda säsongerna över och då hade jag ömsom suttit som på nålar när tempot och spänningen successivt skruvades upp till max, ömsom legat dubbelvikt av Oldmans lika briljanta som debila svador förolämpningar. Dialogen, skådespeleriet, London. Allt satt där det skulle och nu är Lammet och hans nedtryckta adepter tillbaka med ännu en sässe som rivstartat och fortsätter den så här så kan den till och med klå den magnifika andra säsongen. 

På Apple TV Plus