Om du tyckte att min lista över de 1250 bästa svenska låtarna var lite lång, så kommer här en kompaktare lista på samma ämne. Det här är den svenska populärmusikens historia på 150 låtar. Högst en låt per artist. I kronologisk ordning från 1960 till 2017.

Det här är den första Spotify-lista som jag gjorde som jag blev riktigt nöjd med. Det är också min första ”seriösa” lista. Tanken var här inte bara att samla en lista med 150 av de allra bästa låtarna på svenska, utan även skapa en vettig översikt över den svenska populärmusikens utveckling de senaste sextio åren. Så att, låt säga, någon som anländer till Sverige och inte vet något om musik på svenska får en rak och redig översikt att utgå från.

Listan börjar med Olle Adolphsons Trubbel, för det är en briljant låt som har ena benet i den tidigare populärmusikaliska traditionen och ett ben i något otvivelaktigt ”modernt”. Trubbel öppnade dörren till något nytt, en modern populärmusik med rötterna i det gamla, en dörr som Cornelis Vreeswijk strax efteråt slog upp på vid gavel. Och sedan följer proggen, punken, synten, popen, hip-hopen och allt det andra...

Jag brukar avsluta de här presentationerna med uppmaningen att ni ska tipsa mig om låtar som jag har missat, och som jag kan lägga till på listan. Den här listan är dock lite annorlunda. Det är en av få Spotify-spellistor som jag har gjort som är klar, sluten, det får vara bra så. Visst skulle jag kunna göra en uppföljare med svensk musik efter 2017… men det får i så fall vänta ett par år.

Men med det sagt, kommentera gärna och berätta vilka jag låtar som jag skamligt nog har missat och som ni tycker självklart borde varit med! Det här är vår gemensamma historia trots allt.

Nu har jag läst ut I Skuggan Av Framtiden. Med tråkig framsida men med roligt innehåll. Här får vi hela den moderna utvecklingen, med franska revolutionen och upplysningen som en slags mittpunkt eller utgångspunkt.

Det blev filosofer, forskning, skolan, science fiction, konst, politik av alla dess slag och skiftande moden och idéer. Rolig bok, framför allt för att man fick lite av ungefär allt i en enda lång flodvåg.

Texten är mitt mellan populärvetenskap och akademisk text. Jag uppskattade det rika omfånget av ämnen och infall, men jag kan tänka mig att det blir lite för snårigt för vissa. Texten försöker aldrig vara underhållande, men om man är intresserad av alla dessa ämnen som hakar in i varandra är man hela tiden underhållen.

Ja, till skillnad från de flesta andra Nintendo-spel så behöver man faktiskt en 4-5 amiibos om man ska spela Splatoon seriöst online. För man sparar nämligen sina uppsättningar av vapen och kläder på sina amiibos, så man behöver ha en bunt av dem nära till hands så man kan snabbt byta vapen och egenskaper mellan matcherna. Och efter jag köpte de 4-5 amiibos som de facto behövdes för att spela spelen, så… Ja, jag gjorde vad man brukar göra. Jag fortsatte att köpa.

Så här har vi en komplett samling av Splatoon-amiibos. Så många att de egentligen är för många för den här stackars hyllan. Kommer det ännu flera amiibos till Splatoon Raiders och Splatoon 4 (och det gör det förstås), då får jag hitta en ny hylla åt dem, helt enkelt...

Jag är ingen expert på hårdrockshistorien, låt oss säga det direkt. Jag lyssnar rätt mycket på hårdrock, men det är inget brett lyssnande, utan snarare ett väldigt specifikt och ojämnt fördelat lyssnande. Jag har mina favoritband – som Iron Maiden, Metallica och Pearl Jam – som jag ofta lyssnar på, och sedan är det många andra band som jag inte alls lyssnar på.

Framför allt har jag svårt för arg hårdrock. Eller arg musik överhuvudtaget, vilket även gör att även mycket punk går bort. När Charta 77 sjunger ”Vem bad om det? Har vi bett om det?” i 2 minuter och 33 sekunder så hänger jag med. Så länge kan jag också vara arg när jag läser om något förjävligt i tidningen. Men sedan går jag in i någon annan form av känsla, någon annan form av upplevelse. En låt som är åtta minuter och arg hela tiden kan jag inte relatera till. Någonstans på vägen måste man väl ändå över i något annat? Det som är bra med ilska är att den tvingar in dig i en handling, men om du aldrig kommer vidare in i en vettig handling, vad är det då för mening att vara arg? För att inte tala om ett album som är över en timme långt och argt hela tiden.

Så till skillnad från de båda tidigare listorna i den här serien är min kunskap och erfarenhet av hårdrock, och annan hård musik, ojämn. Deep Purple, ja tack! Arg, skrikande gubbe bakom mikrofonen, nej tack.

Så ta den här listan med en nypa salt, och inse att det bygger på ett ännu mer personligt urval än de båda tidigare listorna. Men alla de 250 låtarna på listan är naturligtvis alldeles fantastiska. Och tipsa mig gärna om låtar/artister som jag har missat! Musik som är hård och tung, men inte överdrivet arg alltså...

lltså...

Ja, egentligen är Mipha min favoritkaraktär, men det finns ett begränsat antal figurer med henne, så på Zelda-hyllan blir det mest… Zelda. Och en Link, för man behöver ju en stycken Link.

Bland alla Zelda är Breath of the Wild-Zelda min favorit. Så det känns bra att det är hon som är mest förekommande.