Rent tekniskt sett så är det i skrivande stund två timmar kvar innan jag bebott den här planeten i 48 år, men... ja... fyller 48 år idag, vilket känns ganska bra. Man ska minnas att jag har cystisk fibros och läkarna när jag var liten var ganska negativa till chanserna att ens överleva tonåren. Så... yay science. Cystisk fibros har jag fortfarande (en mutation, den blir man aldrig av med), men den medicin jag bloggat om tidigare gör verkligen sitt för att hålla gubben i ganska fin form.

Dagen till ära tänkte jag äta det bästa jag vet, vilket förblir pizza, och jag har bokat min traditionsenliga Jamaica-tårta (pistage och banan, svårslaget!). Inväntar besök av goda vänner för lite brädspel och så blir det säkert någon present (ska inte ens försöka låtsas som att jag inte tycker det är kul).

Det är det sistnämnda jag har i åtanke när jag nu listar mina fyra drömpresenter, där jag valt att försöka vara lite (men bara lite) rimlig istället för en lista bestående av Cadillac Lyriq, en portfölj med 47 miljoner i ovikta sedlar samt fred på jorden.

• Analogue Mega SG – Suget efter att börja samla retro har inte avtagit, men de här bestarna är så sabla dyra att jag inte riktigt kan motivera ett köp. Ännu.

• Switch 2 – Jag vet, den är inte ute ännu, men en bokning skulle duga gott. Switch är troligen den konsol jag spelat flest timmar på denna generation (jag tittar på dig, Animal Crossing) och jag absolut måste ha efterföljaren.

• Större TV – Jag har en 60-tummare i vardagsrummet, men det börjar kännas lite litet, tycker jag. Skulle åtminstone vilja komma upp på 75 tum.

• Resa till Japan – Var det månne alla japanska rollspel som släpptes ifjol? Kanske. Klart är att jag är ordentligt sugen på en Japan-resa nu.

Grattis till mig, typ.

Det är såklart högst subjektivt vad som är värt att se på eller ej, men för min egen del får jag lov att konstatera att 2025 mycket väl kan bli mitt bästa år någonsin när det kommer till TV-serier, och jag har bland annat hunnit avverka American Primeval, Cobra Kai och Righteous Gemstones. Exakt just nu följer jag Win or Lose, Handmaids Tale, Daredevil: Born Again, Yellowjackets, The Last of Us, The Residence och Andor - och har följdaktligen svårt att få tiden att räcka till. 

Då väntar ändå mer från Stranger Things, Gen V, Wednesday, Alien: Earth, Peacemaker, It – Welcome to Derry, Black Mirror, Alice in Borderland, Squid Game, A Knight of the Seven Kingdoms, Sandman, It's Always Sunny in Philadelphia och många fler. Och då har jag inte ens hunnit börja med sådant som redan finns ute likt Adolescence, The Studio, Your Friends and Neighbours samt Severance.

Om 2024 för mig var året då japanska rollspel tog exakt all tid i anspråk, verkar det som att 2025 blir året då jag behöver se en komplett TV-seriesäsong i veckan för att hinna med allt jag faktiskt vill se.

Jag klagar sannerligen inte. För mycket av det goda är i-landsproblem jag kan leva med. Vad ser du mest fram emot i år (bild från Pixar-höjdaren Win or Lose)?

Alla visste såklart att det var på väg och att det skulle hända efter en gaziljon läckor från inte bara insiders - utan även Microsoft själva. Men... nu har det alltså hänt, The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered har inte bara utannonserats, utan även släppts.

Det är något jag verkligen gläds åt eftersom det är mitt personliga favoritspel i serien, och streamen var inte ens slut när jag började ladda hem det. Mina intryck kommer inom kort, men i väntan på det finns tre intressanta saker med dagen.

• Vad är en remaster? - Om ett spel har gjorts om från grunden i en helt ny grafikmotor samtidigt som en hel del saker setts över och gjorts om, då tycker jag ordet remaster känns för futtigt. Det har definitivt släppts remakes med mindre skillnader än vad Virtuos bjuder på här. Jag tycker gott Bethesda hade kunnat kalla denna totala uppfräschning av ett 19 år gammalt spel till dagens standard för en remake.

• Varför stealth-release? - Microsoft tycks ha fått för sig att det här med stealth-releaser ska vara deras grej efter framgångarna med Hi-Fi Rush (som förvisso inte hindrade dem från att punktera studion) och så sent som för två månader sedan kom ju Ninja Gaiden II Black på samma premisser. Det tyckte jag var spektakulärt, men det här är ju next level-trollande. Det här är ett spel de hade kunnat hypa skiten ur i flera månader med bilder, trailers, information, förtittar, jämförelser mot det gamla och massor av nostalgi. Ärligt talat har jag ingen aning om varför de väljer denna strategi i detta fall, och dessutom lanserar det en och en halv dag innan Clair Obscur: Expedition 33 kommer till Game Pass, ett spel som kommer ta enormt mycket stryk av detta. Det är inget negativt menat mot strategin i sig ur ett gamer-perspektiv (överraskningar är ju kul, även om vi som sagt visste om detta på förhand), men affärsmässigt har jag svårt att förstå tankegången.

• Bara 599 kronor? - Microsoft har gjort en grej av att inte ta betalt för uppgraderingar av deras spel eller ta bort gamla versioner när nya ska släppas, vilket gjort det väldigt smidigt med konsolövergångar där alla gamla titlar direkt fräschas till utan extra kostnad. Men att ta ett reducerat pris för det här verkar bra märkligt. Det är verkligen en motiverad remake efter nästan 20 års tid och det hade definitivt kunnat ha varit en fullpristitel utan att någon klagat, och det är hellet inget nytt varumärke som kan behöva en liten boost för att folk ska ge det chansen. Återigen, som gamer klagar jag inte, men strategin är svårare att förstå.

Sammantaget framträder en bild som tyder på att Microsoft betraktar en av de mest omfattande remaster/remake-utgåvorna någonsin som en indie-titel för en smal publik, snarare än en extremt hett efterlängtad utgåva.

När jag var yngre älskade jag Jönssonligan, vilka jag tycker står sig som riktigt mysiga tidstypiska dokument från 80-talet. Men... när Gösta Ekman tackade för sig dalade kvaliteten snabbt (även om Svarta Diamanten är kul), och sedan dess har jag inte kunnat bry mig mindre om barnvarianter och hemska rebooter.

Men när Jönssonligan gjorde comeback förra året i Jönssonligan kommer tillbaka, så infann sig trots allt lite hype. Den nya castingen var porträttlik och det kändes som att filmskaparna villegå tillbaka till grunderna. Bränd som jag var av all tidigare skit, lät jag dock bli att köpa biobiljett, men har under påsken kikat på filmen som nu finns på Netflix.

Och... det är jag tacksam för. Något mästerverk är det sannerligen inte, men det KÄNNS iallafall som att jag kollar på Jönssonligan och Gustafsson fungerar bra som Sickan (möjligen lite för mycket grimaser). Ska jag gnälla på något så infinner sig inte riktigt den där klassiska heist-känslan när Sickan tycker sig behöva exempelvis nio slitna tandborstar, en bal hö, en grupp line-dansare och telefonnumret till den algeriske presidenten för att kunna råna Liseberg.

Dessutom är det svårt att bortse från att det är en svensk produktion, vilket betyder förutsägbar casting som att polischefen och tillika duon som överlistar Jönsson är kvinnor medan manliga poliser och de museimedarbetare som ansvarar för det som ska rånas framställs som pajaser som tar fel vid varje givet tillfälle. Problemet är givetvis inte ATT det är så i detta fall, utan att det är så varje gång, vilket gör att det känns lite förutsägbart och trist.

Men vet du med dig att du gillar Jönssonligan så kommer denna tolkning närmare förlagan än något annat som producerats i serien på 30 år, och därmed är den åtminstone för mig klart sevärd, och jag ser redan fram emot uppföljaren.

Absolut inget mästerverk, men kul för fansen och en bra grund för fler filmer.

Microsoft själva råkade som du kanske minns avslöja redan för två år sedan att det är en The Elder Scrolls IV: Oblivion-remake på väg, och sedan dess har ryktena bara blivit allt starkare, med namnkunniga insiders och journalister som bekräftat dess existens.

Men... igår läckte de första bilderna och under dagen råkade Microsoft återigen bekräfta spelets existens, och vi talar nu om en av de absolut sämst bevara hemligheterna i spelvärlden sedan... jamen kanske Playstation 5 Pro där alla också visste att den var på väg och bildläckor existerade.

Rimligen är det bara en tidsfråga innan spelet utannonseras, och jag kunde inte vara gladare för det. Spelet är trots allt 19 år gammalt. När det släpptes hade Halo en enda uppföljare, Gears of War existerade inte, Gamecube var Nintendos konsol och det senaste ordinarie GTA-spelet var San Andreas. En annan era helt enkelt.

Kort sagt, det behöver en uppfräschning. Med detta sagt är jag inte 100% övertygad av de läckta bilder jag fått se. Oblivion minns jag tack vare de klara färgerna, den mysiga grönskan. Ett lite ljusare rollspel med extra upptäckarglädje. Läckorna tycks dock skvallra om något betydligt brunare.

Jag kommer givetvis spela skiten ur det ändå dock, men jag hoppas verkligen att det bara är dåliga bilder och att när vi nu än får se en formell utannonsering - så visar det sig åter att Bethesdas mest färgglada äventyr är tillbaka igen på allvar.

Oblivion var ett rollspel med färg. Och så får det gärna förbli.