Redan när den kom år 2007 var det en del kritik mot hur Michael Bay gjorde militärporr av Hasbros älskade robotar, lät kameran åka likt en bergodalbana runt Megan Fox, Optimus förvandling från röd till blå robot, den allmänna re-designen och den puerila tonen där den vänlige Autoboten Bumblebee kunde få för sig att det var en bra idé att pissa på någon.

Det fanns att kritisera, helt enkelt. Det mesta av kritiken rörde dock saker som egentligen handlade om att det vi fick se på vita duken inte var den Transformers G1 som så många av oss vuxit upp med. Accepterar vi bara att det är ett annat fristående universum med karaktärer som bara baseras på de vi lärt älska, så hittar vi plötsligt något riktigt genuint som är lätt att tycka om.

Shia LaBeouf var klockren i huvudrollen och är dessutom en riktigt fin skådis, och han hade bra personkemi med Megan Fox (som ärligt talat gjorde precis allt hon kunde med sin lite begränsade roll). Optimus spelades återigen av Peter Cullen som kunde karaktären utan och innan samt har en stämma som sätter stämningen direkt.

Den nya designen (idag: den 19 år gamla designen) lämnade en del i övrigt att önska, men smälte faktiskt in i omgivningarna, och alla komiska scener kändes riktigt, riktigt lyckade (scenen med den indiska telefonsupporten och Sam Witwickys försök att gömma alla Autobots hemma hos sig är kul på riktigt). Dessutom... specialeffekterna från denna era är verkligen på en helt annan nivå än idag.

Vad som hänt med datorgenererade specialeffekter sedan dess får någon smartare än mig svara på, men jösses anåda så bra det ser ut. Jag såg nämligen filmen under helgen för första gången på länge. Jag mindes att jag gillade den, men blev ändå rakt igenom positivt överraskad av egentligen allt, inklusive det blytunga soundtracket.

För vad den är - en spelfilm baserad på gamla leksaker för barn med jättelika robotar som förvandlas till fordon - så är den ett mästerverk. Jag jämför den alltså inte med Sjunde inseglet eller något liknande, men jag är tveksam till om någon annan regissör med samma förutsättningar kunnat göra något bättre.

Även för Michael Bay var det så långt han kunde komma för även om det finns några få godkända efterföljare (främst Bumblebee), så har ingen annan Transformers-rulle kommmit i närheten av vad som skapades här utan tvärtom varit generande dåliga. Kanske är det också de sämsta filmernas uselhet som liksom smittat av sig på Transformers 1, för mycket bättre än såhär med desssa förutsättningar tror jag inte att det hade kunnat bli.

En klassiker som är oerhört mycket bättre än sitt rykte. I kategorin 'gamla filmatiserade barnleksaker' måste den rent av betraktas som mästerverk.

Japp, det blev såklart Eurovision för mig under lördagen. Spontant tycker jag det var ett lite söligare startfält än vanligt och jag tror inte det var särskilt många av bidragen vi kommer få höra på radio eller i framtida hyllningsnummer. Det betyder dock inte att gulklimpar saknades och hela topp 5 var faktiskt schyssta låtar (med Eurovision-mått mätt, det är inget som kommer återfinnas i min spellista), så mot slutet var jag rätt nöjd oavsett utgång:

5. Italien – 281 poäng (Sal Da Vinci – Per Sempre Sì)

4. Australien – 287 poäng (Delta Goodrem – Eclipse)

3. Rumänien – 296 poäng (Alexandra Căpitănescu – Choke Me)

2. Israel – 343 poäng (Noam Bettan – Michelle)

1. Bulgarien – 516 poäng (Dara – Bangaranga)

Här är lite snabba åsikter från mig om spektaklet, som alltså fyllde 70 år i år.

• Ovanligt mycket metal i år va? En del rätt schyssta bidrag till och med. Nighwish-varning på Rumanien.

• Jag är partisk så det dundrar om det såklart, men Felicia var värd ett bättre öde, även om rösten inte kändes helt hundra.

• England var absolut sämst. Vad i hela fridens namn hände där?

• Pausen efter låtarna till omröstningen är för lång, och den här gången för dålig. Enda som höll måttet var jubileumsnumret.

• Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag de pajigare numren. I slutändan är det ju oftast de som blir klassiska och som vi minns.

• Var detta det stelaste och sämsta programledarepar vi haft under 2000-talet? Tror det va?

Rätt låt vann, tycker jag. Sådär lagom Euro-vansinnig och medryckande, med artister som verkade ha genuint kul på scen.

Jag spelade vansinnigt mycket RC Pro-Am, Bigfoot, Road Rage och Super Off-Road när det begav sig, liksom varje ny inkarnation av Mario Kart. Dessutom älskade jag det första Ridge Racer till Playstation 1 och Crazy Taxi till Dreamcast. När man ser detta, förstår du kanske att jag fastnat för lättsammare racing som inte har några som helst ambitioner att simulera något, utan bara underhålla.

Därför är det kanske ingen överraskning att jag visserligen gav Gran Turismo chansen, men aldrig riktigt fastnade, och samma sak med Forza Motorsport. Min racingkarriär har istället fortsatt bestå av sådant som Hot Wheels Unleashed, Micro Machines: World Series och Mario Kart. Men... så har vi ju Forza Horizon.

Spelet som blivit den där gyllene medelvägen av precis som mycket realism som jag kan tolerera (ja, väl medveten om att tröskeln är oerhört låg i ett spel som låter oss hoppa över vulkaner i en Ferrari) och med vansinnigt mycket upptäckarglädje och racinglusta. Det enda jag saknat i serien är att få köra i Japan - och det är ju alltså exakt vad jag (och även du som läser) kommer få göra i Forza Horizon 6.

När jag nu läser Connys bastanta recension så blir jag än mer sugen (minuspunkterna är sådant jag normalt inte störs av), och när jag dessutom ser att spelet i skrivande stund är det högst rankade spelet i år på Metacritic håller jag nästan på att glömma bort att andas.

Jag ser helt enkelt löjligt mycket fram att få fräsa fram över ett närmast löjligt snyggt Japan och prova på allehanda aktiviteter och hitta roliga hemligheter och avlägsna platser. Tyvärr har jag inte kört en sekund ännu, men så snart det kommer till Game Pass (den 19 maj) tänker jag ge mig ut på vägarna, där jag förmodar att jag kommer möta flera av er - kom ihåg att tuta och blinka, och håll er på vänster sida av vägen!

Om jag är laddad? Jamen något så grönjävligt. Glöm inte att det även kommer till Playstation 5 senare i år.

Det är väl egentligen ganska närbesläktat med mitt tidigare blogginlägg "Vad köper man för lokala delikatesser där du bor?", men jag kom på det härom dagen när jag skulle kocka parisare till lunch. 

Det var en fin dag så jag körde igång grillen, och medan den förvärmdes så skar jag upp en Krakus-dillgurka och smörade ett hamburgerbröd. Därefter tog jag fram Johnny's Yellow Mustard (ett måste till korv och burgare), Heinz ketchup, Kavlis "Amerikansk dressing" (som jag aldrig sett i USA), rostad lök, två skivor smältcheddar - och själva parisaren. Det här förbryllade mina kollegor som inte visste vad det här var för något, och ledde till en intressant diskussion.

Så var är en parisare? AI definierar det såhär: "En parisare är en norrländsk korvburgare gjord på en tjock skiva falukorv i hamburgerbröd, toppad med klassiker som senap, ketchup och bostongurka. Den är en riktig gatuköksikon norr om Dalälven."

Jag håller inte helt med AI, även om det mesta är rätt. För det ska inte bara vara en skiva falukorv, utan korven som heter just parisare. Jag köper oftast Nyhléns Hugosons, som är ett populärt märke i Norrland, och sedan är det bara att sätta igång. 

Till skillnad från burgaren som blivit helt sönderhipstrifierad, så är parisaren mer av en proletär. Här finns inga hipsterprodukter eller regler om hur det ska vara. Mina ingredienser motsvarar ungefär det man fick när man beställde en parisare på Sibylla under 80-talet, och det är så vansinnigt kladdigt och gott.

Hur ser det ut där du bor? Spisas det parisare, eller är det främst i Norrland vi käkar detta?

En korvburgare, varken mer eller mindre. Långt ifrån fine dining - men lika gott för det (bild från Nyhléns Hugosons Facebook).

På förekommen anledning lät jag härom veckan rasa lite mot så kallade tränings-mansplainers, folk som dödar träningslustan genom att på tveksamma boliner känna sig tvångsmässigt utsända för att komma med tveksamma tips, ofta med överlägsen attityd. Men de här lirarna hittar man ju såklart även utanför träningsvärlden.

Därför vill jag återigen be en grupp hålla käften, och den här gången handlar det om lallare som kommer med tips om hur man bör hantera hundar - ofta utan att ha några själv. Istället "har de haft", "har en god vän som har" eller bara helt enkelt vet allt ändå på grund av ????

Råden är vanligtvis totalt infantila, direkt felaktiga (har på allvar två gånger hört rådet att man ska sticka hundens nos i egen avföring om det skett en olycka inomhus) eller angränsande till djurplågeri där skrik och bestraffning anses vara vägen till framgång snarare än nervvrak.

I sistnämnda kategori har jag en bekant (med hund) som tyckte jag skulle nypa till min hund när den kom tillbaka efter att ha rymt och förstod inte varför jag gav beröm. Men... min hund kom tillbaka, de gör det när de tycker om sin matte och husse samt litar på dem och man lockar med belöning. När hans hund kommit loss, drar hunden ofta extra stora lovar för att slippa gå tillbaka, för då väntar ju bestraffning.

Dessutom är det chockerande många som missar det faktum att hundar är individer. Jag och min sambo har två hundar, och de är så olika som man någonsin kan bli. En är en vänlig själ som är lugnet och klokheten själv, och den andra ett litet monster som efter nio år fortfarande är valp och evigt busig och glad. De har verkligen inget gemensamt, och för att bäst hantera dem krävs helt olika metoder.

Det finns definitivt riktigt risiga hundägare som förtjänar allt skit de kan få, men den som inte har koll  och heller inte känner hundarna bör avstå från att komma med tips. Tack för ordet.

Såhär ser det ut när jag fikar något vid skrivbordet medan jag jobbar.