Okami, Clover Studio

Okej, här har vi ett spel som skiljer sig väsentligt från tidigare spel i den här bloggserien. Okami fick ett väldigt gott mottagande när det kom ut här i europa år 2007. Jag spelade det några år senare på Wii - satt där och viftade med labbarna och såg (most likely) rätt vilsen ut. Men det var ett fint spel både spelmekaniskt, story- och designmässigt. Jag spelade aldrig färdigt det, som allt annat på Wii, tröttnade jag på att skaka mina lurviga för att få något att hända på skärmen. Men jag hade rätt roligt, det ska jag medge. Och ja, jag vet att det släpptes till Playstation också och att det kom en remaster för en handfull år sen, men det var inget som jag tog mig an. 

Men nu, såhär femtioelva år senare, skulle jag vilja springa runt med den vita ulv-guden igen. Cellshading är givet såklart, men gör ett nytt äventyr med upphottad smäcker cellshadad grafik. Behåll charmen, gör bara mer av samma i en ny modernare tappning. Skulle vara så otroligt erotiskt och härligt. Ge mig det, NU, tack.

Jag håller på att lyssna igenom Patrick Rothfuss alldeles magnifika böcker om Kvothe igen, eller ja, jag har läst dem förut, men nu lyssnar jag. Kingkiller Chronicle heter bokserien och den första delen heter Name of the Wind. De handlar om hur Kvothe berättar om sitt liv och sina äventyr för en skriftlärd. Därav börjar det ganska lättsamt med hans barndom, för att sakta men säkert mörkna till en rå och blodig historia.

Jag kämpar verkligen med lyssnar-delen då jag allt som oftast tappar fokus och glider iväg någonstans i tankarna och orden som berättaren yttrar missar hjärnbarken och vandrar ut i periferin, istället. Föredrar i nio av tio fall att sitta/ligga med en bok i händerna och läsa i mitt eget tempo. Otroligt mysigt.

Men se för allt i världen till att läsa Rothfuss böcker. Det finns två stycken böcker och den tredje delen har varit på väg i över tio år nu. Men jag står redo, säker på att det kommer avslutas med bravur. För detta är riktigt, riktigt, riktigt bra skit.

Har legat nerbäddad med feber de senaste dygnen och som ni förstår har jag mått mycket (läs: extremt) dåligt och energin har legat på en bottennivå som kan likställas med djupet på Marianergraven. En räddare i nöden har dock varit Apple Arcade och att Balatro+ släpptes där i torsdags.

Har spelat sjukligt många timmar Balatro på min Rog Ally och kan bara konstatera att spelet passar ännu bättre på telefonen. Livsfarligt eftersom det är lika beroendeframkallande som kokain men det är ju skönt med lite uppåttjack när man ligger halvdöd under täcket. 

Tack Balatro!

Call of Cthulu, Cyanide

Ett skräckrollspel som utspelas i ett lovecraftianskt 1920-tal, sett ur förstaperson, där man spelar som en detektiv med begynnande sinnessjukdom låter som ett drömspel på pappret. Cyanide kokade verkligen ihop något som hade kunnat bli riktigt fint om de hade kryddat äventyret med ordentliga RPG-element. Man kände ingen skillnad om man valde att levla upp styrke- eller utredar-statsen. Stealthgameplayet var sunkigt, och då hatar jag stealth i allmänhet, och man blev inte särskilt skrämd när fienderna såg ofärdiga och även till stor del såg likadana ut. Grafiken och atmosfären var kanon, i ett annars väldigt mediokert spel.

Så ge mig ett nytt Call of Cthulu med Unreal 5-motorn som bas - sviiinsnygg grafik med mycket mörker, läckra skuggor och stämningsfullt ljus. Stoppa in regelrätta ordentliga delar från rollspelet såsom tärningar, mer betoning på friskt sinne kontra galenskap och läskigare och större monster och mer slemmiga tentakler. Bygg framförallt allt ett rejält RPG denna gången. Det skulle kunna bli så sjukt, galet, otäckt och framförallt riktigt jäkla bra. Gör ett nytt Call of Cthulu - NU!

Brütal Legend, Double Fine Productions

Otroligt mycket peppande inför releasen från min sida. Allt såg så otroligt lovande ut, nästan perfekt. Massa tung heavy metal ihopsatt till ett riktigt fint soundtrack, Tim Schafer bakom spakarna och Jack Black som på den tiden var en central figur i mitt liv i form av Tenacious D, Nacho Libre och School of Rock, till exempel. Jag hade förbokat kalaset och tvingade morsan att köra mig orimligt långt, åtta mil bort, så att jag kunde hämta upp det på Game-butiken i Skövde.

Det började faktiskt riktigt bra och jag trivdes ruskigt bra när jag manövrerade roadien Eddie Riggs i heavy metal-fantasivärlden. Det såg ut att bli ett roligt hack’n’slash där man kunde glida runt i en über-cool hotrod och hoppa ur för att smiska demonrumpa med gitarr-yxan. Sweet, tänkte jag. Men sen kom de där förbannade stage battle-sekvenserna som förstörde allt för mig. VARFÖR SCHAFER?!

Nej, jag vill ha ett nytt Brütal Legend med samma formula men exakt noll RTS-element. Non-zip-nada. Ge mig en till möjlighet att mörda monster till tonerna av Motorhead - ännu en gång i tredjepersonsperspektiv med supersnygg grafik, lika vass Schafer-humor och röstskådespel från Jack Black. Double Fine gjorde nästan allt rätt för femton-ish år sen och jag är övertygad om att de skulle kunna göra det helt perfekt nu. Gimmie - naow!