Nostalgitåget tuffar vidare, denna gång går färden till 1999 års dundersuccé She's All That. Det vankas high-school, fuldans och hångelmusik. Smälter filmen några hjärtan idag?

Det är 90-tal i det soliga Kalifornien. Gymnasieskolans kung Zach Siler (Freddie Prinze Jr.) har allt, han är populär, snygg, rik och begåvad. Men när hans flickvän dumpar honom för en realitykändis inför skolbalen känner sig Zach tvungen att bevisa att det fortfarande är han som är herre på täppan. Lösningen blir ett vad där Zach måste att bevisa att han är cool nog att göra vilken tjej som helst på skolan till balens drottning. För att ge honom en riktig utmaning faller valet på glasögonormen Laney Boggs (Rachael Leigh Cook), skolans största tönt. Projektet att förvandla Laney till skolans mest populära tjej försvåras snart, då riktiga känslor uppstår hos Zach. Låter storyn bekant? Historien om den ”fula” ankungen som blir en vacker svan har berättats många gånger förut, från Pygmalion till My Fair Lady. Eller som Laney Boggs själv säger: ”Just like Pretty Woman. Except for the whole hooker thing.”

Nu ska det direkt sägas att jag knappast längre tillhör filmens målgrupp, även om den väckte förvånansvärt många känslor av nostalgi. Detta gällde särskilt filmlåten ”Kiss me” av Sixpence None the Richer, som spelades flitigt under vartenda skoldisko kring millennieskiftet. Trots nostalgitrippen är det svårt att blunda för problemen. She's All That är en tidvis väldigt tondöv film, romantik blandas med äckelpäckel i from av pubeshår på en pizza, hysteriskt pinsam performancekonst följs upp av gravallvar om tonårens kvävande krav på framgång och konformitet. Karaktärerna är också en blandad kompott. I likhet med de flesta high-schoolfilmer är She's All That full av 25-åringar som låtsas vara gymnasieelever. De flesta rollerna är helt endimensionella, några är rent ut irriterande och skådespelarinsatserna är av varierande kvalité. Freddie Prinze Jr. är en aning träig, Rachael Leigh Cook gör en bra insats men är å andra sidan redan från början på tok för vacker och välsminkad för att premissen ens ska fungera. En av världens mest attraktiva människor blir inte mindre attraktiv bara på grund av ett par glasögon. Mycket räddas däremot av att den allra viktigaste beståndsdelen för en romantisk komedi klaffar, de två huvudrollsinnehavarna har riktigt bra kemi tillsammans.

Sedd med vuxna ögon är She's All That smått frustrerande, då den nästan är en bra film. Det finns flera ansatser som hade kunnat utvecklas till intressanta motiv. En sorglig bakgrundshistoria om förlorad ungdom antyds hos Laney, som tvingats växa upp för fort efter att hennes mamma tidigt gick bort i cancer. Likaså finns det mer att utforska kring Zacks platta karaktär. Vi får aldrig riktigt veta vad som döljer sig bakom hans perfekta fasad. Framförallt undviker She's All That att egentligen säga något om det dilemma som ligger till grund för hela filmen: Är det värt att förändra den person man är för att bli accepterad och populär? Är det vägen till lycka? Inget av dessa frön tillåts tyvärr att blomma ut, för så fort filmen böjar bli intressant hastar den istället vidare till nästa platta och förutsägbara segment.

Betyg: 5/10

Ikväll (egentligen igår, men jag glömde att posta detta inlägg i tid) börjar försäsongen av NHL, världens bästa hockeyliga. Med anledning av detta postar jag följande inlägg med mina förutsägelser inför säsongen 2021-2022. I vanlig ordning lär jag ha fel på det mesta.

Bäst

Tampa Bay Lightning Självklart en av favoriterna till seger även 21-22. Det senaste årets intensiva schema lär börja kännas för spelarna. Ett antal frågetecken kvarstår för min del: Räcker djupet i truppen? Finns motivationen efter två raka? Vad händer om Vasilevskij skadas?

Colorado Avalanche Väldigt starka, även om förra säsongen enlgit mig var den stora chansen för Colorado. Sedan dess har laget förlorat djup i och med att Saad, Donskoi, Bellemare och Timmins lämnat. Kardi är vid det här laget en konstant avstängningsrisk i slutspelet. Urstark backsida och MacKinnon har varit de senaste årens bästa spelare i slutspelet.

New York Islanders Skulle jag satsa pengar på Stanley Cup-vinnaren 21-22 så skulle jag sätta dem på Islanders. Revanschsugna, inte förlorat några nyckelspelare och det enda lag som på allvar utmanade Tampa förra slutspelet. Dessutom har de Barry Trotz bakom bänken.

Sämst

Arizona Coyotes Bill Armstrong bytte bort halva laget mot draftpicks efter senaste säsongen, detta kan ge utdelning på sikt men denna säsong känns redan förlorad. Det tilltagandet kaoset i organisationen lär märkas på isen också.

Buffalo Sabers Är det något de senaste 10 åren har visat så är det att aldrig räkna bort Buffalo när det gäller att underprestera. Botten borde ha varit nådd för flera år sedan men laget har under sommaren förlorat Reinhart, Ristolainen och i praktiken Eichel, utan väsentliga förstärkningar.

Utropstecken

Los Angeles Kings Ett ungt och oprövat lag, i alla fall på pappret snabbt och spelskickligt. Många svenskar att hålla ögonen på. Kan absolut nå slutspelet i en svag division.

Ottawa Senators Har återhämtat sig efter implosionen 2017-2019. Många framtidslöften håller på att etablera sig och kommer troligen att överraska i år. Gynnas på skikt av att vara ett av få lag som har utrymme gott om utrymme under lönetaket. Når troligen inte slutspel men lär inte längre vara hopplöst efter i divisionen.

Besvikelse

Montréal Canadiens Överpresterade å det grövsta under slutspelet i våras vilket skapar överdrivna förhoppningar inför denna säsong. Carey Price är inte samma målvakt som har var för några år sedan, Jake Allen är alltid ett osäkert kort och backsidan är tveksam utan Webber.

Washington Capitals Förr eller senare når åldern ikapp även Aleksandr Ovetjkin och jag misstänker att det kommer att börja märkas på allvar redan i år. Inte heller övriga truppen har blivit yngre och målvaktsspelet är ett frågetecken. Capitals går mot slutet på en gyllene era och riskerar att missa slutspel denna säsong.

Hur ser dina tips ut och vem tror du vinner bucklan i år?

Det här är en variant av tankeleken ”10 saker jag inte kan leva utan”, men istället för att lista generiska och trista föremål som telefon, dator och bil valde jag att fokusera enbart på filmer. Dessa 10 är inte nödvändigtvis mina favoritfilmer utan filmer som jag nästan alltid är sugen på att se och som jag hade saknat mest om de raderats ur filmhistorien. För att göra det hela lite mer intressant och utmanande försökte jag variera generna.

The Thing (1982)

Skräck är en intressant kategori när det gäller att hitta en film som man vill se om många gånger. Det finns en grundläggande motsägelse i det hela då en skräckfilm blir mindre läskig ju fler gånger man ser den. John Carpenters The Thing har mycket mer att erbjuda än ”bara” skräck. Det finns många aspekter att ta vara på vid upprepade visningar, den ständiga osäkerheten kring vem som är smittad, de praktiska effekterna saknar motstycke och det öppna slutet kan diskuteras ännu 40 år senare.

Oldboy (2003)

Sydkoreansk neo-noir när den är som allra bäst. Park Chan-Wook levererar en upplevelse som är rå, fängslande och vansinnigt läckert filmad. Oldboy är en film som blir bättre ju fler gånger man ser den.

Goldfinger (1964)

Jag har tappat räkningen över hur många gånger som jag har sett Bondfilmerna, så det var givet att en av dem skulle få plats på denna lista. Lika givet var det att Goldfinger skulle få den platsen. För mig är Goldfinger filmen där allting klaffar: handlingen, skurken, bilarna, musiken och inte minst Sean Connery, som är coolheten själv.

Highlander 2 (1991)

Någonsin haft en riktigt dålig dag? Kört in en truck i väggen på jobbet? Lappat till dig själv i ansiktet med en hantel på gymmet? Det spelar ingen roll, oavsett hur mycket du gjort bort dig bleknar allt i jämförelse med Highlander 2. En film som är så bisarrt usel att den inte borde existera, men som lik förbannat står där i filmhyllan. Frasen ”så dålig att den blir bra” är inte ens i närheten av att göra Highlander 2 rättvisa och därför kan jag inte vara utan den.

Conan the Barbarian (1982)

Ett vuxet och rått fantasyäventyr, storslaget, dundrande och outtröttligt. Det är muskler, svärd, häxor, muskler, valkyrior, muskler, gladiatorer och ännu mera muskler. En hård och karg värld, fylld av likaledes hårda och ordkarga karaktärer. En film som jag återvänder till med jämna mellanrum och överraskas alltid glatt av hur bra den fortfarande står sig. Basil Poledouris filmmusik är lika bombastisk och oförglömlig som filmen själv.

Hot Rod (2007)

Ibland är man sugen på en lättsamt flamsig komedi och den sortens film har aldrig gjorts på ett bättre sätt än den sorgligt förbisedda Hot Rod. Det finns något underbart barnsligt över hela filmen, humorn är udda, enkel och direkt. Här finns ingen satir, inga moraliska ställningstagande, inga samhällsfrågor som problematiseras. Däremot finns en scen där Andy Samberg faller ner för ett berg i ungefär fem minuter i sträck. Rent komiskt guld.

De sju samurajerna (1954)

I mångt och mycket raka motsatsen till Hot Rod. Akira Kurosawas mastodontfilm är ett tre och en halv timme långt historisk epos som behandlar alla de stora frågorna: kultur, moral, historia, klass, kärlek, liv och död. Även om filmen ingalunda är lättsam är den alltid underhållande och fängslande. Till skillnad från många andra ”klassiker” är De sju samurajerna aldrig en film som jag måste tvinga mig igenom för sakens skull.

The Terminator (1984)

Det här var ett svårt val. Inte på grund av att The Terminator har några egentliga brister, utan på grund av att jag fick prioritera bort Predator. Enbart en av Arnolds odödliga action/skräckhybrider fick plats och när det kommer till kritan ser jag hellre James Camerons mästerverk än John McTiernans testosteronöverdos. The Terminator är mörk och rå, den levererar en perfekt blandning av action och skräck, av 80-talets estetik och framtidens gråa dystopi. Bäst av allt är Arnolds iskalla mordmaskin.

Pulp Fiction (1994)

Vad vore livet utan lite Tarantino? Bra mycket tråkigare, det är en sak som är säker. Pulp Fiction är Tarantinos obestridda mästerverk. En fantastisk skådespelarensemble, rapp dialog, ickelinjära berättelser och grym filmmusik. Pupl Fiction är film som tåls att se om och om igen, alltid hittar man någon ny detalj som man tidigare missat.

Moby Duck (1956)

Moby Duck (u ska naturligtvis vara i, men det ordet kan inte skrivas eftersom hela inlägget då fastnar i GR:s spamfilter) är en märklig filmupplevelse, hälften klassiskt matinéäventyr och hälften existentialistisk filosofi. På många sätt en film som aldrig hade kunnat göras idag, inte minst då den använder scener med riktig valjakt. Gregory Peck som kapten Ahab står för en fullständigt makalös skådespelarprestation och ställer självaste Orson Welles i skuggan.

Idag är en mycket speciell dag, en dag som jag sett fram emot länge. Är det en födelsedag, en årsdag eller kanske julafton, undrar ni kanske? Nej, faktum är att det är bättre än så. Alla de bemärkelsedagarna infaller årligen medan dagens tilldragelse är mer extraordinär. Idag vankas det nämligen Trojakväll.

Det gamla gänget återsamlas och avnjuter Wolfgang Petersons 196 minuter långa epos om det trojanska kriget. Det blir skräpmat, mastodontfilm, snacks och livliga diskussioner om Brad Pitts muskelmassa, kort sagt: alla nödvändiga ingredienser för en toppenkväll.

Sist att hugga en plats i soffan är en vinsäck!

De texter som jag uppskattat mest på Gameractor den senaste tiden är inläggen om impopulära åsikter, där avvikande och ofta smått förvånande uppfattningar vädras och motiveras. För att dra mitt eget strå till stacken kommer här en lista över mina avvikande åsikter.

MCU har aldrig varit bra

Numera verkar de flesta vara överens om att Marvels filmuniversum går på tomgång, men för mig har motorn aldrig ens startat. Redan från Iron Man var MCU hopplöst ointressant och efterföljande filmer har alla mer eller mindre följt samma formel. När inte handlingen engagerar återstår tyvärr inte mer av MCU än rejäl överdoser av jämngrå CGI och överkoreograferade slagsmålsscener. Det är i ärlighetens namn inte Marvel jag ogillar, utan jag köper helt inte konceptet med superhjältar i realistiska inramningar och då faller de flesta av senaste årens superhjältealster platt. Tacka vet jag Tim Burtons gamla Batmanfilmer, stämningsfulla och gjorda med glimten i ögat.

Return of the Jedi är våldsamt överskattad

När jag var yngre var Return of the Jedi min favorit bland Star Wars-filmerna, vilka det fanns tre av på den tiden. Sedan dess har Return dalat stadigt, den har blivit lite sämre varje gång jag har sett den och idag tycker jag att den är ytterst medioker. Den har sina starka sidor, Lukes uppgörelse med kejsaren och Vader är alltjämt ruggigt bra men i övrigt har Return inte särskilt mycket att komma med. De första 45 minuterna känns lösryckta från resten av filmen, karaktärerna har förändrats markant sen slutet på Empire, rymdstriderna imponerade säkert 1983 men står sig inte idag och Ewokerna konkurrerar ut Jar Jar Binks och rymdmjölken® som seriens löjligaste inslag.

Telly Savalas är bäst som Blofled

Ett flertal olika skådespelare har gestaltat James Bonds ärkefiende Ernst Stavro Blofeld. Alla har de bidragit med sin egen tolkning och tillfört något nytt till rollen, Donald Pleasence det ikoniska utseendet, Charles Gray den ostiga humorn och Christoph Waltz den sövande tristessen. Men ingen har gjort rollen bättre än Telly Savalas i On Her Majesty's Secret Service från 1969. Till stor del beror detta på att Donald Pleasence är ett offer för sin egen framgång, hans Blofeld har efterapats och parodierats in absurdum, så långt att jag numera omöjligt kan se honom utan att direkt tänka på Dr Evil. Telly Savalas Blofeld är närmast raka motsatsen, en charmerande, fåfäng man med en stark fysisk närvaro. Att Blofeld själv kan ta sig an Bond i ett handgemäng ger karaktären en dimension som saknats helt bland övriga rolltolkningar.

The Terminator är bättre än T2

Att hävda att James Camerons två Terminator-rullar bägge är tidlösa mästerverk är knappast kontroversiellt. Enligt mig är emellertid den första filmen den starkare av de två, vilket tycks vara en betydligt mer impopulär åsikt. The Terminator är en lysande blandning av action och skräck, ibland mer en slasherfilm än en actionrökare. Detta ger ettan en känsla av desperation och hopplöshet som gått förlorad i uppföljarna. T2 är en hejdundrande actionrökare, men också lite för storslagen för min smak. Allt känns lite för uttänkt, lite för välpolerat och koreograferat, vilket ironiskt nog tar mig ur upplevelsen då jag hela tiden påminns om att jag tittar på just en film. Även sett till tematiken tycker jag att ettan funkar bättre, människa mot maskin är ett bättre koncept än människa och maskin mot en något bättre maskin.

Fysisk media är kungen

Det här kanske inte är en impopulär åsikt ännu, men det känns ofta som att vi entusiaster av fysisk media är ett utdöende släkte. Ändå är fysisk media enligt mig överlägset bäst. Till att börja med det tekniska: fysisk media är vida överlägset när det gäller ljud- och bildkvalité. Strömningstäjänsterna saknar också vanligtvis allt extramaterial som fördjupar filmupplevelsen, som kommentarsspår, intervjuer med regissör och skådisar, dokumentärer och analyser. Utgivare som Criterion Collection och Arrow Films briljerar särskilt när det gäller extra innehåll och jag betalar gladeligen premium för somliga av deras utgåvor.

Men fysisk medias största fördel är känslomässig. När jag bläddrar genom Netflixs utbud av underhållning känner jag mest apati. Jag kan scrolla mellan titlarna i flera minuter utan att känna det minsta entusiasm eller intresse. När jag bläddra mellan filmerna i min fysiska filmsamling är upplevelsen den rakt motsatta. Jag vet vilka filmer som passar mitt humör för stunden, oavsett om jag vill känna glädje, sorg, spänning eller skräck. Jag har tydliga minnen förknippade med många av dem. Jag vet till exempel precis vilken film som jag brukade se med farsan när han vabbade med mig under lågstadieåren (Slaghöken) och jag vet exakt vilken film som jag såg under min första dejt (Resident Evil).

Hur de coola killarna håller sina cigaretter