Svenska
Blog
Till anständighetens försvar: Bob's Burgers

Till anständighetens försvar: Bob's Burgers

Skrivet av Grewen den 22 december 2023 kl 17:28

Tecknade komediserier för vuxna är ofta djupdykningar i cynism, från South Parks bitande och ofta chockerande satir till Rick and Mortys fullständigt avtrubbade nihilism. Inget fel med det om du inte kan få nog av den humorn men själv har jag på senare år blivit rätt mätt på buteljerad beskhet i animerad form. Samtidigt som avkoppling står högt på mångens önskelista under helgdagarna, och höjden av avkoppling är som vi alla vet att överstinn på julmat sjunka ner i tv-soffan för lite välförtjänt underhållning, rimmar cynismens fräna sarkasm särskilt illa med julstämningen. Tillåt mig då att tipsa om ett förbisett men synnerligen underhållande och roligt guldkorn som passar julefriden som handen i handsken: Bob's Burgers.

Det som gör Bob's Burgers speciell och till en frisk fläkt bland konkurrenterna är dess genuina hjärtlighet och vardagliga charm. I centrum står familjen Belcher, pappa Bob, mamma Linda samt de tre barnen Tina, Gene och Louise, och deras ständigt konkurshotade hamburgerrestaurang. Upplägget låter måhända inte revolutionerande men det som lyfter Bob's Burgers är dynamiken mellan karaktärerna, där alla bidrar med sina distinkta egenheter: Lindas sprudlande optimism, Tinas pubertala tafatthet, Genes naiva godmodighet och den lillgamla ränksmidaren Louise. Slutligen har vi Bob som förnuftets mustaschprydda röst, ett synnerligen uppfriskande avbräck mot den stereotypa idiot till familjefar som tecknade serier oftast dras med. Men hur starka de enskilda karaktärerna än må vara så är Bob's Burgers ett utmärkt exempel på där helheten är större än summan av delarna. För seriens orubbliga grundval är familjen och det faktum att alla familjemedlemmar känner genuin kärlek om omtanke för varandra. Oavsett externa prövningar eller gräl kan man alltid räkna med att familjen Belcher sluter upp kring varandra i slutändan. Eller som Bob själv med karaktäristisk ömhet uttrycker det i seriens allra första avsnitt: ”You're my children and I love you, but you're all terrible at what you do here and I feel like I should tell you. I'd fire all of you if I could.”

Bob's Burgers andra lyckokast är dess jordnära handling. Nästan samtliga avsnitt skildrar vardagen i restaurangen eller i barnens skola, något som paradoxalt gör att serien fortfarande känns fräsch och uppslagsrik även efter tvåhundra avsnitt och en långfilm. Istället för att kretsa kring dagsaktuella, och därmed snabbt överspelade, ämnen eller ständigt försöka överträffa sig själv med storslagen extravagans lever och frodas Bob's Burgers tack vare sin igenkännande vardaglighet, utmärkta manus och starka bifigurer. Apropå bifigurerna hade jag kunnat fylla resten av blogginlägget med hyllningar till alla udda och minnesvärda personer som förgyller serien med sin närvaro men för att inte sväva ut fullständigt så får jag helga principen ingen nämnd, ingen glömd. Förutom normalstora Rudy, han bara måste få ett särskilt hedersomnämnde.

Så om jag nu har lyckats locka dig att ge Bob's Burgers en chans är det bara att bege sig till valfri streamingtjänst som har serien i sitt utbud (själv använder jag Disney Plus) och börja titta, så infinner sig snart sinnesron och julstämningen. Första säsongen gör ett bra jobb med att introducera upplägg och karaktärer även om den till en början är lite opolerad både sett till animering och innehåll. Alla bitar faller emellertid snart på plats och redan mot mitten av säsongen tänder serien på alla cylindrar.

HQ
Retroperspektiv: Alien 3

Retroperspektiv: Alien 3

Skrivet av Grewen den 14 oktober 2023 kl 15:42

Ellen Ripley är tillbaka och ställs ännu en gång öga mot öga med den fasansfulla xenomorfen i Alien 3. Nytt för denna gång är att skräcken på film matchades av eländet bakom kameran. Vad är slutresultatet av det ursprungliga produktionshaveriet och de efterföljande räddningsförsöken, och hur står sig Assembly Cut idag?

Fury 161 är en plats för avfall. En karg och nära nog övergiven straffkoloni där mänsklighetens avskräde en gång skapat sig en tillvaro utifrån teknikens slagg. På denna gudsförgätna plats kraschar resterna av en räddningskapsel med en enda överlevande passagerare, Ellen Ripley (Sigourney Weaver). Mörbultad av kraschen, förföljd av vaga mardrömmar från hypersömnen och hemsökt av förlusten av surrogatdottern Newt ställs Ripley inför sin värsta utmaning hittills. En ensam kvinna bland värsta sortens våldsverkare, dubbelt ovälkommen som nyanländ bland en grupp religiösa fundamentalister som förskjuter alla utomstående. När så fångarna en efter en börjar dö under våldsamma och till synes oförklarliga former är det tydligt att en xenomorf härjar straffkolonin och att Ripleys levande mardröm har börjat igen.

Den som kan Alienfilmerna vet att Alien 3 var en synnerligen problemtyngd och tilltrasslad produktion. Ett antal idéer, utkast och manus lades fram och förkastades, tilltänkta regissörer kom och gick innan inspelningarna till slut kunde börja med gröngölingen David Fincher i regisstolen. Dessvärre hade problemen bara börjat och inspelningen kantades av återkommande bråk mellan produktionsbolaget och regissören. Den film som skeppades till biograferna 1992 var en stor besvikelse som Fincher själv tagit fullständigt avstånd från. Drygt tio år senare gjordes en stor omarbetning av Alien 3, vilket utmynnade i den radikalt annorlunda Assembly Cut, ett projekt som tyvärr skedde utan Finchers medverkan.

AC är ett utmärkt exempel på hur en film kan räddas i efterhand och är utan tvekan den överlägsna versionen av Alien 3. Den rättar till många av bioversionens tillkortakommanden men förmår tyvärr inte åtgärda allt och som vi ska se nedan är slutprodukten är fortfarande en film med några klara brister. Men först det positiva, och för oss Alienfans som blev grundligt besvikna av bioversionen så finns det mycket positivt att ta fasta på i AC. Det är en rättfram, gråblek och synnerligen atmosfärisk film. Blytung, rå och mycket dyster. Den sorgtyngda tonen slås ann redan i de första scenerna och ger en filmupplevelse fjärran från den adrenalinpumpande militarismen hos föregångaren Aliens. Borta är också soldaterna, deras högteknologiska vapen och de horder av xenomorfer som de mejar ner. AC är istället utmärkt i sin avskalade enkelhet: en isolerad grupp överlevare, utan vapen eller militär träning mot ett monster som lurar i skuggorna. Den isolerade gruppen överlevare är värd att framhålla, för likt de två föregående filmerna i serien är karaktärerna även denna gång en styrka. Flertalet är distinkta och intressanta, med inbördes hierarkier och undergrupperingar. En fascinerande skillnad mot tidigare filmer är att nästan samtliga karaktärer denna gång är avsiktligt osympatiska, något som starkt bidrar till den mörka stämning som AC så lyckat målar upp. Skådespeleriet håller genomgående toppklass och särskilt Sigourney Weavers måste lovordas i anslutning till detta, en bättre porträttering av Ellen Ripley har aldrig skådats.

Allt är emellertid inte frid och fröjd med AC, trotts ett tappert försök lyckas den som sagt inte lösa alla problem som bioversionen av Alien 3 drogs med. Detta avsnitt kommer att behandla vissa delar av handlingen i detalj, så om du mot förmodan inte har sett AC ännu eller hunnit glömma dess story så ta detta som en ordentlig spoilervarning.

Eftersom jag räknade karaktärerna till filmens förtjänster kan det verka motsägelsefullt att häva att de också är en av dess stora brister. Men så är fallet, för tyvärr fumlar filmen här med bollen på ett mycket svårbegripligt sätt. Fincher lägger en inte oansenlig tid på att ge utrymme och djup till både fängelseläkaren Clemens (Charles Dance) och fängelsechefen Andrews (Brian Glover), samt konflikten dem emellan och hur den rubbas av Ripleys ankomst. Allt det här rinner däremot helt sonika ut i sanden när både Clemens och Andrews snabbt och osentimentalt tas av daga inom loppet av två minuter knappt halvvägs in i filmen. Att således ta död på två av sina intressantaste karaktärer är ett stort misstag som AC inte förmår åtgärda och som filmen storymässigt aldrig riktigt hämtar sig från. På samma tema är Ripleys karaktärsmotivation stundtals ett rent mysterium, och inte på ett fördelaktigt sätt. Efter AC starka och tunga inledning är Ellen Ripley en bruten kvinna, både fysiskt och mentalt. Strax därpå gör hennes karaktär en tvär helomvändning och tar första bästa chans att hoppa i säng tillsammans med Clemens i en ohyggligt malplacerad kärleksscen som dyker upp ur ingenstans och försvinner utan att göra det minsta avtryck på filmens övergripande handling. Utan tvekan är denna scen en restprodukt av alla manusomskrivningar och studiodirektiv men den sticker likväl ut som en katt bland hermeliner.

Ännu ett kvarstående problem är den utdragna och röriga slutscenen. En scen där xenomorfen lockas in i en serie vindlande tunnlar för att slutligen fångas i en gjutform och dränkas i smält bly. Här fallerar manus, regi, foto och klippning rejält och slutresultatet är ett virrigt antiklimax. Vi tittare får aldrig en ordentlig överblick av anläggningen där allt sker utan serveras istället en förvirrande serie identiska jakttagningar i en serie likaledes identiska tunnlar, ofta filmade ur ett snabbt tröttsamt förstapersonsperspektiv. Hur xenomorfen, en varelse som bevisligen springer lika snabbt på väggar och tak som den gör över ett plant golv, slutligen är ”fångad” i en gjutform med ytterst lättklättrade väggar och öppet tak är ett mysterium som vi tittare tydligen inte ska grubbla närmare över.

Slutligen måste det också konstateras att specialeffekterna även i AC bär tydliga spår av tiden då bioversionen gjordes. Alien 3 hade oturen att tillkomma i den relativt korta tid då tilltron till datoranimerade specialeffekter vida översteg dess faktiska förmåga, något som är utomordentligt tydligt när HD-versionen av filmen ses på en modern tv. För i ärlighetens namn ser den datoranimerade xenomorfen rent bedrövlig ut när den badar i skarpt ljus, vilket tyvärr sker vid flera tillfällen. Vi får hoppas att detta åtgärdas om och när Alien 3 till sist ges ut i UHD.

Allt som allt är Assembly Cut av Alien 3 ändå en mycket sevärd film. Den påtagligt omarbetade och förlängda versionen ger en helt annan upplevelse än den ursprungliga besvikelsen och är en film vars förtjänster vida överglänser dess brister. Den utgör ett unikt inslag i en redan ikonisk filmserie.

Betyg: 7/10

Vad tycker du själv om Alien 3?

HQ

Sydkoreanskt på SVT

Skrivet av Grewen den 10 maj 2023 kl 18:34

Passa på gott folk, för SVT gör för ovanlighetens skull skäl för skattepengarna och har gjort en rad synnerligen sevärda filmer tillgängliga via SVT Play. Månadens tema är sydkoreanska thrillers, vilket är rent guld för alla cineaster som är sugna på högkvalitativ, innovativ och mörk film. Alla filmerna är sevärda och jag har listat dem i fallande ordning, det vill säga med den jag anser vara bäst först. Filmerna är tillgängliga fram till den fjärde juni.

Oldboy Park Chan-Wooks mästerverk är neo-noir när den är som allra bäst: mörk, synnerligen våldsam och en riktig käftsmäll till upplevelse. Efter en blöt utekväll blir den grälsjuke men i övrigt högst ordinära Oh Dae-su (Choi Min-Sik) kidnappad. När han vaknar finner han sig vara inlåst i ett privat fängelse. Allt som återstår i Dae-sus liv är nu en serie frågor: Vem låste in honom? Varför? Hur ska han fly? Och hur ska han utkräva hämnd?

Memories of Murder En verklighetsbaserad kriminalthriller om en seriemördare som härjar den sydkoreanska landsbygden under 1980-talet. Två omaka poliser tvingas samarbeta för finna mördaren, vilket inte är helt lätt när den ena är logiskt resonerande medan den andra styrs av sin fumliga intuition. Denna lysande och stämningsfulla thriller blev regissören Bong Joon-Hos stora genombrott.

Bränd En långsam och psykologisk dramathriller som börjar som ett lågmält relationsdrama om en försigkommen ung man (Yoo Ah-In), den vackra kvinna som han är kär i samt hennes stenrika nya vän. Den ursprungliga vardagsrealismen ersätts gradvis och subtilt av en gnagande känsla av att någonting i denna relationshistoria är allvarligt fel. Välagerat, välskrivet och med ett vrålsnyggt filmfoto.

Mother En av Bong Joon-Hos mer förbisedda filmer handlar om en äldre kvinna (Hye-Ja Kim) som nätt och jämt hankar sig fram i tillvaron och därtill måste ta hans om sin förståndshandikappade vuxna son. När sonen en dag felaktigt blir ditsatt för ett mord är det upp till hans obeveklige mor att bli amatördetektiv och finna den riktiga mördaren.

The gangster, the cop, the devil Titeln förklarar det mest av handlingen i denna actionthriller; en gangster och en polis måste slå sina påsar ihop för att stoppa en diabolisk seriemördare. En spännande och underhållande film som trots sin handling är förhållandevis lättsmält och stundtals humoristisk jämfört med övriga uppräknade filmer.

Sydkoreanskt på SVT

Alien, om jag fick bestämma

Skrivet av Grewen den 7 mars 2023 kl 22:16

Det är knappast ett kontroversiellt påstående att hävda att Alien-franchisen de senaste 30 åren har kantats av besvikelser och misslyckanden. Från den undermåliga Alien 4 via axelryckningen Prometheus till bedrövelsen Alien Covenant har det inte funnits mycket glädja sig över för oss fans av världens bästa filmmonster. Nu i helgen nåddes vi dessutom av nyheten att Fred Alvarez kommande Alien-rulle kommer att handla om en grupp tonåringar. Ännu är det egentligen alldeles för tidigt att avfärda den som en simpel tonårsslasher, men det är osökt dit mina tankar går. Men istället för att spekulera mer kring denna eller franchisens skick i allmänhet fantiserade jag istället en stund kring vad mitt drömprojekt med Alien vore, med följande resultat:

Inspirerad av vad Rogue One gjorde för Star Wars vill jag ha en avgränsad och fokuserad miniserie som berättar historien om vad som hände med kolonin Hadley's Hope från Alien 2. Ge en drama- och skräcktung karaktärsberättelse omfattande 6-8 timslånga avsnitt. Miniserien utspelar sig helt i och kring Hadley's Hope, under den korta tidsperioden från att den första kolonisatören angrips av en face-hugger tills dess att kolonin går under och den huvudsakliga handlingen i Alien 2 tar vid. Det rör sig alltså om en mörk och hopplös historia som oundvikligen slutar i katastrof. Tänk en blandning mellan Rogue One och Chernobyl, där slutet är på förhand känt och allt vi tittare kan göra är att följa det gradvisa förloppet mot undergången.

Alien, om jag fick bestämma

DET HÄR SER JAG FRAM EMOT

Skrivet av Grewen den 7 januari 2023 kl 22:32

Harry Wældersen, Gamereactors förnämsta halvdansk, samt missbrukare av caps-lock, ställde nyligen i sin blogg frågan vad folk ser fram emot under det kommande året. Efter noggrant övervägande så kommer här en lista på de fem filmer som jag mest ser fram emot under 2023.

5. Barbie

Egentligen borde en spelfilm baserad på en av leksaksvärldens allra tristaste och mest uttjatade produkter ha noll potential, särskilt då jag själv är en man och minst 25 år för gammal för att leka med dockor. Att Barbie ändå dyker upp på denna lista beror främst på två starka anledningar. Den första är att regissören Greta Gerwig är en sällsynt kompetent filmskapare med titlar som Lady Bird i resumén. Den andra anledningen är rollbesättningen, där Margot Robbie och Ryan Gossling känns som gjorda för att spela Barbie och Ken.

4. Asteroid City

Wes Anderson är en av vår tids mest unika och stilpräglade regissörer och denna sommar är han tillbaka med dramakomedin Asteroid City. Denna gång kretsar handlingen kring en grupp unga amatörastronomer som under ett sommarläger gör en spektakulär upptäckt. Som vanligt samlar Anderson en imponerande grupp skådespelare med namn som Edward Norton, Tom Hanks, Scarlett Johansson och Willem Dafoe.

3. Mission Impossible: Dead Reaconing

När det gäller popcornaction har Mission: Impossible-filmerna fullständigt skåpat ut all konkurrens det senaste årtiondet och det finns ingen anledning att tro att denna trend inte kommer att fortsätta med den sjunde filmen i serien. Tompa Cruise är i en klass för sig vad gäller halsbrytande stuntscener och Christopher McQuarrie har med de två senaste filmerna i serien visat att han perfekt kan balansera en actionrulle på gränsen till det överdrivna, utan att det någonsin känns löjligt.

2. Oppenheimer

En på förhand mycket lovande biografisk film om Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) och hans arbete för att skapa den första atombomben. Som om inte den premissen vore nog står Christopher Nolan för regin. Hans senaste film Tenet var visserligen ett rejält magplask, främst orsakat av en krystad handling och en förvirrande kronologi. När han nu istället har en färdig berättelse att utgå ifrån får vi förhoppningsvis ett slutresultat som kvalitetsmässigt ligger betydligt närmare mästerverket Dunkirk.

1. Dune: Part Two

Den första filmen står sig som en av de senaste årens starkaste cinematiska upplevelser och en audiovisuell triumf av sällan skådat slag. Med andra ord är förväntningarna minst sagt uppskruvade inför uppföljaren, som når biograferna i november om allt går som planerat. För egen del längtar jag så att jag nästan spricker.

DET HÄR SER JAG FRAM EMOT

Vilken film ser du själv fram emot mest i år?