Svenska
Blog

Du kan inte bli en perfekt AI

Tänk dig följande. En gubbe kommer till dig och ställer ett krav. Du måste ge honom en kram, en puss på läpparna och betala honom tusen kronor varje dag för resten av ditt liv. Annars så kommer han skapa en perfekt kopia av dig i en dator och tortera kopian för vad som kommer kännas som en evighet. För sakens skull vet vi att hans kopia inte är en bluff, du kan inte stoppa honom, och han kommer vara tillgänglig vart du än är och så vidare. Det finns inga tredje alternativ. Bara att gå med på hans villkor eller att vägra.

Vad gör du?

Svaren på det här exemplet jag hört brukar vara någon variation av dessa: Jag vägrar för kopian är inte samma person som mig. Jag vägrar för att en digital person har inget värde. Jag går med för att kopian är mig. Jag går med för att ingen förtjänar att torteras i en evighet. Men stora majoriteten av svaren är nej, för att personen inte är du, bara en kopia. Så varför bry sig om deras välmående eller existens?

Dock då man vänder på det så känns det som att många håller tummarna på att man kan undvika döden med en dator. Alla vi människor kommer att dö, kroppen håller inte för evigt. Men många hoppas på att vi snart kommer kunna ladda upp oss själva i datorer.

Hur detta kommer att gå till är oklart, men oftast är det någon idé om att vi ska skanna vår hjärna perfekt in till minsta elektriska signal och sedan föra över detta till en dator. Personligen tvivlar jag att något sådant kommer hända i min livstid men jag är tror att något liknande kan hända längre in i framtiden.

Tyvärr skulle detta framsteg inte betyda att vi besegrat döden. De som vill leva för evigt kommer fortfarande att dö. Allt vi skulle göra är att skapa ett nytt digitalt liv som får leva för evigt. Livet kommer ha dina minnen och personlighet men det kommer inte vara du. Du är fortfarande kvar i din fallerande kropp medan kopian får surfa på nätet. Det är som tankeexperimentet ovan, men istället för tortyr för de ett paradis.

Några har försökt komma kring detta med någon cyborgversion av Theseusskeppet. Att kanske kan man byta ut en liten del av hjärnan mot en dator, sedan fortsätta byta ut tills man är 100% dator och sedan koppla upp sig. Detta tror jag dock aldrig att vi kommer kunna skapa en teknik för. Skanna en hjärna är en sak men att bygga en mekanisk hjärna och sedan hävda att det är samma person tror jag inte funkar. Det är samma som att skanna hjärnan bara att du har ihjäl original personen under processen.

Så vad tror ni, är det rimligt att tro att vi kommer kunna leva för alltid på något sätt eller får man ta vara på den lilla tid man har här i livet?

Du kan inte bli en perfekt AI

Soma är ett spel som djupdyker in i detta tema. Det är gratis med Game Pass och har ett Safe Mode om man vill chillspela igenom det. Rekomenderas.

HQ

Saknaden av cosplay

Bland alla saker jag har testat är nog cosplay den hobby jag har fått mest vänner från. Är man på ett konvent fullt uppklädd som någon karaktär så kommer många vilja ta foton och du får chansen att tala med många främlingar. Det är väldigt lätt att bryta isen med någon i kostym. Hej, är du XXX från YYY? och sedan rullar det på fint därifrån.

Det är ju också en hobby med där man kan vara hur bra eller hur dålig som helst och sätta sina egna målsättningar. Du kan köpa en billig färdiggjord kostym för en karaktär som inte är lik dig alls från Ebay eller så kan du göra varenda liten detalj för hand och välja en karaktär som matchar dig i alla aspekter. Alla har ju sina egna mål. Vissa är med i tävlingar och andra vill bara ha en ursäkt att klä upp sig utan att det är Halloween.

För mig var cosplay att ha kul. Ta en karaktär och sedan gå igenom detalj för detalj och fråga dig själv, hur kan jag återskapa detta? Sedan lade du ner tid och pengar på att försöka få det gjort innan du stack iväg på ett konvent. För ett nöje var ju att visa upp sig likt en påfågel, och man kan ju inte gå runt utklädd på stan direkt. Så iväg till konvent var ett måste. Samt på konvent träffade man ju alla liktänkande, man fick chansen att prata med andra för att ge och få tips.

Att välja sin figur att efterlikna var ju nog det svåraste. Det var mycket att tänka på. Du ville inte ha någon som var för populär, man vill inte känna sig som en kopia av alla andra. Inte heller någon som är okänd, för om ingen vet vem man ska likna blir det trist. Ribban ska sättas rimligt, har du liten budget och lite tid kunde man inte välja en karaktär som hade för många detaljer. 

Beroende på hur blyg man är kunde man ju utnyttja sexualiserade karaktärer. Ingen gillar bikini-rustning mer än cosplayare. Om du inte skäms för din kropp så kan du visa skinn. Mera skinn är mindre detaljer du behöver göra, så istället kan du lägga mer tid på det du måste göra.

Ansiktet var ju också en detalj som var väldigt lurigt. Vill man vara kroppsligt lik sin karaktär så brukar ingen upptäcka att dina biceps är för stora eller att du skulle behöva ändra din höjd med en decimeter. Men ansiktet är inte lika lätt att undvika. Vad man behöver göra är ju att bara att leva med läget och att ditt ansikte och någon animekaraktärs inte matchar 1:1. Man får göra sitt bästa med makeup, peruker och färgade linser. 

Men vill man inte det så får du välja en karaktär med mask. Det var en enkel utväg. Man kunde se ut hur man ville under masken och var man i ett foto behövde man inte oroa sig för att man gör någon grimas eller råkar blunda. Problemet med mask var ju det praktiska. De satt oftast lite obekvämt och du kunde knappt se ut från dem om det inte var tillräckligt ljust utomhus.

Min första cosplay var en blandning mellan Krieg och en Psycho fiende från Borderlands. Jag hade inte den blekaste aning om vad jag höll på med och ingen att fråga om tips på den tiden. En vän hade övertalat mig att följa med på konvent så jag ville inte gå runt i vanliga kläder. Psycho kändes om det skulle vara simpelt. En mask, orange byxor, arm och benskydd och en sågklingsyxa.

Masken blev en softairgun skyddsmask. Den täcktes med gips, blev målad och jag satte en liten datorfläkt på munnen så ifall man blåste kunde den snurra. Jag hade inga planer på att sy egna byxor så först planerade jag att måla ett par byxor orangea. Det gick åt helvete så jag fick tänka om och försöka köpa orangea byxor. Att hitta byxor som var rimligt billiga, rätt färg och rätt form var svårare än förväntat men tillslut hittade jag något som var bra nog.

Arm och benskydd blev billiga skydd jag hittade, sedan klippte jag sönder burkar och limmade på dem med insidan ut för att få dem att vara som metall istället för plast i fel form. Sedan blev det dem största metallstavarna och muttrarna jag kunde hitta som jag borrade in i dem och spraya dem gråa. Tyvärr visade det sig att färgen jag använde inte var människosäker och gav mig rediga utslag efteråt, så håll koll på sånt. Vapnet var enkelt. En sågklinga, ett yxskaft, borra, skruva ihop dem och lite detaljer.

Som ens första cosplay kommer den alltid ligga mig nära hjärtat och Borderlands var populärt det året. Så jag fick lära känna en massa andra som man senare rutinmässigt umgicks med.

Vänner skaffar man genom att bli ihjälskjutna av Lilith. Jag är längst ner i likhögen

Rangers från Fallout New Vegas tyckte jag var jäkla coola. Så uppenbart skulle jag ge mig på en sådan. Det året lärde jag mig att man bör anpassa sig efter vädret. Det blev det varmaste vädret på många år och jag valde någon som gick runt i flera lager kläder. Jag behövde en hjälm, skyddsväst, en rock och lite små detaljer.

Hjälmen var lätt. Billig plasthjälm som täckte hjässan och sedan en massa kartong och silvertejp. Ögonen var svårast. Jag behövde tunn röd plast. Något jag inte snabbt kunde komma över. Men i en av expansionerna fanns en rangerhjälm med gröna ögon. Så jag köpte gröna spriteflaskor, klippte sönder dem och limmade ihop ett par lager så att man inte kunde se mina ögon från utsidan. Tyvärr gjorde detta att jag inte kunde se ett skit, då jag hade en massa torkat lim som täckte synfältet.

De flesta gör rustning med worbla. Jag hade ingen erfarenhet med det så jag fick tag på lite yogamattor och gjorde ett försök. De skars sönder och limmades fast på en svart tröja. Det blev en del skavanker men de kunde lätt gömmas med hjälp av en rock i läder jag hittade billigt på Tradera.

Slutresultatet blev jag nöjd med. Dock som nämnt tidigare blev upplevelsen en bastu. Flera lager kläder, kängor, handskar, balaklava, hjälm och mer var inte nådigt i värmen. Jag kunde knappt se genom de limmade ögonen och värmen fick mig att vilja kollapsa. Men sett från den ljusa sidan kunde de varit värre. Då utstyrseln täckte mig helt fick jag ingen sol direkt på mig, vilket gjorde att jag aldrig kände att jag höll på att bränna mig i solen. Bara svettades som attan.

Ska du hitta Rangers som poserar så här får du nog modda ditt spel.

Senaste gången jag gjorde cosplay var det Geralt från The Witcher spelen. Aldrig innan hade jag testat med någon sorts peruk, linser, eller makeup men ville starta smått. Kattögon, vitt hår och ärr var på att göra listan. Linserna var lätta att hitta. Bara köpa gula kattögon från en maskeradaffär. Dock väntade jag, dumt nog, till sista sekund att testa dem.

Vitt hår kändes som att det skulle vara simpelt. Köp en peruk, men snabbt kom jag fram till att peruk skulle bli dyrt och inte se bra ut om man ska ha en halv hästsvans. Dock hade jag långt hår och kom på en plan. Istället för peruk så var det bara att ändra på mitt vanliga hår. Först gick jag till en frisör och klippte mig så jag hade samma frisyr. Jag hade aldrig tidigare färgat mitt hår eller liknande, men jag köpte en massa blekningsmedel och improviserade, skulle det gå helvete kunde jag alltid raka mig skallig.

Vad jag fick lära mig genom livets hårda skola är att färga hår och bleka hår kan bränna en jäkla massa. Utan att ha någon aning om vad jag höll på med så blekte jag mitt blonda hår om och om tills det blev tillräckligt nära att vara vitt. Jag blev överambitiös, i början hade jag tänkt att vara en rakad Geralt men jag hade lite skägg och mustasch och Geralt kunde ha en goatee i spelet. Så jag blekte ansiktsbehåringen många gånger om. Tips till er alla. Blek aldrig mustaschen. Det är som att sätta något väldigt äckligt och starkt under näsan och sedan får du andas in det nästa halvtimme.

Ärr trodde jag skulle bli svårast. Hålla på med latex och sånt är inte lätt. Tack och lov innan jag föll ner i det hålet kom en bekant med tips. Kollodium, ett medel som används för att klistra ihop sår, kan användas för att skapa bra ärr effekter. Bara att sätta färg på huden, pensla på medlet, sedan drar huden ihop sig och får färgen att se ut som ett illa läkt sår.

Tyvärr visade sig att jag var en jäkla mes då det kom till att sätta saker i ögonen. Mina linser kunde jag inte få in. Varje gång jag försökte blinkade jag reflexmässigt för tidigt så de trycktes ihop och flög ur. Jag försökte i alla fall, än idag klarar jag av att smeka ögonvitan för att jag försökte få in linsfanskapen så många gånger. Till och med en kompis försökte få in dem åt mig, vilket bara slutade med att någon annan höll på att ta på mina ögon.

Så trots all förberedelse så saknades ögonen som är ikoniska för Geralt. Men allt som allt var jag nöjd. Det var en väldigt bekväm kostym och jag fick mycket mer komplimanger än förväntat. De flesta var imponerade av håret, då en vettig cosplayare aldrig skulle ‘paja’ sitt eget hår. Att använda sitt eget hår är ohållbart i längden men då det var en engångsgrej var det bara att tuta och köra.

Med lite Photoshop kunde jag få till gula ögon. Skam den som ger sig.

Om jag skulle hittat tiden undrar jag vilken karaktär jag skulle vilja göra. Geralt igen men med Manitocre rustningen från Blood and Wine skulle vara roligt. Eller något som skulle involvera lampor och rörliga delar så man kan använda sig av en Arduino för coola effekter. Finns inte brist på karaktärer i alla fall

Har ni någon karaktär ni klätt ut er till eller skulle vilja göra om ni hade tiden och resurserna?

HQ

Tiden rinner knapp

Alla har vi bara 24 timmar per dygn trots att man vill ha mera. För några månader sedan fick jag chansen att skriva för Gamereactor och hoppade på chansen. Det har varit väldigt roligt att vara delaktigt men tiden räcker inte till.

Barn, jobb, Gamereactor, träning, egna projekt, umgås med vänner, ta hand om besökare, spela spel, sömn och så vidare kräver mer timmar än vad dygnet tillåter. Så tyvärr måste man dra ner på något. I mitt fall blev det Gamereactor som fick lida.

Så beslutet är taget att ta avsked. Jag kan med gott samvete lägga mer tid på annat och Gamereactor får chansen att fylla på med någon annan som har tiden att hitta för att ta på sig detta ansvar.

Det var roliga månader och att få vara med bakom kulisserna har varit väldigt lärorikt, att veta hur det drivs har varit ögonöppnande och visat att det är mer arbete än vad man tror för att ’spela spel och skriva om dem’.

Så hejdå, och lär er nyttan av att tidsplanera ordentligt, annars får man för lite sömn.

Tiden rinner knapp

Prio ett just nu är att planera resa till Göteborg för att hälsa på vänner och familj, nackdelen med att bo utomlands är att det blir mycket resande.

Töm jäveln på blod

Då man fyller 18 och blir myndig så är det mycket folk brukar se fram emot. För mig var det att dela med sig utav mig själv. Dagen efter min artonde födelsedag så testade jag mig för att donera blod, skrev på papper att om blir jag hjärndöd så kan de få ta alla mina organ och ge bort dem eller använda dem för forskning samt beställde hem ett test så jag är i Tobiasregistret och kan donera blodstamceller vid behov.

Från mitt perspektiv tycker jag att bloddonation och vara inskriven på register är en väldigt lätt samhällsnytta som alla tillräckligt friska borde göra. Det är chansen att rädda liv och ett problem man inte kan fixa genom att kasta skattepengar på det. Vissa vill dock inte göra det. Vanligaste anledningen är att man aldrig hittat tid och ork att komma igång med det eller lagt tanke till att man kan göra det.

Ibland är det mer specifika anledningar. Några vågar inte donera blod för att de är livrädda för nålar, några vill inte ge bort organ av religiösa anledningar och en spanjor(om jag minns rätt) jag talade med hade fått för sig att om man är villig att donera organ kommer läkare medvetet ha ihjäl dig så de kan ta dina organ för att rädda mera liv. Än så länge inga inom vårdbranschen jag pratat med har varit villiga att erkänna att de skulle hoppa på chansen att döda en för att potentiellt rädda två eller fler.

I vilket fall så har att donera blod blivit en rutin för mig. Så fort väntetiden har gått ut sticker jag tillbaka för att donera igen. Innan jag utvandrade från Sverige hann jag donera 25 gånger, här i Finland blev det ett uppehåll men nu har jag kommit igång igen och har nu tappats på blod tio gånger. 

Så 35 gånger totalt har jag gått igenom rutinen. Boka tid, stick till en blodcentral, skriv upp dig i kassan, ät en massa kakor, tala med en sjuksköterska om hur du mår, låt personen trycka upp nål i armvecket på dig, småprata med personen, bli av med 450 ml blod, ät ännu mera kakor och stick sedan iväg. Bara en enda gång har det gått snett och nålen gick rätt igenom ådran, vilket gav mig ett fint blåmärke som gick runt hela armen.

Småprata med personalen är alltid roligt, min favorit var nog då det var en äldre herre från Rumänien(åter igen, om jag minnsrätt) som stack in nålen. De på blodcentralen brukar uteslutande vara yngre kvinnor så man blev ju lite förvånad. Tydligen hade han varit en överläkare i sitt hemland, flyttat till Sverige och nu jobbade lägre ner i sjukvårds hierarkin tills han skulle klara några obligatoriska prov på svenska för att komma tillbaka till en roll som liknade hans gamla.

Intressant också att tänka på hur mycket blod man blivit av med. En vuxen person har runt fyra, sex liter blod i sig, och nu har jag sammanlagt blivit av med 15,75 liter. Så jag på egen hand har ungefär kunnat fylla på tre personer, vilket är en lustig tanke.

Vad såg du fram emot mest då du skulle bli 18 år gammal?

Töm jäveln på blod

Tydligen är bästa sättet att gå ner ett halvt kilo i vikt på mindre än en kvart att tömmas måttligt på blod.  

Äckelpäckel tur i oturen med lånet

För lite mer än ett år sedan köpte jag och min fru vårt egna hem. Det ofantligt onödiga kriget i Ukraina hade just börjat och det var väldigt oklart om vad som skulle hända. Då vi hade talat med vår bankman hade han sagt att vi kan lägga till ett räntetak på lånet på 1,18% om vi vill. Räntan vi skulle få då var på ungefär 1.15%.

Så för ungefär 1000 kronor i månaden, bundet i tio år, kunde vi se till att vi aldrig skulle behöva betala en ränta på mer än 1,18%. Jag hade kollat in en del och räknat på det själv. Statistiskt sett är det nästan alltid en förlustaffär med alla typer av fasta räntor och räntetak. Banken erbjuder inte detta för att vara snäll, utan för att tjäna pengar på en.

Jag var skeptisk, en vecka senare var vi återigen på banken för att skriva på de slutgiltiga dokumenten. Han beklagade sig och sade att situationen hade ändrats. På en ynka vecka hade räntan gått till 1,87%. Mer än en halv procent ökning, vilket är mycket då man tar ett lån på flera miljoner. Men om vi ville kunde vi lägga till ett räntetak på 1,88% för en tusenlapp i månaden.

Tusen kronor i månaden i tio år. Ville jag betala 120 000 kronor för sinnesfrid? Oddsen var emot mig, det kommer nästan garanterat bli en förlust på lång sikt. Men just då hade bara jag jobb och vi hade en bebis på mindre än två månader. Vi skulle inte kunna hantera en chockhöjning på räntan. Vi gav in, var fega och skrev på att vi ville ha räntetaket.

En gång om året uppdaterar de räntan. Första året var 1,87% men som vi alla vet har mycket skit hänt på sistone. Ett år gick och vi fick ett meddelande. Vår ränta låg nu 5,44% men på grund av taket så stannar den på 1,88%.

Vi hade då ungefär 3,1 miljoner kronor kvar att betala på lånet. Typ 60 000 kronor måste vi betala i år på bara ränta. Det blir 5000 kronor i månaden. På bara min inkomst funkar det bra då frun fortfarande är hemmamamma innan hon ska tillbaka till studierna. Lite mer att betala per månad och jag tänkte inte mer på det.

Nu lite senare började jag tänka på det. Tänk om jag skulle varit ekonomisk av mig och skitit i taket. 5,44% på en aning över tre miljoner. Istället för typ 60 tusen skulle jag fått betala runt 170 tusen. 

Fjorton jävla tusen i månaden i bara ränta skulle det bli. Lägg sedan till på det att också betala av lånet. Jag tvivlar på att vi skulle kunna klara av nio tusen kronor mer i utgifter på bara min lön nu då allt annat redan har blivit dyrare. Tanken stör mig, att om jag inte skulle varit en fegis skulle vi nu vara i en ekonomisk nedåtgående spiral, förmodligen behövt sälja vårt hem och flytta in någonstans mindre i en ny ort. Alternativt skulle min fru få pausa studierna ännu mer för att skaffa sig ett jobb så vi går plus minus noll.

Men nu hade vi tur i oturen och bara på detta året kommer vi betala 108 tusen kronor mindre tack vare taket. Sparar vi in tolv tusen till de nästkommande åtta åren kommer det gå plus minus noll. Så om kriget fortsätter ett år till eller något annat får räntorna att stiga detta decennium kommer taket nog vara en vinstaffär.

Tyvärr är det ju inget positivt med att vi sparar pengar. Totala kostnaden blir ju densamma och skulle räntan vara mindre skulle det bli billigare för oss med, jag skulle bara behöva leva med tanken att jag betalade mer än vad jag behövde. Nu istället kommer de som inte har fast ränta eller tak få det jobbigt ekonomiskt och kanske hamna i skitsituationen jag undvek.

Tur i oturen minst sagt.

Äckelpäckel tur i oturen med lånet

Självfallet betalar vi inte i kronor utan allt är i euro. Så alla siffror har bara blivit multiplicerade med tio för att göra det enkelt.