Jag har sett tio minuter av Dune

Sveriges Imax-biografer hade precis ett exklusivt litet Dune-event till alla Dune-fans idag, som sedan september-trailern förra året har fått törsta efter minsta livstecken från Denis Villeneuves epos. För min del har förseningen varit rena rama tortyren, men nu har jag äntligen tagit del av min drömfilm och måste säga att jag är imponerad av det lilla jag fick se. Det förekommer lite spoilers framöver, men inget som kommer att förstöra er upplevelse av filmen. 

Förutom intervjuer med casten och Villeneuve själv fick jag precis bevittna filmens första tio minuter och jag älskade varje minut av det. Jag ville inte att det skulle ta slut. Tonen skiljer sig något från boken, något mer mainstremat och rappt, men det är också fullt förståeligt: bokens första 100 sidor är notoriskt svåra att greppa i sin lexikon-artade introduktion och filmen gör rätt i att kasta tittaren direkt till berättelsen. Omvärlden förklaras försiktigt, utan att överväldiga tittaren med exposition, och Villeneuve hittar snygga lösningar som funkar galant på duken. Prologen med ökeplaneten Arrakis och Zendaya fungerade exempelvis överraskande bra, som förklarade situationen i Dune lika snabbt som ett blad över strupen.

Efterföljande scener på Caladan är en god kontrast och bevisar också vilken perfekt casting det rör sig om. Exposition levereras i takt med att vi välkomnas till Atreides-familjen, där jag framförallt gillade hur man har tolkat Mentat-processen och hur snabbt vi lär känna karaktärerna med subtila medel. Favoriten hittills är den alltid lika dödligt vackra Rebecca Ferguson som Bene Gesserit-häxan, som med värme introducerar tittaren till Rösten - ett koncept som George Lucas lånade friskt till sina Jedi-krigare och som är betydligt häftigare tolkat här. 

Scenen som dock gav publiken akut hjärtklappning var Shai-Huluds majestätiska entré, tillika en av  Villeneuves favoritscener, som återigen visar upp hur skickligt regissören väver ihop så många lager, så mycket karaktär och så många detaljer från boken på en och samma gång - mitt i en mask-attack. Och Hans Zimmers musik? Ooof. Av det lilla vi fick höra märks det att det var ett passionsprojekt för kompositören; det är sammansvetsat med utomjordiska ljud, dundrande maskineri, och ingjutet med ekande röster från ett obarmhärtig framtid. Zimmer är en monstruös musiksmed här och jag ser fram emot soundtracket lika mycket som filmen i sig. 

Trailern i sig är också fantastisk, och visar kanske upp lite väl mycket för min smak, men den kommer att göras tillgänglig senare idag. Då låter jag den tala för sig själv. Om filmen ens är hälften så bra som boken tror jag att det rör sig om årets bästa film. Låt det nu bli en succé, så att vi inte blir utan Del 2...

Var du på Imax-eventet? Vad tyckte du om det du såg?