Ett julkort till hopplösheten

För ett och ett halvt år sedan lämnade jag västkusten för att utforska Värmlands idylliska skogar. Som idealist med en obotlig längtan efter nya miljöer övergav jag alla högtflygande planer att avancera inom företaget jag trivdes på och sökte mig till universitetet för att studera medie- och kommunikationsvetenskap.

Jag föreställde mig universitet-sfären som en inspirerande plats där människor förenades i kunskapens törst och såg det som en ypperlig möjlighet att lära känna likasinnade människor. Fantasier om att träffa coola typer att bilda band med avlöstes med tankar om djupa samtal över billigt vin och goda skratt.

Vid skolstarten hade restriktionerna kring corona ännu inte upplösts och studierna utspelade sig därmed initialt över länk. När jag senare äntligen fick chansen att träffa mina kurskamrater kom verkligen plötsligt ifatt mig - jag hade egentligen inget intresse för programmet jag blivit antagen på utan var bara angelägen om att flytta.

Så jag hoppade av.

Plötsligt fann jag mig själv i en nyinflyttad lägenhet flera timmars bilresa från min hemstad och lika långt bort från trygghetens varma famn. Känslan av misslyckande omfamnade mig hårt i ett grepp och jag kunde inte sluta påminnas om allting jag hade uppoffrat; närheten till familj och vänner, arbete och kollegor. Allting kändes så avlägset och hopplöst så jag intalade mig själv:

"Det är utvecklande för människan att röra på sig, den här situationen kommer göra gott långsiktigt.".

Med ett gott självförtroende och en känsla av bra meriter beslutade jag att stanna kvar i min nya stad och hitta mig ett jobb. Jag utformade ett professionellt CV och investerade otaliga timmar i att formulera personliga brev. Intervjuerna avlöste varandra och nästan varenda var den andra lik; 

Jag besvarade hundratals frågor om huruvida jag är stresstålig eller sympatiserar med barn, reducerades till både färger och fåglar och gjorde så omfattande IQ-test att det ibland kändes som att jag sökte jobb på NASA . Jag avancerade i rekryteringarna och lovades muntligt anställningar, men flera dagar efter utsatt datum hörde rekryterare av sig och lät meddela att jag tyvärr hade fallit på målsnöret.

Jävla skit. Tillvaron kändes ännu mörkare och dystrare, men jag vägrade att ge upp. Med mantrat om att det är utvecklande med flytt ekandes i huvudet bestämde jag mig för att utforska en skrämmande tanke jag länge hade lockats av, men ännu inte vågat testa - att arbeta med människor.

Jag anmälde intresse för arbete inom boendestöd och blev uppringd samma vecka. Efter att ha träffat rekryterare blev jag erbjuden en tjänst som vikarie och sedan första arbetspasset har jag älskat varenda sekund av arbetet. Jag träffar fantastiska människor varje dag och upphör aldrig att förvånas över vilka insikter om livet jag får dagligen. 

I skrivande stund sitter jag på jobbet och njuter av en fridfull jul. Tillvaron är alldeles ljuvlig och ytterst angenäm. Jag har videosamtalet kort med min saknade familj och nära vän, druckit julmust och ätit godis. Med distans till tiden slås jag över hur hopplöst någonting än känns så kan det faktiskt bli bättre.

Med det sagt önskar jag er alla på Gamereactor en trevlig jul. Hoppas spelåret 2023 blir fantastiskt!