En intervju

Vi avbryter Ridleys bloggtorka för ett extrainsatt intervjuprogram. Här är Sen Show med Ridlan!

[Vinjett med catchy signaturmelodi. Applåder.]

Godkväll! I kvällens program ska vi få bekanta oss med en riktig veteran på forumet! Medlem i mer än åtta år med över 40 000 kommentarer! Trefaldigt utnämnd till månadens bloggare, och kallad "Gamereactors mest episka läsarblogg". Tydligen. Jag säger välkommen till ... Clint!

[Mera applåder. Clint gör storstilad entré och kramar om Ridley.]

Varsågod och sitt!

Hej, och tackar!

Kul att du kunde komma! Du är ju känd på Gamereactor som Mr Clint, eller kanske "den där med Eva Green-avataren". Vad har du för relation till sidan?

Jag har varit medlem sedan 2007! I början var jag en väldigt aktiv bloggare, nuförtiden kan man då och då skymta mig bland nyheter och bloggkommentarer. Men det är nog Midnight Club som fortfarande håller mig förankrad till sidan.

MNC ja, världens kanske bästa tråd, hehe. Jag skulle vilja fråga lite om personen bakom Clint: Kim! Berätta, vem är du?

Väldigt spel- och filmintresserad är jag såklart. Jag skulle säga att jag är väldigt mångsidig, det finns nästan inget jag inte kan prata om. Familj och vänner beskriver mig som väldigt lugn, snäll och positiv.

Mhm, mhm! Låter lite som jag det. Hur gammal är du?

Jag är en tjej på 24 år.

Tjej! Många i forumet har nog sett dig som kille, men du kommer alltså ut som transsexuell här. Kan jag ställa några frågor kring det?

Det går nog bra, även om det är lite läskigt.

Jag ska ta det försiktigt! Kan du berätta om när du kom fram till att du är en transperson?

Well, som de flesta av dessa historier brukar gå så har jag alltid känt att det var något annorlunda med mig. Ända sen jag var liten har jag umgåtts med killar, men jag har aldrig varit sådär typiskt grabbig. Jag har alltid känt mig som tjejen i killgänget, och många killar brukar inte... ja, ta tjejer på fullaste allvar. Därför har jag alltid varit lite deprimerad över att jag aldrig riktigt lyckas skaffa några kvinnliga vänner. Men det var när jag blev kär för första gången som jag fick en rejäl uppenbarelse. Detta hände när jag var runt 16 år. Jag träffade en kille som jag direkt hade väldigt bra kemi med. I två år var jag nästan som besatt av att få umgås med honom, innan jag insåg att denna besatthet egentligen var kärlek. Jag berättade för honom hur jag kände, men känslan var tyvärr inte gemensam. I flera månader var jag deprimerad över detta, och en tanke flöt runt i skallen på mig som en trasig LP-skiva. Att om jag bara hade fötts som kvinna så hade jag troligen varit en väldigt lycklig tjej vid det här laget. Men istället var jag olycklig, bodde fortfarande hemma, och var fortfarande arbetslös. Samtidigt skaffade den här killen nån instabil tjej som tvingade honom att bryta kontakten med mig, och de flyttade iväg för att plugga tillsammans.

Omkring den tiden blev du också medlem på Gamereactor, hur har det varit här för dig som transperson?

Det har gått bra. Jag har inte märkt av så många transfober, men det kan ju bero på att ämnet så gott som aldrig tas upp här.

Det är sant, det skulle säkert vara bra att diskutera ämnet mer.

Vid några tillfällen har det ju kommit nyheter där det nämnts att transpersoner kommer representeras i något spel, som Assassins Creed, Dragon Age eller Street Fighter. Det är bara då outbildade drägg vågar visa sina åsikter, men de blir oftast satta på plats av vettigare medlemmar. Veteranerna här verkar väldigt accepterande, och det är ju dom jag konverserar mest med.

Hur känner du kring hur transpersoner representeras i medier som spel och film?

De är rätt underrepresenterade. Särskilt inom film, och då talar jag inte om ifall karaktärerna är transpersoner eller ej, men i Hollywood får transsexuella skådespelare inget rampljus överhuvudtaget. I spel däremot kan man på sätt och vis säga att de ges mer utrymme än vad man tro. Så länge jag inte kan se under trosorna på min karaktär i Skyrim så finns det ju ingen som kan säga om min Dark Elf är en transperson eller ej.

Har du någon favoritfilm eller favoritspel som berättar om en transperson?

Jag gillar verkligen Breakfast On Pluto. En enkel berättelse om en transperson som verkligen inte "gives a fuck" över hur hennes omgivning kan reagera på hennes könsidentitet. Riktigt mysig är den, och jag tycker den demonstrerar bra att transsexualitet inte är någon slags mental sjukdom.

Aha! Som forumiten Damien Rice sa en gång: "Jag tror Clint kör Cillian Murphy á la Breakfast on Pluto-style. Det verkar vara det enda logiska." Hur kommer det sig att du nu vill komma ut här på Gamereactor?

Det är ett steg i rätt riktning! Jag börjar smått för att de större stegen senare ska kännas lättare. Jag har också kommit ut till flera internetvänner. Att David Bowie nyligen dog gav mig också en ordentlig knuff. Han är nog den enda artist som jag tycker har gjort fler än 10 riktigt bra låtar, så man kan säga att han är min absoluta favoritartist. Hans musik har alltid inspirerat mig då de handlar om att våga vara sig själv, och jag ångrar något enormt att jag aldrig vågade under hans livstid.

Om vi tittar utanför forumet, hur ser livet ut idag för dig som transperson?

Jag känner mig osynlig och synlig på samma gång. När jag går på stan med mitt långa hår och i mina androgyna kläder märker jag att många ögon riktas mot mig. Men jag tycker inte deras ögonkast säger varken "usch, missfoster!" eller "ååh, mumma!". De verkar snarare fundersamma, över om jag har någon stor hemlighet som jag är dålig på att gömma. Och så är det ju. Jag är livrädd att min hemlighet ska läcka ut, men ändå kan jag inte låta bli att visa mina feminina drag och hinta lite. Jag har extremt långt hår som jag tar väl hand om, ibland bär jag foundation och concealer, och den androgyna klädstilen kör jag alltid på. Eller som här på GR, där jag ofta använder gifs på någon kvinna för att uttrycka mig.

Du är alltså livrädd att sanningen ska komma fram, samtidigt som jag antar att ditt mål är att du ska kunna vara helt öppen med det tids nog. Hur tänker du kring det?

Det är tufft, det är riktigt tufft. Lockelsen finns ju alltid där att ge ett par ledtrådar till folk, men samtidigt känner jag ofta att "nu avslöjade jag verkligen för mycket!". Det är väldigt svårt och smärtsamt att dölja vem man verkligen är. Att komma ut som transsexuell är ett stort kliv, och då finns det ingen återvändo om jag skulle vilja fega ur igen, eller om min omgivning reagerar negativt. Lustigt nog har jag dock länge känt att min omgivning har bemött mig som en kvinna. Särskilt killarna har passat upp mig mer än vad killar brukar göra sinsemellan. Det finns många småsaker som kan irritera mig och de verkar ha koll på de flesta. Jag tål till exempel inte ungar på bio, så därför bokar mina vänner alltid sena föreställningar. De har också respekterat att jag har lite andra behov. Om vi ska dra någonstans så respekterar att jag ska fixa till mig. Raka mig, ha aloe vera i ansiktet och hårolja i håret. Dom har kort och gott bra koll på att jag är en gnutta fåfäng. Dock, precis som många män är de inte jätteduktiga på att lyssna på vad jag har att säga, och avbryter mi- Jag förstår precis. Har du några förebilder? Vad inspirerar dig att fortsätta kämpa?

Jag har ju nämnt David Bowie, till att börja med. Jag diggar även Andreja Pejic, bland annat eftersom hennes övergång verkade gå så smidigt. Jag måste erkänna att jag är en sucker för naturligt vackra människor, som förstås Eva Green och även Cara Delevingne. Inte nog med att de verkar vara riktigt coola personer, men när jag experimenterar med smink och kvinnliga kläder så försöker jag modellera mig själv efter dom.

Så under den här intervjun har du alltså kommit ut, för alla läsare här på GR. Det är förstås bara ett av många steg för att följa din dröm och förverkliga dig själv. Vad är nästa steg? Hur ska framtiden se ut?

Först och främst vill jag flytta hemifrån, här kan jag inte vara mig själv. Min familj har alltid gett mig för mycket uppmärksamhet, vilket jag är enormt trött på och det här lär ju definitivt bli årets samtalsämne bland dom. Transitionen från man till kvinna är en väldigt långsam procedur och jag vill hellre låta min familj en dag plötsligt inse att jag har genomgått en förändring än att jag faktiskt berättar hur jag identifierar mig.

Om något så skulle det definitivt bli mycket lättare för mig att komma ut om jag hade en pojkvän eller en flickvän. Att ha någon att luta sig på om hela komma ut-grejen inte går så bra. Att man har någon närstående som redan känner till sanningen innan man väljer att komma ut. Bara en så liten grej som att den här personen håller en i handen medans man ringer till psykologmottagningen skulle hjälpa väldigt mycket. Jag vill ju jättegärna boka ett möte med en psykolog. Vad jag vill få ut av ett möte med en psykolog är en utvärdering och möjligheten till hormonbehandling. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och kunna känna att det där är jag.

Stort tack för att du ville komma hit och berätta om dig själv! Jag är mycket glad att du ville dela med dig av detta idag och hoppas att publiken känner likadant som jag. Jag önskar dig så väldigt mycket lycka till i fortsättningen.

Tack, tack för att jag fick komma!

Vi ses väl i Midnight Club sen va?

Såklart!