Svenska
Blog
Superomtyckt & svintrist: The Last of Us Part II

Superomtyckt & svintrist: The Last of Us Part II

Det finns gott om populära spel som i själva verket är bedövande bedrövliga (välj exempelvis valfri Assassin's Creed-titel), men det första spelet som jag kände passade titeln till vår nya bloggserie var dessvärre The Last of Us Part II - ett spel som jag ville skulle vara världsbäst och som i princip hela redaktionen menar är det bästa som har hänt sedan skivat bröd, men som jag i slutändan upplevde var, ja... svintrist, som bäst. 

Ni läsare vet nog att detta är inte första gången jag nämner Last of Us-uppföljaren, där jag i tidigare artiklar och bloggar har uttryckt min djupa besvikelse över Neil Druckmanns överambitiösa zombiesoppa. På det tekniska planet överglänser det sin föregångare och gameplayet är ännu tajtare än ettan, men när Druckmann trycker in så många oputsade klyschor i halsen på en tar det roliga slut ganska snabbt i en redan plottrig historia. Häromdagen spelade jag faktiskt spelet igen, trots att jag lovade mig själv att aldrig röra skiten igen, för att försöka omvärdera och nyansera min åsikt ytterligare. Jag kunde dock inte avsluta det denna gång och om något bekräftade det bara min tidigare kritik. Det var för ojämnt, för långdraget, för blekt, för pretentiöst.

Trots att det finns gott om stämning fäller storyn ständigt krokben på sig själv tack vare sin röriag struktur och budskapet om hur "våld föder våld" ekade tommare och tommare ju längre det hela pågick. Det hjälpte inte heller att spelet tog till billiga medel för att få spelaren att sympatisera med Abby, vilket kändes ännu mer uppenbart under andra spelomgången och de narrativa snedstegen blir alldeles för många för min del. Det är synd när så många välgjorda sekvenser och scener överskuggas av så många forcerade och banala moment. Den utdragna spellängden gör att den emotionella kicken blir mer ytlig än genuin, vilket i slutändan gör Naughty Dogs kontroversiella tvåa till en superomtyckt men svintrist spelupplevelse. 

HQ