Svenska
Blog
Intryck från Obi-Wan Kenobi

Intryck från Obi-Wan Kenobi

Ewan McGregor var, tillsammans med John Williams fenomenala musik, det bästa med George Lucas prequeltrilogi och att ge karaktären en egen soloshow var inget annat än en självklarhet. Eller ja, det började ju som en långfilm fram tills Solo-rullen dunderfloppade och sedan Mandalorian-succén fick Obi-Wan-planerna samma TV-behandling efter att ha befunnit sig i limbo. Med tanke på hur väl den andra säsongen av Mandalorian lyckades fånga Star Wars-magin vågade jag såklart hoppas på att McGregor skulle leverera som en av franchisens mest älskvärda figurer. 

Detta är något som McGregor såklart spikar. Det är en bruten man vi ser när vi återvänder till Tatooine, som i princip har förlorat allt hopp om att återställa balansen under det kejserliga strypgreppet. Jedis blir sakta men säkert utrotade över galaxen med hjälp av Inkvisitörer, ett gäng gothifierade ex-Jedis som bland annat introducerades i Rebels. McGregor övertygar som den traumatiserade Jedi-farbrorn, som inte behöver knysta ett endaste ord för att uttrycka smärtan han sitter på. Seriens fokus helt ligger på dennes återhämtning till Kraften, samt den pundvikliga insikten om Anakins sanna öde. MgGregor är otroligt lätt att tycka om, även när dennes karaktär befinner sig i ett grundlöst botten. Detta tack vare skådisens tyngd som känns av varje gång vi ser honom. 

Resten av serien då? Njae, det känns inte riktigt som Star Wars. Förutom MgGregor, och möjligen Joel Edgerton, känns övriga karaktärer rätt platta och själva berättandet är det inte rappare än Boba Fetts och Mandalorians västernstuk. Jag ska inte avslöja episodernas intrig här, men att centrera dessa kring en irriterande barnskådis gav mig mest Phantom Menace-vibbar och att se fullvuxna människor springa efter denna blöjunge och knappt hinna ifatt denne var hyfsat skrattretande - båda gångerna det hände! Detsamma gäller Obi-Wans slarvighet, som här flashar ljussabeln och Jedi-munkens mundering öppet bland folk när han väl bestämmer sig för att lämna Tatooine. Inkvisitörerna känns dessutom mindre hotfulla här än sina animerade varianter och Kumail Nanjianis känns mest som en wink wink-gästcameo än en faktiskt karaktär, vilket såklart punkterar lite av spänningen Deborah Chow försöker bygga upp. Han är ingen Bill Burr, om man säger så.

Ögonblicket som Obi-Wan inser vad som har hänt med Anakin, som vi ju vet är en söndersminkad Hayden Christensen, är fantastiskt - men allt annat känns slappt och hittills känns det som att det hela hade fungerat bättre som långfilm...

HQ