Det är alltid samma visa när man ska prata om Super Mario Bros 2 med folk som kan något om TV-spel. Direkt vill alla informera om att det faktiskt är en vidareutveckling av det i väst tämligen okända Doki Doki Panic (känt i princip endast för att det var just spelet som gjordes om till Super Mario Bros 2), och att det riktiga Super Mario Bros 2 är det så kallade Lost Levels.
Sandi Thoms dänga I Wish I Was A Punk Rocker är inget som finns i mina Spotify-listor, och den har aldrig varit en favorit för min del. Men det finns en specifik strof i den jag tycker är ganska genialisk: "computers were still scary and we didn't know everything".
Tack vare uppmärksamma gamers och diverse spelsidor fick jag vet att Banjo-Kazooie fyllde 25 år under gårdagen. Endast lite pliktskyldigt kunde det märkas i officiella kanaler, och det är inte svårt att förstå varför. Det finns ju nämligen ingenting att fira med just nu.
Ofta när 80-talet ska representeras på film, i TV-serier, i musikvideos och så vidare, brukar det framför allt vara grälla gläder som gäller. Och så finns det ett plagg till som alltis smyger sig in, nämligen jeansjackan. Och sistnämndas betydelse för tidernas bästa årtionde kan verkligen inte överdrivas.
Efter att ha skrivit om bland annat M.A.S.K., Filmation's Ghostbusters och Robotech känner jag att turen nu kommit till den tecknade serie som mer än någon annan påverkat mig - Transformers. Den allra första tecknade serien (och för all del även serietidningen) var för mig ren magi och än idag betraktar jag Hulk Hogan och Optimus Prime som mina ledstjärnor i livet.
Sedan säkert två decennier tillbaka har alla cyklar bytts mot mountainbike-liknande varianter där det egentligen bara är däckens bredd som skiljer dem åt. För alla som var barn under fram till mitten av 80-talet såg det dock annorlunda ut.
Jag har ju redan tidigare bloggat om min kärlek till amerikansk fribrottning under vinjetten Retro Nonsens®, men då var det mer fokus på fenomenet i sig som jag kom i kontakt med tack vare att jag orimligt tidigt fick kabel-TV. Då fattade jag inte vad som sades men njöt mig ändå igenom matcherna till min fars stora besvikelse.
Jag vet att väldigt många av er som var med under 80-talet har ett förhållande till amerikanska inbördeskriget. Antingen via TV-serien North & South där hunkduon Patrick Swayze och James Read tvingades strida mot varanda, eller via TV-spelsklassikern North & South som blev ohemult populärt till främst Amiga, men även till NES (och andra format).
Att jag tycker tecknat var betydligt snyggare förr när allt handanimerades är ingen hemlighet för den som följer min blogg. Medan mycket såklart är subjektivt, tycker jag dock att Gummi Bears, känd som Bumbibjörnarna i Sverige, bevisar min tes.
Om du växte upp under 80-talet i Sverige så läste du Okej. Det var bara så. Jag säger inte att alla prenumererade eller köpte lösnummer, men alla läste så snart tillfälle gavs. Det var det absolut bästa sättet att hålla sig ajour med popvärlden under en era som inte hade internet, och de postrar som medföljde tidningen var halvt legendariska.
Idag går de överhuvudtaget knappt att köpa längre, men under det ljuva 80-talet var bergsprängaren något absolut ingen tonåring kunde vara utan. De behövdes hemma för att kunna lyssna på musik, och framför allt för att kunna ta med sin musik. Det ledde till att det i skolor, på klassresor, picknickar och kampsportsläger alltid var några som hade med sig bergsprängaren.
Genom att bara tänka på Hacke Hackspett kan jag direkt höra karaktärens milt sagt specialla skratt. Orsaken till detta är naturligtvis att jag föddes på 70-talet och därmed växte upp under den era som Filip och Fredrik beskrev som DDR-Sverige i sin bok Två nötcreme och en Moviebox.
Min sambo skickade mig ett meddelande under dagen, Leiji Matsumoto har dött. En känd mangaskapare och framför allt känd för Space Battleship Yamato samt Galaxy Express 999. I resten av världen åtminstone.
Det var under eran som Filip och Fredrik så passande döpte till DDR-Sverige som Solstollarna gjorde debut. Där någonstans under den andra halvan av 80-talet då tidernas förmodligen bästa årtionde peakade. Egentligen var det väl inget märkvärdigt program, där två medelålders herrar omgav sig med unga och snygga brudar på ett sätt som känns smygsliskigt idag, och mängder av artister uppträdde. Återigen gärna unga och snygga sådana.
När kabel-TV kom till Sverige i slutet på 80-talet var det två kanaler i synnerhet som var intressanta för barn. Den ena var Sky Channel och den andra var Super Channel. Förstnämnda var generellt sett överlägsen för barn som bara ville se tecknat (hur många minns DJ Cat Show?), men även Super hade några fina grejer, där det främsta dragplåstret var Robotech.
Det var under några mycket bisarra år tidigt 90-tal som samtliga svenskar mellan 10 och 16 år gick om kring med kraftigt Gällivarehäng, hade stenkoll på brylcreme, kallade alla Fordar för Fårrrd medans söta tjejer fick heta pök, pökpåse var ett vedertaget begrepp och raggarballe med svängdörr var ett självklart smeknamn på en vanlig varmkorv samt att de gjorde Pucko till Sveriges mest sålda dryck.
Det finns gott om klassiska, fina och svenska brädspel från 80-talet. De flesta av dem har dock åldrats på ett sådant sätt att de egentligen inte är roliga att spela för annat än barn, då de är hysteriskt orättvisa och rakt igenom turberoende. Drakborgen hör dock till undantagen.
Jag har ju tidigare berättat hur familjen Mäkis bostadsområde redan tidigt fick kabel-TV tack vare ett pilotprojekt. Det gjorde att jag spenderade dagarna med tecknat, efter att tidigare ha fått leva med några få minuter i veckan på statstelevisionen.
För alla som spelat TV-spel sedan långt innan Berlinmuren revs är det här med svarta NES-spel en självklarhet. De var de enklaste spelen, medan silvertitlarna var mer komplicerade och hade lösenord... och så fanns det ju guldspelen... Zelda! Ganska snart övergavs dock konceptet när tredjepart hakade på konsolen.
Idag är det en vanlig syn att barnfamiljerna kommer ut från Hemmakväll med varsin bärkasse med godis i nävarna. Ungarna knör vid godislådorna med sina spadar i högsta hugg och hostar och snorar över sockerbitar och sura colaflaskor för fullt medans de fyller sina påsar till bredden och förbereder sig för en helg med två kilo smågodis i tarmen och sockerstinna kvällar där de driver sina föräldrar till vansinne mer än vanligt. Godisaffärerna är nu lika stora som en hemköpsbutik med 2393 sorters smågodis i olika fina glänsande plastlådor på rad och det stoppar inte där.
Internet gör det svårt att jämföra saker nu och då. Utbudet vi har idag är fullkomligen förkrossande överlägset det som fanns under "mitt" årtal då jag växte upp, det vill säga 80-talet (70-talet minns jag inget från), och de som är runt 25 år idag har såklart aldrig levt utan just mobiler och internet.
Jag minns faktiskt inte varför, men på 80-talet hade politikerna bestämt att svenska folket absolut inte kunde hantera kommersiell TV. Trycket blev dock allt större och till slut kom man på att det skulle införas på test för att se om svensken överlevde eller ej.
Satt just och kikade på ett nytt klipp från den kommande TV-serien Wendesday, vilken handlar om just Wednesday, dottern hos den något udda familjen Addams. Dessa har har såklart filmatiserats flera gånger, och min far älskar den gamla svart/vita showen, medan jag föredrar 1991 års The Addams Family. Och Fester's Quest.
Jag älskade tecknat något ohemult mycket som barn, vilket var en utmaning. I DDR-Sverige på 70- och 80-talet var detta en extrem bristvara. Bara statliga kanaler tilläts och utöver ett femminutersprogram i Lilla Sportspegeln (Tom & Jerry) och ett femminutersprogram i Godmorgon Sverige (Hacke Hackspett) så fanns det inte så mycket mer schemalagt.
Året var 1991 och Worms var inget som överhuvudtaget existerade. Då släppte Microsoft (som vid det här laget var ganska gröna på det här med spel) det hutlöst underhållande Gorillas. En apful (ursäkta ordvitsen) titel där två Gorillor med King Kong-syndrom stod på hustak och slungade bananer mot varandra.
Vad gör man om en gangsterorganisation kallad V.E.N.O.M. (en akronym för Vicious Evil Network of Mayhem - en mycket naturlig sak att kalla sig om man faktiskt är ond) andvänder hightech-masker och fordon som kan förvandla sig till att sprida terror?
Det var en stor händelse när Shadowgate skulle lanseras till NES i Sverige år 1991 (två år efter att det hade amerikansk premiär, men så var det på den här tiden). Inte för att spelet var så sabla bra eller utgivaren Kemco så himla omtyckt - utan för att det var första NES-spelet på svenska.
Det drällde av serier på 80-talet som hade en helt fenomenal vinjett, komplett med läcker klippning. Serierna i sig var dock rätt dassiga historier och uppbyggda enligt principen att huvudpersonerna hängde på någon välbekant plats och busade med varandra. Något otäckt hände varpå de fick rycka ut med hjälp av något överlägset de hade till hands som en superbil i Knight Rider, en gäng med expertkunskaper i A-team eller en överjävulsk mängd charm samt tangorabatt i Magnum P.I.
Det känns som att spel, konsoler och annat fyller år nästan varje dag, och det är sällan jag tänker något mer på det. Det får väl åtminstone vara en jämn födelsedag med en imponerande hög siffra för att det ska vara värt att uppmärksamma, tänker jag.
Gradius är något alla shoot 'em up-fans känner till. Och nästan alla andra gamers med. Inte så konstigt med tanke på att spelen varit genomgående bra med häftiga bossar, bra action och skön musik. Life Force Salamander tycks däremot vara desto mer bortglömt. Ett shoot 'em up från samma tidsera och något av en spinoff på Gradius-serien. Bara det att Life Force: Salamander har exakt allt som gör Gradius så bra, men lägger till det trevliga elementet co-op och alternerande perspektiv för variationen.
Efter några staplande år är Rare idag starkare än någonsin förr tack vare Sea of Thieves som kommit att bli inte bara Rares, utan även Microsofts största succé någonsin. Otaliga fans hoppas dock fortfarande på ett nytt Banjo-Kazooie eller Conker, men faktum är att det finns en annan gammal klassiker jag gärna skulle se en comeback av; Anticipation.
Om du spelat Nintendo under många (riktigt många) år, vet du såklart att de älskar udda tillbehör. Och när de väl släppt ett sådant, ger de inte upp, utan kommer på helt makabra alternativa sätt att begagna sig av prylen på helt andra vis än det är tänkt. Således har vi fått spela pianio med Nintendo Labo, lajvat batterist med Wii Fit-brädan, använt Mario Party-mikrofonen till Gamecube för att spela samurajstrategiflipper i Odama samt gått på ultrakulört safari med bazooka i Yoshi's Safari.
Det finns gott om riktigt klassiska Turtles-spel, men ett av de allra bästa är av oklar anledning i princip okänt. Det var när Konami ville ta sig an populariteten hos Street Fighter de lanserade Teen
Jag köper knappt spel för tillfället, men en rea med namnet “Retro & Remasters” på Playstation Store fångade mitt intresse. Här fanns det mängder med obskyra titlar, ett utbud som jag inte visste fanns på Playstation Store. Kul att se, men vad som fick mig att omedelbart stanna upp och sluta skrolla var Elasto Mania.
Vi alla har nog tyckt att det är lite skumt att priserna skjutit i höjden till urlöjliga nivåer för de dyraste restrospelsexemplaren. Tittar man lite närmare på det förstår man ju att tv-spel som allt annat numera är rena spekulationsobjekt. Som Bitcoin, serietidningar, jpg-bilder, you name it. Varor som köps enbart för att göra sig en hacka på dem inom en snar framtid genom att fortsätta pumpa upp priserna, där köparna och säljarna förmodligen ofta egentligen inte ens är särskilt intresserade av tv-spelssamlande.
Jag vet såklart att platt-TV har sämre responstid än gamla tjockisar, och att man på den tiden dessutom spelade kablat, vilket kapar ytterligare fördröjning. Det här har gjort att jag ofta haft svårare att klara gamla spel på moderna konsoler, trots att jag i grunden vet att jag kan dansa mig igenom dem, samt att flera framstående speedrun-spelare föredrar just CRT-TV.
Ett av mina absoluta favoritspel någonsin är Grim Fandango. Morsans gubbe hade tidigt en PC och jag fick därmed bekanta mig med allehanda gamla äventyrsspel och senare även LucasArts titlar. Jag dyrkade verkligen mycket av detta med första Leisure Suit Larry, båda första Monkey Island samt just Grim Fandango som genrens toppar.
Jag har spelat en hel del Battletoads senaste tiden, framför allt med min kära sambo. Medan det finns mycket som är väldigt bra i spelet (en del snudd på genialiskt som co-op-hackandet, miniolympiaden och att åka på Jeff), är det framför allt en sak som stannat kvar och som jag återkommit till ett par gånger, och det är striden mot bossen Axeley.
Jag tror det var när jag spelade Kid Icarus: Uprising det först slog mig; spelet jag spelade hade verkligen absolut ingenting gemensamt med den serie det enligt titeln tillhörde. Det släpptes till Nintendo 3DS år 2012 och var det var det första spelet i serien sedan Kid Icarus: Of Myths and Monsters lanserade år 1991.
Det har ju funnits officiellt licensierade mini-Mega Drive-enheter från mindre nogräknade tredjepartare sedan ungefär den dagen Sega officiellt drog sig ur konsoltillverkningen och blev strikt utvecklare och utgivare av spel. Men efter i synnerhet Nintendos framgångar med NES Classic Mini och Super Nintendo Classic Mini, filar de som du säkert vet på en egenhändigt tillverkad variant.
... efter att få spela ett skönt retro spel till nes eller snes. Som ni kanske har märkt så är jag just nu i Assassins Creed serien i min backlogg och efter att spela igenom 4 Assassins Creed spel på väldigt kort tid så har jag nu börjat få kliningar i fingrarna efter ett skönt gammalt retro spel.
Jag vet ju att jag är gammal, naturligtvis, med mina (och för den delen Petter Hegevalls) modiga 41 år. Med det sagt så känner jag mig ändå rätt sällan gammal. Men det händer ibland, och igår var en sådan gång. Jag upplever fortfarande Halo som en relativt ny spelserie, gamla sådana för mig är Street Fighter, Super Mario, Metal Gear, Mega Man, Space Invaders och så vidare. Jag kan till och med sträcka mig till Tekken, Wipeout eller Tomb Raider.
Det har smugit lite under ytan eftersom Square Enix, Firaxis, Blizzard och såklart Nintendo själva hade spännande saker att utannonsera under gårdagens Nintendo Direct. Det gjorde att Capcom Beat'em Up Bundle inte fick särskilt mycket uppmärksamhet - och det känns ju givetvis inte helt rättvist.
Om du läser min blogg vet du säkert att jag älskar retrospel, och så sent som under tisdagen recenserade Commodore 64 Mini, en enhet som gett mig många ljuva minnen av svunna tider senaste två veckorna. Ett problem med dessa spel, vilket jag påpekade i texten, är att många titlar är så föråldrade att de nu är svåra att avnjuta.
Under helgen råkade jag på en trailer för ett spel med namnet The Messenger och blev kär. Jag insåg snabbt att jag var tvungen att berätta om det för likasinnade retrospelsälskare!
Det här med bakåtkompatibilitet gör mig alltid kluven. Trots allt så spelar jag hellre nya spel än gamla, i synnerhet när det kommer till tredimensionella spel. Där vackra pixelspel liksom åldras som ett bra vin och blir finare för varje år som går, känns tredimensionella spel ofta brutalt fula efter bara några år på nacken och flyter heller inte särskilt bra eftersom de ofta körs i lägre bilduppdatering till konsol.