Jag hade verkligen inte särskilt stora förväntningar på James Camerons lilla passionsprojekt Alita efter floppvibbarna och kritiken den har fått, men gick ändå och såg Robert Rodriguez tappning och känner mig helt omvänd. Alita: Battle Angel är inte på något sätt något mästerverk. Långt ifrån perfekt. Den kan bitvis vara töntig, klyschig och smårörig, men ändå lyckas den engagera och fläta samman trådarna så... rätt. Filmen känns så rätt, på något sätt. Framförallt känns den klassisk och tillfredställande och inte så där tråkigt slätstruken som många dystopier och young adult-filmer kan kännas idag.
Ni känner förhoppningsvis till Ex Machina-regissörens nya sci fi-rulle, Annihilation? Den visas just nu på Netflix här i Sverige och är en film som bara inte får missas om man är ute efter en ruggig science fictions-historia som stannar kvar med, långt efter att eftertexterna har rullat. Det är nämligen olustigt, stämningsfullt, härligt, obekvämt, obehagligt, flummigt och underbart på samma gång - det skakar om dig med sina kroppsliga skräckelement och feberdrömmar, men håller trivsamt om dig med sin skönhet och sublima mystik.
Rymden är kittlande. Full av möjligheter. En av de mest intressanta möjligheterna är att det finns intelligent liv på andra planeter. Rent statistiskt sett vore det konstigt om det inte fanns. Men sen finns problemet att rymden är ett rätt stort ställe, vilket gör alla konspirationsteorier om att jorden blivit besökt av aliens ytterst osannolikt. Det går att väldigt enkelt se hur populärkultur format bilden av de klassiska utomjordingarna. Och jag tänker lämna rymden med det.
Dags att testa nya bloggformatet då. I år firas de 50 år jubileum av klassiska science fiction serien Doctor Who. Förra månaden hade jubileumsavsnittet The Day of the Doctor premiär och nu till juldagen ska The Time of the Doctor sändas där vi tar farväl av skådespelaren Matt Smith som huvudkaraktären och välkomnar Peter Capaldi i rollen som den tolfte Doktorn.