Arenashooters är hett just nu, och det gör mig inget. Jag har alltid föredragit en tekniskt strategisk, fartfylld clash i Halo än en kaotisk peka-skjuta-fest i Call of Duty. Den senaste utmanaren att försöka få sin plats i rampljuset är Boss Keys Lawbreakers, som vi kanske mest känner till som Gears of War-skaparen Cliff Bleszinskis nya skapelse.
Jag har varit skeptiskt inställd mot Resident Evil 7 sedan jag spelade demoversionen i somras, och möttes av något som kändes och såg ut som precis alla andra moderna skräckspel utom just Resident Evil. Därför är det givetvis jättekul, och faktiskt en lättnad, att nu kunna säga att jag lyckligtvis oroade mig i onödan. Detta är ett riktigt bra spel, där man tagit flera steg i rätt riktning.
Jenny, käringen min, hyrde hem tre filmer i helgen. Spotlight (som var riktigt bra), uppföljaren till My Big Fat Greek Wedding (som jag hoppade över) och Room. Brie Larson vann en Oscar-statyett för hennes prestation i den sistnämnda och jag kan inte göra så mycket annat än att instämma i hyllningskören.
Sedan Bioshock: The Collection släpptes har jag inte gjort så mycket annat på fritiden än att spela de spelen igen på PS4 och nu är jag färdig. Jag tänkte "varför inte skriva mina tankar om alla spelen i bloggen någon dag när jag har tid" och det får bli nu.
När jag fyllde år i lördags var vi och såg Fede Alvarez senaste skräckrulle med Jane Levy i huvudrollen, Don't Breathe och den var riktigt bra. Jag var en av de som verkligen tokdiggade deras Evil Dead-remake så när jag hörde att de teamat ihop än en gång för ännu en ruskrulle visste jag redan då att jag var tvungen att se den på bio.
Forza Horizon 2 är mitt favoritspel i racinggenren. Givet, jag är ingen expert alls, och jag spelar kanske fem racingspel per konsolgeneration men jag älskar Horizon-seriens snudd på perfekta blandning mellan arkadig frihetskänsla och lekfullhet med simulatordoftande fysik och bilporr.
Jag hade hört bra grejer om den förlängda versionen av Batman v Superman: Dawn of Justice. Jag gillade inte bioversionen ett dugg, utan kunde lätt avfärda den som glorifierad avföring med gott samvete. Så när någon säger "den tre timmar långa versionen är mycket bättre", då blir jag nyfiken. En halvtimme extra dynga kändes liksom inte som det bästa botemedlet.
I helgen har jag spelat färdigt Abzû och sett både Suicide Squad och Jason Bourne på bio. Och eftersom att jag är lat och seg såhär på måndag förmiddag gör jag en samlingsblogg med mina tankar om alltihop istället för tre separata. Vi börjar med...
Jag älskar flera av Telltales spel men efter att ha i princip sträckspelat båda säsonger av The Walking Dead och The Wolf Among Us, följt av sporadiskt spelande av Tales from the Borderlands och det, ärligt talat, rätt usla Game of Thrones blev jag mer än lovligt trött på studions spel. Efter att Minecraft: Story Mode utannonserats tog jag det som en sorts sista spik i kistan. "Nåja, det var väl det".
Förra veckan skrev jag att jag äntligen hade tagit mig an Donkey Kong Country Returns: Tropical Freeze, och att jag gillade det väldigt mycket. Jag har spelat lite mer sedan dess och kan konstatera att mina känslor gentemot spelet inte har ändrats, det är verkligen en förstklassig plattformsupplevelse hittills.
Se på tusan! Overwatch är ju skitbra. Aldin har ju tjatat hål i huvudet på mig om spelets "briljans" sedan han doppade tån i beta-versionen på PC som började för flera månader sedan men jag har liksom inte riktigt hoppat på hype-tåget själv. Dels kändes det för mig som en självklarhet att en tävlingsinriktad multiplayer-shooter med hela tjugoen helt olika karaktärer med unika styrkor och svagheter skulle vara smått omöjlig att balansera ordentligt. Jag gillar ju grejer som Halo där skillnaden mellan mig och min motståndare är snudd på mikroskopisk - spel där skicklighet alltid vinner, där jag som ensam spelare kan släpa mitt lag till vinsten. Overwatch är uppenbarligen inte ett sådant spel.
Förra veckan var jag och tjejen på bio. Vi såg 10 Cloverfield Lane och vi båda tyckte att filmen på det stora hela var riktigt bra. Jag var mer nöjd än Jenny, som inte gillade slutklämmen. "Jag känner mig clickbaitad", var det mest talande av vad hon sa under sina reflektioner av vad hon nyss bevittnat. Detta beror givetvis på filmens titel. Hon förväntade sig en viss typ av film, eller kanske åtminstone en viss typ av inramning av den enkla anledningen att den heter som den heter. Och det är väl något jag inte uppskattar heller - jag ser ingen större anledning för filmen att bära namnet Cloverfield i och med att de inte har något med varandra att göra.
Bloggtorka på sistone, ursäkta för det. Ibland behöver man ladda batterierna. Sedan jag sist skrev så har jag spelat en hel del, sett en bunt av filmer och bara gjort en massa saker som jag skulle vilja berätta vad jag tyckte om. Så se detta som en åsikts-bonanza, eller något.