Ninja Theory är en av världens mest underskattade spelstudios. Jag känner verkligen så. De har länge behandlat berättande, manus och skådespel lika allvarligt som exempelvis Naughty Dog och även om britterna, som först satte sig på min karta med Heavenly Sword, inte har sett samma framgångar som Uncharted- och The Last of Us-skaparna har jag alltid uppskattat den aspekten hos dem.
Idag släpptes In Flames nya skiva "Battles". Jag har lyssnat på den ett par gånger nu sedan den dök upp på Spotify vid midnatt och jag har svårt att dölja min besvikelse. Efter två riktigt bra singlar i form av The End och Through My Eyes (även Save Me har växt) så var jag försiktigt hoppfull om en sorts återkomst för det Göteborg-baserade bandet. Det var det inte.
Jag höll inte med gamle Mäki om hans betyg på Call of Duty: Black Ops 3. Medan jag gillade de två första spelen fick jag verkligen tvinga mig igenom den tredje delen. Jag har varit ett stort Call of Duty-fan sedan Modern Warfare och spelat dem varje år men Black Ops 3 var nog bristningsgränsen.
Jag fyllde år i helgen och fick en hel del presenter från min kära käring. Ballerina-kakor, vaniljbullar och en cool Kylo Ren-tröja var bara början. Jag kammade även hem presentkort, 10 Cloverfield Lane på blu-ray och Deluxe-utgåvan av Alan Moores tokhyllade Batman: The Killing Joke.
Jag och donnan firade åtta år tillsammans i helgen och det gjorde vi genom att gå ut och käka samt se Lights Out på bio. Och vi gillade den, även om vi var överens om att den kunde ha varit lite längre då den inte ens var en och en halv timme lång.
Vill bara göra en hypersnabb blogg till om Donkey Kong Country: Tropical Freeze innan jag fortsätter med No Man's Sky. För jag klarade det i början av veckan. Jag har inte hittat alla pusselbitar på alla banor men jag plockade alla KONG-bokstäver på alla banor, hittade alla hemliga utgångar, klarade alla K-banor och även de sista tre banorna i den gömda världen.
"Det här hade varit så mycket coolare om det var ett överlevnadsspel som typ H1Z1", mumlar min co-op-partner för trettioåttonde gången när vi utforskar ett lägenhetskomplex i jakt på ny utrustning och andra resurser. "Tänk hur spännande det hade varit om andra spelare kunde komma och avbryta oss här nu och försöka ta våra grejer". Ju mer vi spelade av The Division desto mer började jag hålla med honom. Det är svårt, om inte omöjligt, att spela detta och inte låta tankarna vandra iväg till vad The Division kunde ha varit om det inte vore... som allt annat.
Carl Hernborg gav Star Wars Battlefront en åtta i betyg i vår recension. En solklar köprekommendation, med andra ord. Mäki vet jag också har öst lovord över spelet, främst för hur "casual" det är. Jag ser honom spela det ofta i min vänlista på Xbox Live. Själv är jag mer inne på Petters tankebana när det kommer till Battlefront.
Kan nog inte komma på något som gjort mig så besviken, någonsin. Inte Destiny, inte Aliens: Colonial Marines, inte Quantum of Solace, inte den senaste Godzilla-filmen och inte Metroid: Other M. Tillsammans med Halo och Zelda är Metal Gear Solid min favoritserie genom tiderna så förväntningarna och, ja, kraven är höga när det släpps ett nytt Metal Gear. Och Metal Gear Solid V: The Phantom Pain infriade inte de förväntningarna.
Två systrar försvinner spårlöst och deras vänner möts upp på platsen det hände ett år senare för att hedra deras minne genom att... skapa intriger, göka och leka med Ouija-bräden. Festen som den här gruppen av odrägliga, puckade och hormonstinna tonåringar har för avsikt att ha är mest sannolikt den sämsta festen jag någonsin sett hända. Alla är på olika platser, ett par tjejerna kan inte ens vistas i samma rum utan att börja klösa varandra i ögonen (väldigt respektfullt mot de försvunna systrarna, för övrigt) och av någon anledning tänker inte en enda av dem tända en enda lampa - för då hade det ju inte blivit något skräckspel.
Man hör ofta att Steven Spielberg var ansvarig för att göra en hel generation av unga människor till dinosauriefantaster över en natt med filmatiseringen av Michael Crichtons roman Jurassic Park, år 1993. För unga Oliver Thulin var det lite annorlunda. Sedan jag blev gammal nog att vara entusiastisk över något annat än bröstmjölk, sömn och att bajsa har jag varit monstruöst fascinerad av dinosaurier. Det var det enda jag pratade om och jag kunde rabbla (och vid fem års ålder helt korrekt stava) så gott som varenda dinosaurie mitt slitna uppslagsverk innehöll, inklusive under vilka förhistoriska perioder de levde. Än idag får jag höra från vänner till mina föräldrar hur jag som liten parvel gjorde dem till åtlöje för att de inte mindes all fakta om Pachycephalosaurus, eller vad det nu var för dinosaurie jag vid det tillfället pratat om, jag hade lärt dem helgen innan. Detta var innan jag visste att Jurassic Park existerade.
Jag var och såg Mad Max: Fury Road på Bergakungen i Göteborg för ett par veckor sedan. Efteråt kändes det som att bensinen i ådrorna aldrig skulle filtreras ut och det har dagligen varit en enorm kraftansträngning att försöka motstå frestelsen att ta första bästa buss in mot stan för att se spektaklet igen.
Fick en Instagram-kommentar från läsaren Straholic igår. "Vart har du tagit vägen, pöjk"? Det har bloggats väldigt lite från Thulin på senare tid och det ursäktar jag för. Ni får skylla på CD Projekt Red som släppte The Witcher 3: Wild Hunt och fullständigt tog över min fritid (något som jag har haft mycket av på senare tid då jag varit toksjuk) sedan dess.
Herregud. Jiiiiiiiisus, vilket spel. Jag klarade det nu för bara ett par minuter sedan, Bloodborne. I slutändan var min karaktär Michael (Oliver låter inte Hunter-aktigt, så jag tog mitt andranamn) på nivå 100 och det tog mig sextiofyra timmar, femtiofem minuter och femtiofyra sekunder att komma till eftertexterna. Jag såg till att verkligen få ut så mycket som möjligt av spelet och jag tror att jag lyckades få död på samtliga av spelets bossar och besökt alla gömda områden.
Denna minirecension presenteras av min vän Humanisten som var vänlig nog att låna ut sitt exemplar av The Order: 1886 till mig, så jag slipper köpa det. Spoilers kan förekomma.
Jag var och såg The Hobbit: The Battle of the Five Armies tillsammans med Jenny och vår goda vän Karoline i helgen. Jag räknade inte med att gå ut från biograf Bergakungen belåten då jag var proppmätt redan efter den andra filmen. Men i slutändan så var den tredje filmen i trilogin om Bilbo faktiskt helt okej. Inte den katastrof som den förra filmen var, på långa vägar.
Ni som följer mig på bloggen vet att jag för några månader sedan skrev en kort önskelista angående Assassin's Creed: Unity. Spelet har släppts och jag har spenderat en hel del tid med det, så jag tänkte återbesöka min gamla lista och se om slutprodukten lyckats infria mina önskningar.
Tengami är ett litet mysigt pusselspel som till en början släpptes till IOS-enheter tidigare i år men nu i november har premiär även på Wii U och Steam. Det är utvecklat av Nyamyam som enligt deras hemsida består av hela tre personer. Tobias skrev en förträfflig recension av det när det begav sig men jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina egna intryck av Wii U-versionen som jag har spelat under helgen.
Det är lätt att glömma hur fantastiskt Call of Duty 4: Modern Warfare var. Efter att ha spelat ett snarlikt spel varje år och förknippat serien med repetition och brist på nyheter blir det lätt så. Men Modern Warfare omdefinierade en hel genre över en natt och det är omöjligt att ta det ifrån spelet.
Den här månaden har tillbringats med tre olika spel. Alien: Isolation (du kan läsa om mina tankar kring det spelet i vår recension), Middle-Earth: Shadow of Mordor och The Evil Within. Tre spel som jag har haft kul med i varierande grad. Här nedan kommer mina funderingar och åsikter om de två sistnämnda titlarna.
I slutet av augusti skrev jag att jag spelade ett kommande spel och att jag ännu inte fick prata om det här i bloggen. Jag kan nu avslöja vad det handlade om - Bayonetta 2 till Wii U. Jag får fortfarande inte prata om hur spelet är men däremot får jag prata om det första spelet som ju generöst nog ingår när man köper uppföljaren.
En av världens mest hyllade studios, en utvecklingskostnad som överstiger allt annat och många år av arbete räcker inte alltid hela vägen. Destiny, årets förmodligen mest framemotsedda spel tillika mästarna Bungies första spel sedan skapandet och överlämnandet av Halo, är tyvärr ett smärtsamt bevis på detta.
In Flames elfte studioalbum, Siren Charms, släpptes precis. Jag har tillbringat stort sett hela dagen med att lyssna in mig på skivan och bilda en åsikt. Siren Charms är en träffande helhetsbild av var gruppen står idag på både gott och ont. Om det finns en enda sak jag alltid uppskattat med In Flames är att det alltid är spännande att få höra deras nya skivor då de ständigt lyckas låta både annorlunda och bekant på samma gång. Det är också den största anledningen till att jag slaviskt följt deras karriärer sedan början av 2000-talet medan jag slutat lyssna på så mycket annat. Oavsett om man uppskattar eller ogillar den nya riktningen de tar för varje skivsläpp så har det åtminstone varit intressant.
Ta mig katten om inte styrspakarna på Dual Shock 4 är bland det rent kvalitativt sämsta jag någonsin fått testa. Jag har lyckats hålla kontrollen hel och ren sedan konsolens release i fjol så jag har tagit för givet att jag haft tur och fått en kontroll vars gummi inte suger purjo.
Jag har haft nöjet att spendera en hel del kvalitetstid med Mario Kart 8 sedan slutet av förra veckan och efter att ha bemästrat banorna, tagit guldpokalen på alla turneringar och svurit mig fördärvad på blåa "sista-minuten-skal" är jag redo för att berätta vad jag tycker om Wii U-spelet...