Metro Exodus var ett av de spel som jag såg mest framemot i år, det är dock först nu som jag tänkte skriva några ord om det. Anledningen till att intryck har dröjt är helt enkelt för att jag inte haft tiden att vare sig skriva eller spela speciellt mycket av spelet vid releasen, och den tid som jag hann spendera lämnade mig med ganska få positiva tidiga intryck.
Den apokalyps som spelet renderar och som jag som spelare kan ta del av när jag startar spelet är inget annat än som en tavla. Det är ett otroligt vackert spel på högra inställningar som drar en in i sin apokalyps med demoner, monster och överlevnad. På samma sätt går det inte att ignorera alla problem med buggar, tekniska saker och ett bedrövligt dåligt sparsystem som bidrar till att öka frustrationen när spelet slutar att fungera. Jag har däremot inte haft några problem med Epics nya tjänst även om den är bristfällig och inte alls särskilt bra. Kostar lika mycket också att köpa spel där som konkurrenterna. Men för egen del för att få ta del av Metro var det ingen större problematik i att besluta även om jag inte lär använda tjänsten till annat än de jag tvingas till.
Tidigare i år efter Microsofts E3-konferens var det mycket snack om Xbox One X, men den absoluta höjdpunkten för min del var utan tvekan utannonserandet av Metro Exodus. Både Metro 2033 och dess uppföljare Last Light hör till bland de mest atmosfäriska och inlevelsefulla FPS-spelen som jag någonsin spelat, även om de varit lite av oslipade diamanter, så att jag vart riktigt hypad efter första Metro Exodus-trailern var naturligtvis ingen överraskning.
Nej, E3 överlag var väl ingen bomb i gröten som fick mikrovågsugnen att gråta av bakåtvänd lycka men ett par utannonseringar fick mig sprallig som en liten Nintendo 64-pojke på julafton.