Du kan säkert relatera till känslan när du avslutat en mästerlig TV-serie, läst klar en bra bok, sett en bra film - och liksom bara önskar att det inte skulle ta slut. Jag har haft många sådana exempel genom åren, inte minst Half-Life 2, Halo: Reach, The Witcher 3 och Persona 5 Royal.
SteamWorld Build släpptes förvisso under 2023, men innan dess var det hela fyra år sedan SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech lanserades. Och under de senaste dagarna har vi tyvärr fått rapporter om att det kommande SteamWorld Headhunter lagts ner.
Det blev en intressant diskussion under måndagen efter att analytikern Michael Pachter sagt att antalet sålda konsoler är en dålig måttstock på vem som "vinner" ett imaginärt konsolkrig. Några står fast vid att antalet sålda enheter definierar en vinnare (såsom det traditionellt varit), andra håller med Pachter att det idag är betydligt yvigare än så – medan ytterligare andra landade någonstans mitt emellan.
En trevlig herre jag ibland brukar konversera med på sociala medier delade under helgen ett Threads-inlägg där det framgick att 70% av de som svarat inte skulle kunna tänka sig högre spelpriser mot att de i gengäld var befriade från mikrotransaktioner, säsongspass och liknande.
Det dyker mellan varven upp kommentarer i våra texter som handlar om när något påstås ha varit först, där någon av våra fenomenala läsare noterar att det finns ett alternativ som existerat innan det vi skriver om. Oftast har personen på pappret rätt, men i praktiken anser jag fortfarande att de har fel.
Det blev mycket bra diskussioner i min artikel Fysiskt eller Digitalt? där jag skrev om fördelar och nackdelar med de båda formaten, samt om det faktum att vi nog ändå inte kommer kunna spela de spel vi köper idag när vi blir vuxna, samt om att en generation kids nu växer upp med abonnemang utan att egentligen äga någon populärkultur (medan min generation har massor av filmer, serietidningar, spel och annat som är värda pengar).
Jag visste väl egentligen inte riktigt vad jag skulle vänta mig från svenska MachineGames kommande Indiana Jones-äventyr, vilket vi nu vet heter Indiana Jones and the Great Circle. Min förhoppning låg närmast på något liknande Uncharted (eller möjligen Tomb Raider), men det visar sig att Machine Games hade helt andra planer.
Jag har ju i omgångars omgångar gnällt i min blogg (som här, här och för den delen här) på att det är så förbaskat dött på tennisfronten i spelvärlden. Det är världens bästa spelsport, men det enda som kommer är budgettitlar och AAA-wannabees som inte riktigt har budgeten för det.
Provokativ rubrik, jag vet. Många av er lirar NBA 2K, senaste NHL-titeln eller kanske något golfspel och tycker det är toppen. Och det är såklart alldeles utmärkt.
Det har varit en del riktigt tråkiga nyheter från spelvärlden under framför allt det senaste halvåret, men det är få som gjort mig så nervösa som Warners enorma sug efter att skapa mer live service. Det har redan resulterat i det mycket fisljumma Suicide Squad: Kill the Justice League som rocksteady utvecklade istället för ett nytt singleplayer-äventyr a'la Arkham-serien, men det som oroar mig mest är Hogwarts Legacy 2.
Jag tycker verkligen synd om de anställda på Free Radical Design, som äntligen fått tillbaka sin studios namn och skulle få göra drömspelet - ett nytt Timesplitters - bara för att sedan drabbas av nedläggning med tillhörande osäkerhet, där allt de gjort skrotas. Hoppas innerligt att det går bra för samtliga inblandade, det har varit lite för många uppsägningar i år i branschen för att man ska kunna räkna med det.
Det är bara att erkänna att jag har en enorm backlog av spel som jag ämnar ta tag it. Jag är ju faktiskt inte ens så färdig som jag skulle önska med Hogwarts Legacy, Starfield och Super Mario Bros Wonder - och till detta kommer sedan en uppsjö av andra trevligheter som jag hoppas kunna ta mig an under julledigheten.
Blotta orden live service brukar få gamers att hytta med näven bakom skärmarna, och många betraktar fenomenet som något alldeles extra diaboliskt. Till viss del förstår jag det, även om titlar som kan definieras som live service hör till de jag spelar mest, men det är också ett koncept som sannerligen inte fungerar överallt - och då är det ju trist när pengasugna bjässar får fina studios att överge det de är bra på för att istället satsa på just live service.
Läser att det kommande Like a Dragon: Gaiden saknar engelskt tal vid lanseringen, något som oväntat många tycks anse är väldigt dåliga nyheter. Dubb kommer visserligen senare, men vid premiären får vi med andra ord leva utan detta.
Som vi nyss kunde rapportera kliver Playstation-chefen Jim Ryan av efter bara fyra år i ledningen. Vad orsakerna är lär vi aldrig få veta, men han själv säger att han ska gå i pension. Karl'n är dock bara 55 år gammal, så det kan även vara hälsorelaterat, familjerelaterat och så vidare - eller att han helt enkelt ombetts sluta.
Det här med att spelutgivare vill (och behöver) tjäna pengar är såklart inget nytt, och det har under det senaste decenniet tagit sig uttryck på flera olika sätt i spelbranschen. Att höja spelpriser är vanskligt, och det är ganska tydligt att det är något man inte gärna gör trots inflation och stegrande utvecklingskostnader.
Av oklar anledning blev jag häromdagen inbegripen i ett samtal om The Matrix, något som för min egen del alltid är ett sorgebarn. Den första filmen anser jag vara bland det bästa som någonsin gjorts i actionväg, men på grund av samtliga uppföljare, spel och... jamen praktiskt taget allt annat - så har jag svårt att uppskatta fenomenet.
Det finns såklart otaliga halvt oskrivna regler med saker man på något sätt "ska" tycka. Jag tänkte skita i det och tänkte här och nu göra upp med några av dem.
Det finns väldigt mycket jag gillar med Diablo IV. Tillräckligt för att jag var och varannan kväll ska slå ihjäl några timmar i Blizzards helvete i glada (och loot-sugna) vänners lag. Men även om jag hade satt ett högt betyg på spelet gillar jag inte allt, det har nämligven ett par riktiga jäkla irritationsmoment, där min absolut största frustration rikas mot ett genuint tokpantat i-landsproblem.
Jag gillar Geoff Keighley och har följt hans karriär länge, från en trailerpresentör till arrangör av det som idag får betraktas som spelvärldens egen Oscars-gala; The Game Awards. Medan formeln för sistnämnda är helt fenomenal, har hans andra två stora satsningar senaste åren trampat vatten.
Jag har ju inte direkt gjort någon hemlighet av att jag verkligen ogillat Microsofts koncept Games with Gold senaste åren. Det har resulterat i småbittra rubriker (som här, här och här) och bloggar där jag bett Microsoft att bara lägga ner eländet (som här, här och här). Vi snacker om en månatlig trave spel som varit så oheta att jag som arbetar med TV-spel och försöker täcka allt oftast inte en känt igen allt som erbjudits.
Om du följer min blogg vet du säkert att jag älskar sitcoms. Jag vågar påstå att jag sett de flesta större, och har ständigt igång ett par stycken som jag binge:ar. Men något jag noterat under de senaste kanske fem åren är hur en feghet spridit sig i kategorin, och idag är sitcoms ofta betydligt beskedligare och snällare än de borde vara.
Skrev under dagen en nyhet om att Nintendo kommenterat prestandan hos deras konsol Switch. Föga överraskande tycker Nintendo inte alls att det är några problem med prestandan i deras konsol, och framhåller eventuella svagheter som styrkor man får arbeta sig runt.
Nu har jag förvisso sagt allt som finns att säga om Xbox Games Showcase i vår bamseartikel, men jag vill ändå passa på att tycka till om vad som var hetast. Ettan lär kanske förvåna några av er, men den är genuint menad. Nu kör vi!
Så har ännu en Summer Games Fest avslutats. Jag älskar, som du säkert vet, spelevent av detta slag och följer bra precis allt slaviskt. Ofta brukar jag även vilja spekulera innan om vad som komma skall i inlägg som baseras på lika delar realism och önsketänkande.
För den som vill lyssna på musik idag är det riktigt smidigt. Bara skaffa Spotify och du har i princip allt du någonsin kommer behöva för 109 kronor per månad. Det är ungefär hälften av vad en enda CD kostade när de förpassades till oändligheten för sisådär 15 år sedan.
Läser att Rockstar nu sålt 53 miljoner exemplar av Red Dead Redemption, något som betyder att det sålt nio miljoner exemplar på under ett år. Och då ska man minnas att Rockstar halvt strypt onlinedelen till spelet, inte marknadsfört det alls, inte satsat på något DLC och faktiskt inte ens släppt det till Playstation 5 och Xbox Series S/X.
Det sista avsnittet av den andra säsongen av The Mandalorian är bland det pampigaste jag någonsin sett i Star Wars-sammanhang. Hypen var därför stor när det blev dags för det sista avsnittet av säsong tre, trots att jag som bekant inte varit helt övertygad av de tidigare avsnitten.
För drygt en månad sedan skrev jag ett blogginlägg som i korta drag gick ut på att jag verkligen inte tror på Suicide Squad: Kill the Justice League och hoppas att det inte försenas. Det ser helt enkelt inte bra ut, och det kommer från ett DC-fan, ett Harley Quinn-fan, ett Suicide Squad-fan, ett Rocksteady-fan och tillika en person som generellt älskar co-op online.
Igår kväll fick jag för mig att spela lite Gears Tactics igen. Ett kanonspel jag tror att väldigt många missat. Utöver underhållningsvärdet sticker två saker ut, där den ena är nya protagonisten Sgt. Gabriel Diaz. Han vissar att det går utmärkt att skapa karaktärer som känns lite modernare än det testosteronskadade (sagt med kärlek, jag älskar Gears of War) från originaltrilogin, men som ändå känns Gears of War.
Jag har ju kommenterat fenomenet med muspekare i konsolspel tidigare och varit upprörd, och någonstans tänkte jag väl mig att gaming-communityt skulle rasa och utvecklarna tänka om. I wish. För i realiteten har fenomenet snarast ökat i styrka.
Efter att Sony-streamen härom veckan avslutades med Suicide Squad: Kill the Justice League, skrev jag ett synnerligen trist blogginlägg. Jag tycker helt enkelt inte spelet ser bra ut. Alltså inte det minsta bra ut, och jag är direkt osugen på att få sätta igång, även om jag såklart innerligt hoppas att jag har fel. Detta är direkt alarmerande med tanke på att jag är DC-fan, gillar Suicide Squad lite extra mycket, älskar multiplayer (i synnerhet co-op) och tycker Rocksteadys tidigare spel - tänker då på Batman: Arkam-sviten - varit skitbra.
Det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet. Det gäller för det mesta, även närt det kommer till TV-spel. För även om jag nog skulle kalla Playstation 3/Xbox 360 generationen den bästa någonsin (det borde jag skriva en artikel om) så hade den ett enormt minus.
Egentligen så räcker det såklart med att jag skriver Hogwarts Legacy, så förstår ni alla vart jag vill komma med detta inlägg. Men ge mig ändå chansen att utveckla tankarna lite.
När det kommer till spel om superhjältar har Batman haft det ganska väl förspänt. Batman till Commodore 64 var en höjdare, NES-Batman var också väldigt bra liksom Mega Drive-spelet och så vidare (jag vill även räkna med Lego Batman: The Videogame). Spider-Man har inte haft det riktigt lika lätt, men man får väl lugnt säga att Insomniac fick till formeln perfekt med sina Playstation-spel som är bland det bästa jag lirat.
I en hel rad spel jag lirat senaste åren har jag insett att det här med levlande börjar ta orimligt stor plats. Några exempel på vad jag menar är Borderlands 3, Halo Infinite och Hogwarts Legacy. Alla är titlar jag gett höga betyg och min poäng är inte att klaga på dem, utan däremot på level-trenden.
Det har varit gott om debatt om Hogwarts Legacy som bottnar i författarinnan J.K. Rowlings åsikter i framför allt transfrågor. En, vad jag upplever det, ganska högljudd minoritet (att det är en minoritet baserar jag på att spelet blivit en makalös succé - och det säger ingenting om huruvida de har rätt eller fel) tycker förenklat att spelet ska bojkottas.
Det är väldigt sällan jag hetsar upp mig över så kallade remasters, vilka i mångt och mycket för mig är lika med rätt nya spel med lite högre upplösning, vilka borde vara gratis för de som redan äger originalet eller möjligen kunna uppdrageras för en billig penning.
Jag fortsätter vara lycklig över allt James Gunn och Peter Safron hade att berätta igår angående framtiden för DC-universumet. Men det var en sak som gnagde allt mer i mig, och det är beskedet att alla skådespelare från filmerna ska porträttera sig själva i spelens värld.
Alltid när jag är i USA och bor på något hotellrum, så brukar jag sätta på MSNBC eller Fox News i bakgrunden. Det ena är en våldsamt vänstervriden kanal som ofta ser konspirationer i allt, och det andra är en våldsamt högervriden kanal som ofta ser konspirationer i allt.
Jag hade faktiskt förmånen att spela brädspel med två personer som arbetade med att texta filmer och serier för en streaming-tjänst för några år sedan. Även om det är ett slitsamt och inte särskilt välavlönat jobb, var det alltid spännande att få höra om hur filmer faktiskt textas och om arbetsförhållandena.
Det rapporteras som bekant flitigt i media just nu om det skakiga läget för ekonomin med en hög inflation och höga räntor. Det här beror såklart på flera faktorer såsom eftersatt energiproduktion i Europa, sviter från pandemiåtgärder och jubelidioten i Ryssland.
I augusti började ordkriget mellan Microsoft och Sony blossa upp ordentligt rörande Activision Blizzard-uppköpet. Fram tills dess hade det främst handlat om pikar från Sonys sida, men där och då blev det hårdare på ett sätt vi inte sett i spelbranschen tidigare.
Jag har spelat en hel del Modern Warfare II senaste dagarna och tycker att det är helt fenomenalt. Singleplayer alltså. Snyggt, fränt och varierat med kanonfin action. Som att lira en riktigt bra militärrulle, typ.
Så har vi nu publicerat vår recension av A Plague Tale: Requiem, ett spel jag för tydlighetens skull inte lirat en ynka sekund av. Men så kommer det inte förbli utan jag ser verkligen fram emot att få sätta igång med det roliga under tisdagskvällen. Såhär på förhand ser det svinbra ut och jag älskade föregångaren, så mer av det är ju inte det sämsta.
• Tekken 7 var visserligen bra redan från start, men idag skulle jag beskriva det som ett mästerverk efter att Bandai Namco gett det all nödvändig kärlek samt lyssnat på fansen. Till del åtta är de nu mycket bättre förberedda och fortsätter de på den inslagna vägen kan detta bli hur bra som helst.
Sedan ett par år tillbaka känns det som att snubblande nära alla spel med någon form av live service-upplägg måste erbjuda dagliga utmaningar, vilka är tänkta att vara lätta att klara men ge mindre belöningar än veckoutmaningar och kanske månads- eller säsongsutmaningar.
Metaverse fortsätter vara bland det absolut hetaste tech-giganterna vet. De är stensäkra på att vi vill ha en slags gemensam hubvärld där vi kan göra saker ihop istället för att använda vårt vanliga internet. Skulle de lyckas, så äger de ett slags internetuniversum som de har ensamrätt till (där vi kan se bio tillsammans, uppleva virtuella resor, bowla och liknande samt ta del av reklam och NFT-försäljning), så jag förstår lockelsen.
Det dräller av cross-overs i spelvärlden idag. Den som startar Fall Guys kan just nu lira som Sonic the Hedgehog, i Fortnite hälsar Dragon Ball-gänget på i veckan, Dead by Daylight har inkluderat ganska precis allt som har rysaranknytning och MultiVersus är ju en enda stor cross-over i sig.
Få saker är ju så utskällda som mikrotransaktioner. Ofta handlar det som bekant om sådant som lustiga hattar, nya färger eller liknande till karaktärer, vapen eller kanske bilar. Prissättningen är tyvärr ibland vanvettig, men de stör ju åtminstone inte spelet för de som inte vill investera. Och så har vi såklart värstingarna; loot-lådorna och pay-to-win.