Ja så är det. Jag vill inte lägga vikt vid det. Det är alltid mycket ångest kring det. Det är i en av de tiderna på året jag måste kämpa som ett cirkusdjur för att få tag på något sammanhang att vara med i. Små middagar till stora fester. Inget av de händer mig. Jag vet inte om det beror på att jag rest runt på olika ställen och inte bildad nån djupare kontakt, att jag inte pluggat och mött massa människor där, att jag har ett fast gäng sedan barnsben tillsammans med släkten. Jag har förbättrat mig massor på sociala fronten senaste året, lyckats få fler vänner och mycket annat. Men alltid är det nyår som skaver där alla utom jag har något. Och jag måste bemötas och plågas av att se bilder och klipp från andras fester och rulla mig i min egen skit. Jag är snart 30 också och börjar tappa hopp. Känns som jag provat allt utan att det funkar.
Usch mycket på en gång. Först så har jag nytt jobb som jag måste fixa i Stockholm som jag måste fixa. Sen så är det skulder. Sen är det ensamhet, och sen är det dessutom ångesten som jag talat om i tidigare in
Det är någonting som jag på senare tid blivit fruktansvärt, horribelt dålig på när det kommer till spel. Eller ja, det är väl kanske generellt egentligen. Men låt oss låtsas och framförallt fokusera en stund på spel.
Jag vet inte. Jag liksom vet inte varför jag gör det jag gör just nu och för vad. Jag bara jobbar, äter, sover, jobbar, äter, sover och gör samma upprepade grej hela tiden. Allt känns väldigt själlöst. Jag kä
När jag minns tillbaka så blev jag inte fotograferad så mycket och sedan uppladdad på Bilddagboken eller enskilda bloggar eller vad det nu kunde vara. Ibland när jag inte har så mycket att göra så går jag in och
Har bott i denna stad i snart ett halvår och jag måste säga att jag känner mig mer ensam än någonsin. Jag trodde ärligt att allt skulle bli tipptopp. Det är det när jag väl får tillbringa tid med min flickvän. Men jag kan inte träffa henne så ofta av många själ, trots att vi bor närmre än någonsin. D.v.s. 10-14 mils avstånd jämfört med 85 mil som det var tidigare innan jag flytta.
Jag har skrivit det tidigare att jag börjat tappa lite hopp kring mina studier på universitetet. Men nu känner jag verkligen hur detta bara går nedåt hela tiden ju längre in i studiernas värld jag kommer. Hur kommer det sig då?
När man inser att man inte har köpt en enda julklapp. Det är samma visa varenda år. Jag kan gå flera månader innan och tänka att 'det där skulle vara en bra julklapp till farsan', men jag slår inte till där och då. Nej, det kan vara farligt att ha lite framförhållning.