Blackberry

Vem minns Blackberry i dag? Vi har alla gått vidare, gjort andra val i livet och lämnat den en gång i tiden så populära telefonen i total glömska. Det kan därför kännas lite märkligt att Matt Johnson valt att välja just den kanadensiska telefontillverkaren för sin film som lägger sig i samma tematiska fil som Air och Tetris, det vill säga fartfyllda skildringar av varumärken som huserat i källarförråd men nu flyttat hela vägen upp till presidentsviten. Oerfarna innovatörer som bytt ritbord till en fast stol i styrelserummet och det är av den anledningen samtidigt lätt att förstå varför för det är onekligen en intressant story som döljer sig bakom kulisserna här. Nu skall det direkt sägas att det precis som i fallet med tidigare nämnda rullar så har sanningen skruvats en del för dramatisk effekt men trots det så träffar Blackberry mitt i prick med en underhållande lättsam satir, ständig med glimten i ögat.

Och som så många gånger förr, när det kommer till den här typen av filmer om materiell framgång så börjar det med någon som kläcker en lysande idé men själv saknar möjligheterna att själv sjösätta den. Man måste därmed ut och jaga nya resurser av något slag. Kanske personell sådan, kanske monetär, oftast båda. Mike Lazaridis, spelad av Jay Baruchel och Doug Fregin (Matt Johnson) har suttit och filat på en ny typ av kommunikationsmedel, en apparat man både kan ringa och skicka elektroniska brev med, en PocketLink och snart skall produktnamnet Blackberry finnas på allas läppar men vägen dit är krokig och dikeskörningarna många och livet skall många gånger knacka på och undra om det ändå inte är dags att ge upp drömmarna nu.

Problemet med de här båda herrarna är nämligen att de är överdängare när det kommer till allt som är teknikorienterat men när det gäller att säljpitcha så är det närapå katastrof. Om man slår upp "socialt inkompetent" i ett lexikon är det en stor bild där på Mike och Doug. Konflikträdda och introverta in absurdum. De är helt enkelt ett brokigt gäng tekniknördar och hockeydårar som hade kul på jobbet och råkade hitta lösningen till ett problem som många redan försökt att komma tillrätta med, utan att lyckas. Men de är som sagt inga affärsmän och de kan heller inte klä sig som några sådana. Numera är det där inte fullt lika viktigt, då kan välbeställda företagsledare som Elon Musk, Jeff Bezos och Tim Cook dyka upp i sneakers, jeans och polotröja men då var det inte aktuellt att åka och träffa intressenter i tisha och sandaler, i synnerhet inte om du jobbade inom tech. En säljare som dök upp på IBM i något annat än mörk kostym med slips fick omgående veta var dörren var belägen.

Ett tidigt misslyckande blir dock så småningom i stället vändningen. När Jim Balsillie (Glenn Howerton) får kicken av sin tidigare arbetsgivare, en före detta potentiell köpare av PocketLink så får han dela på VD-posten med Mike Lazaridis. Jim är också en svår människa, med en synnerligen kort stubin men han vet både hur man säljer prylar och hur man skäller ut folk efter noter. Lika bra som han är på att sälja, lika dålig är han på att förstå produkten han skall sälja men tillsammans med Mike utgör de ändå någon form av habilt management som kan komplettera varandra på ett besynnerligt sätt. De lyckas i alla fall sälja Blackberry, som telefonen nu heter till Verizon i en avgörande deal men som så ofta förr i den här typen av avtal lyckas de inte förvalta affären. Visst, företaget växer så det knakar men det står snart klart att det är ett enda stort luftslott redo att sprängas i luften. Absurda löner, svikna löften och minst sagt oetiska metoder i det fördolda. Samtidigt vill deras största konkurrent på den tiden, PalmPilot köpa bolaget och det bästa hade förstås varit att ta dealen men Jims hybris har nu tagit överhanden.

I stället gick man från över 40 % marknadsandelar till 0 på mindre än sex år. Och det är väl här filmen Blackberry skiljer sig från sina medlöpare, att de var på toppen men föll tidigt. Trots att man faktiskt hade en amerikansk president som inofficiellt affischnamn. Barack Obama som efter mycket om men lyckades få med sig sin Blackberry in i Vita Huset, trots bannor från Secret Service. Men vi lever i en värld där det alltid kommer att finnas något bättre runt nästa hörn och hänger man inte med då så blir man till slut irrelevant, bleknar och dör. Någons framgång är alltid någon annans misslyckande och det var det som drabbade Blackberry till slut. Världen fortsatte att snurra men de stod hopplöst still, då hjälper det föga att man en gång i tiden introducerade QWERTY för en mänsklighet full av förundran. Inte när Apple stod i andra ringhörnan och laddade för en knockout med sin revolutionerande iPhone med touchscreen. Matchen hann inte ens börja innan den var över.

I grunden har filmen många likheter med David Finchers The Social Network men utan djupet och svärtan. Blackberry är i stället en ordentligt underhållande och varm rulle där nördhumorn är både träffsäker och precis men det är inte bara lekstuga utan det finns också gott om mänsklig värme och även om det är på gränsen till absurda karikatyrer av människor så är det lätt att känna med dem när deras handlingar får konsekvenser. Det är en riskfri rulle som inte på något sätt utmanar genren men ibland är det skönt att det kan vara så också. Att man tar den lätta vägen när den erbjuds och inte krånglar till det så förbannat. Ett par klockrena karaktärer, en stark story, lite hjärta och ett magiskt soundtrack med Joy Division, The Strokes och The White Stripes. Det räcker gott så.