Black Myth: Wukong

Efter actionfesten vid namn Stellar Blade trodde jag att jag var färdig för en stund med denna typ av upplevelser. Jag behövde en paus. Behövde komma bort från frenetiskt knapptryckande och att rulla undan i precis rätt tid. Ödet ville dock annorlunda och lika lite som jag är den som tackar nej till ett uppdrag är jag inte den som räds en utmaning. Efter att sett eftertexterna i det makalösa Elden Ring har jag kommit underfund med att jag faktiskt kan spela denna typ av spel utan att förstöra handkontroller. Jag vet med mig på förhand att jag kommer vara frustrerad, snudd på förbannad men det finns något väldigt vackert i utmaningen. Speciellt om den görs bra. Tacksamt nog är det precis det Black Myth: Wukong lyckas med. Det är en stundtals hårfin balans mellan att ge upp och vilja fortsätta. En blandning av att utsätta sig för tortyr och smått vansinne. För, vem vill ens utsätta sig för något sådant här? Egentligen. Men det är just dessa faktorer som gör det så belönande.

Det är i mångt och mycket just det där i att anta utmaningen som en av spelets största styrkor ligger. När man efter en storslagen cinematisk inledning får kontrollen över karaktären så har du en lång resa framför. Kantad av så mycket upplevelser både i vad spelet målar upp och de känslor det förmedlar. I täta skogar med underbara vyer står det snabbt färdigt att detta är något alldeles extra gällande det visuella. Det är ögongodis i sin renaste form och otroligt läckert rent tekniskt. Det finns små saker som bryter illusionen, några texturer och effekter som skvallrar om att maskineriet får jobba. Men lika följsamt som vår hjälte rör sig och slåss, lika vackra är miljöerna oavsett vilka det handlar om. Det går att uppleva detta i stort sett bara för den tekniskt höga standarden gällande det visuella. Men som tur är finns det betydligt mer under den fantastiska ytan.

Det här med en av utvecklarna bestämd svårighetsgrad som inte går att justera är ofta ett ämne som kommer upp för debatt. Black Myth: Wukong är ett svårt spel. Fiender slår hårt, det krävs tajmning och flera av spelets bossar är av det riktigt tuffa slaget. Jag tillhör det läger som gärna argumenterar för att möjligheten att kunna välja svårighetsgrad bara är något positivt. Men när jag spelar detta så förstår jag absolut valet av att utmaningen ska finnas där. För även äventyret bjuder på en del utforskande, speciellt efter det ganska linjära första kapitlet, så handlar detta mycket om att ta sig från boss till boss. Upplägget är klassiskt med generösa viloplatser mellan alla duster där man kan uppgradera både färdigheter och utrustning. Det är även här som den på förhand omtalade jämförelsen med "souls"-like märks tydligt, Men i och med att du inte förlorar några erfarenhetspoäng när du dör är det betydligt mer förlåtande. Spelet straffar dig inte på det viset och du är helt fri att mellan alla duster samla på dig mer erfarenhet för att bli starkare och kunna låsa upp färdigheter. Det är ett upplägg som undertecknad föredrar och ytterligare en av spelets styrkor och som gör att det inte blir så frustrerande.

Det finns nämligen två riktigt bra fördelar med detta. Den ena är givetvis att du med lite klassisk "grinding" kan gå upp i nivå, bli starkare och låsa upp fler färdigheter som gör striderna enklare. Du kan helt enkelt springa runt och dräpa lite fiender för att samla på dig erfarenhetspoäng och även om det kan ta lite tid kan man samtidigt passa på att utforska lite mer. Det andra och kanske viktigare är att du för varje gång du ger det ett nytt försök att ta ner någon av de tuffaste av fiender också blir bättre. Jag vet inte hur många gånger jag vid första mötet haft en känsla av att jag inte kommer klara av en speciell boss, för att efter några försök äntligen besegra den. Kombinationen av att karaktären blir starkare tillsammans med att jag blir bättre är en sådan där spelmekanik som jag älskar och den påminner mig också om gamla tiders spel. När frustrerande passager eller fiender helt enkelt behövde memoreras och övas för att besegras. Det är egentligen ingen skillnad på detta och den typen av spel i grunden.

För, det krävs tålamod. Allting man hamnar i en strid mot har ett mönster. Med tiden lär man sig vad varenda varelse kastar emot dig och när man får till en riktigt bra omgång och till slut besegrar den, det är då det här med en förutbestämd svårighetsgrad fungerar perfekt. Känslan är helt enkelt fantastisk när det väl sitter. När jag mötte första kapitlets slutboss tog det ett gäng försök men för varje gång kände jag att jag kom lite närmare att lyckas. Vid vår sista strid så fokuserade jag ordentligt, stängde av att kolla på hur mycket liv den hade kvar och försökte bara ta mig förbi attack för attack och dela ut skada vid rätt tillfälle. Jag blev förvånad själv när jag fällde den eftersom jag inte såg att jag fått ner dess liv. Men det är så Black Myth: Wukong fungerar till stor del. Det gäller att vara metodisk och utnyttja allt i sin arsenal.

Detta leder oss in just på spelets stridssystem. Det var längesedan jag kände att jag hade sådan kontroll som här. Det är en följsam, smidig dans där det i grunden kanske blir lite mycket knappar att trycka på för att utnyttja allt som finns. Men man lär sig och förutom de klassiska slagen man delar ut med sin stav finns här en hel del att gräva ner sig i. Det första är fokuspoäng som man bygger upp med tiden vilket gör att man sedan kan utdela en kraftigare attack. Men det finns också en hel del specialförmågor som är viktiga att ta med sig in i stridens hetta. Det är ett ganska omfattande färdighetsträd med både sådant som ger en mer liv, starkare attack och försvar men också en hel del olika attacker och annat. En av spelets första märkbara är en som fryser fiender på sin plats så man kan dela ut skada eller passa på att återfå liv. Det blir en del strategi kontra att bara dela ut stryk och lika viktigt det är som att finna öppningar för detta är det att tajma att undvika. En träff kan åstadkomma mycket problem och det är flera attacker som dränerar ditt liv ordentligt.

Jag ska erkänna att jag inte är särskilt bra på just den här biten med att undvika och tajma en perfekt rörelse. Men detta gör ju samtidigt att man kan ta sig an bossarna när man själv känner att ens skicklighet är tillräcklig. En riktigt duktig spelare kan givetvis springa till dem mycket tidigare trots en lägre nivå och bara använda sin skicklighet till att besegra dem. För egen del handlar det mycket om att vara tillräckligt stark och ha tålamodet att lära mig varenda rörelse och veta hur jag ska göra på förhand.

Vår apa färdas genom allsköns miljöer och något jag personligen gillar är just den där känslan av en resa. Det är en ganska tillbakalutad berättelse som presenteras rätt vagt och detta kan väl jag känna är spelets lite svagare del. Bristen på ett mer fokuserat narrativ och ett enhetligt äventyr får sig en liten törn när det stundtals blir lite känslan av att man springer från ett möte med en stor best till en annan. Jag hade nog uppskattat lite mer andningspauser och utforskande då det finns tillfällen där tempot blir lite märkligt. Det finns en del hemligheter att ta sig an och när jag vid ett tillfälle mest planlöst sprang runt och stötte på en enorm groda som inte är ett måste att besegra så såg jag absolut fördelen med i spelets design gällande att inte ha någon karta. Den utstakade vägen är mellan de olika viloplatserna och även om det stundtals krävs lite sökande är spelet bra på att leda dig vidare.

Black Myth: Wukong har definitivt gett mig en uppfriskande känsla för denna typ av spel. Som jag nämnde tidigare är det nästan ett slags eko från klassiska actionspel förpackat i bra mycket snyggare grafik. Det är just det upplägget och den känslan som detta lyckas så otroligt bra med. Här finns absolut doften av ett äventyr och erfarenhetspoäng och färdighetsträd ger det ett lite djup likt ett rollspel. Men om man tar ner det till sin enklaste form så är det lite som att man upplever ett klassiskt actionspel som broderats ut precis nog. Det är mycket begränsningar i miljön som stoppar dig. En del av dessa är inte helt lyckade då spelet är lite otydligt på att visa var du kan röra dig och inte. Det känns lite märkligt att stå vid en trappa eller vid en låg avsats och liksom inte kunna ta sig upp på den men förutom några illa designade sådana platser så är ändå mixen av något linjärt fast tredimensionellt bra. Varje kapitel känns mycket som en bana i sig och för att ge mer beröm kring det där med en resa så drivs jag hela tiden vidare. Visst, jag hade personligen velat ha en tydligare story men drivkraften är hela tiden stark att ta sig till nästa område. Vid spelets viloplatser kan jag också enkelt snabbresa tillbaka till ett tidigare besökt område vilket är smidigt också ifall man vill utforska mer eller det finns gott om fiender. Dessa dyker nämligen upp på nytt så man kan samla på sig erfarenhetspoäng men däremot så är spelets bossar borta när man besegrat dem vilket jag tycker är bra.

Black Myth: Wukong är ett mäktigt spel på många vis. Jag som inte är jätteinsats i förlagan det inspirerats av uppskattar ändå alla inslag av kinesisk mytologi och även om jag då hade föredragit lite mer berättelse så märks det att spelet har något att luta sig emot. I Elden Ring saknade jag exempelvis också en lite tydligare tråd men här finns en hel del inslag i både platser och karaktärer som är lika märkliga som uppskattade. Varje gång spelet bryter av med något sådant här blir det en bra kontrast till spelets upplägg och uppskattade inslag i ens resa. Det fångar helt enkelt känslan bra och förlagan det lutar sig emot ger det hela en bra känsla och atmosfär.

Precis som i fallet med Stellar Blade så uppskattar jag också att spelet, trots ett ganska repetitivt upplägg, lyckas variera sig med att framförallt drastiskt byta miljö mellan spelets kapitel. Det är också en ganska lång resa sett till ren speltid som givetvis varierar för olika spelar beroende på framförallt hur bra man är på det och hur mycket övrigt utforskande man gör. Det finns gott om hemligheter att upptäcka och saker att dryga ut speltiden ordentligt med, för den som önskar. Det finns alltid nya saker att upptäcka och att vika av från den utstakade stigen ger ofta fina belöningar och spännande upptäckter.

Det är framförallt det enorma underhållningsvärdet som gör Black Myth: Wukong fantastiskt. Varje gång jag plockat upp kontrollen för att fortsätta min resa så har jag haft otroligt skoj och varje gång jag tagit en paus har jag längtat efter att få fortsätta. Det är just denna biten jag vill belysa lite extra eftersom det givetvis är den som i slutändan ger spelet det betyg det får. Jag har funderat en hel del hur jag ska motivera det men kommit fram till följande; det är dels ett tekniskt visuellt briljant spel. Men det känns också som en slags mix av Ninja Gaiden, Devil May Cry och flertalet annat inom genren. Under många stunder satt jag och tänkte att det i mångt och mycket är vad jag exempelvis skulle vilja ha av ett framtida Zelda-spel. Jag vet inte riktigt varför de känslorna väcktes men tror det handlar om sjöngs miljöerna och utforskandet. Dess svårighetsgrad är också bra avvägd med en härlig känsla av att lyckas och om man nu då bedömer spelet efter sin genre, vilket jag tycker är rimligt, så känns det som att det gör allt det ska göra nästintill perfekt.

I slutändan känns det som att det enda som spelar roll är ifall ett spel är roligt att spela. Ifall upplevelsen vi får berör, engagerar, underhåller och vi hoppas på och sedan får något fantastiskt roligt. När eftertexterna tidigare i år rullade i Stellar Blade var jag väldigt nöjd med spelet som en actionfest. Black Myth: Wukong är ännu bättre och bör således enligt logik få ett högre betyg. Det är ett utmanande och fantastiskt actionspel som inte bör missas av någon som känner att en utmaning av detta slaget är värd att ge sig på. Hur frustrerande det än kan vara, hur svårt vissa möten kan kännas så läste jag något på nätet som är värt att ta med sig in i det här: Du behöver bara vinna en gång. Det är något att ta med sig varje gång en gigantisk best tornar upp sig och tycks vara omöjlig att klara. För när du väl gör det så är det värt så otroligt mycket.