Black Mirror: Säsong 6

Jag älskar Charlie Brookers satiriska scifi-antologi och vet idag inte riktigt hur många hundratals gånger jag med energiskt passionerad stämma rekommenderat favoritavsnitten White Christmas, The Entire History of You, San Junipero samt Metalhead för människor runt omkring mig. De fyra episoderna är briljans i sin renaste form. Det enskilt bästa Netflix någonsin producerat och avsnitt som jag gång efter gång återkommer till. Ofta.

I och med detta har väntan/längtan efter den sjätte säsongen varit stor och lång. Lång och stor. Jag har mer eller mindre räknat dagarna och under gårdagskvällen kikade jag igenom rubbet. Samtliga fem timmar. Och jag känner mig belåten men inte imponerad. Black Mirror har alltid varit ojämnt vilket varit en del av tjusningen. En antologi med olika produktionsteam, regissörer och skådespelare baserat på helt olika idéer och premisser måste få spreta. Högt, lågt, brett... Det är precis som i Love, Death and Robots en del av det som gör Black Mirror så bra.

Säsong sex rivs igång med avsnittet Joan is Awful som är en fantastiskt rolig satir på dagens deepfake/AI-hysteri och där en till synes ordinär mellanchef får sitt liv totalförstört av Netflix nya superdator som förvandlar hennes snedsteg till dramatisk fredagsunderhållning. Jag skrattade riktigt gott åt flera av de minst sagt bisarra scenerna och slutklämmen kändes både finurligt skriven och smart agerad. Snudd på lika bra var avsnittet Loch Henry om en aspirerande dokumentärskapare och hans ambitiösa flickvän vars terroraktiga chockfynd hemma på landsbygden driver dem till att försöka ta reda på sanningen om byns sedan länge avlidne seriemördare. Nervigt, mänskligt, snyggt och mot slutet både bisarrt och spännande på samma gång med skickligt skådespeleri.

Josh Hartnett-avsnittet Beyond the Sea om AI och medvetande var enligt mig det svagaste i den här säsongen tillsammans med paparazzi-storyn Mazey Day där en nervigt mörk varulvsslakt liksom aldrig riktigt blir vare sig spännande eller intressant eftersom skådespeleriet är slappt och tempot för utdraget. Demon 79 utspelar sig under 70-talet är är säsongens absolut snyggaste episod sett till scenografi och foto men precis som Mazey och Sea tar det liksom aldrig riktigt fart utan känns mest utdraget och i behov av vassare och mer samlad klippning, mer driv. Överlag är säsong sex inte alls dålig men det är inte heller fullt den där supersäsongen som jag hade hoppats på. Jämfört med White Christmas, The Entire History of You, San Junipero samt Metalhead finns det inget av denna omgång som kan mäta sig med Black Mirrors bästa. Inte ens nära.