Bioshock

Efter Halo 3 och Super Mario Galaxy är Bioshock förmodligen den spelupplevelse jag värderar mest från förra året. Det var otäckt, tryckande och samtidigt skönt actionfyllt att utforska det galna experimentet Rapture nere på havets botten. En jättelik stad byggd åt de rika och de starka, med nazidoftande ideologier i bakgrunden, där allt slagit slint och blivit en total mardröm

Där nere saknas all moral och etik och vansinniga försök för att öka människornas kapacitet har bedrivits och ett av de främsta resultaten är plasmider. En sorts droger man tar som gör att man får helt nya egenskaper, helt nya styrkor och kan frysa ned sina fiender, få dem att slåss internt eller rent av ta kontrollen över någon som just försökt döda dig och istället föärvandlas till en livsviktig bundsförvant.

De plasmider som släpptes för nedladdning till PC och Xbox 360 ligger redan på skivan till Playstation 3. Vilket för dem utan uppkopplade konsoler alltså betyder ett lite större urval av plasmider. Själv gillade jag Sonic Boom-varianten (antagligen för att jag är en sucker för Guile från Street Fighter II) som nu är tillgänglig från start. Allt detta är saker som normalt skulle betraktas som magier där man med lysander händer går omkring och kastar förbannelser omkring sig. I Bioshock smälter det dock perfekt in och känns märkligt nog helt logiskt i de annars märkligt trovärdiga omgivningarna.

Rapture är nämligen hutlöst snyggt designat. Allt känns gediget, solitt, inbjudande och samtidigt så väldigt kusligt. Jag kan bara stå utanför de enorma fönstren och avlägset höra valar sjunga och bara titta på den vackra staden. Det är helt sagolikt maffigt och vackert, och jag får en märklig känsla av att det nog vore rätt soft att bo på havets botten, trots allt.Rätt vad det är avbryts den majestätiska känslan av Big Daddys vrålanden, varpå jag krampaktigt kramar om min Dual Shock 3 och ilar vidare.

Playstation 3-versionen är tekniskt en blandad mix där den där vaselinliknande effekten som används istället för riktig antialias åter tagits till nåder. Det innebär en mindre skarp bild till Playstation 3 och upplösningen har även dragits ned från 720p i Xbox 360-versionen till 680p till Playstation 3. Dessutom har Playstation 3-versionen av Bioshock en märkbart sämre bilduppdatering som gärna hostar till när det händer mycket på skärmen. Däremot finns det en del texturer som bytts ut och nu ser mer livfulla ut, vilket är ett klokt val. Men tekniskt lever Bioshock Playstation 3 inte riktigt upp till fjolårsspelen och nian i grafik räddas endast av den totalt mästerliga designen som är bland det snyggaste som gjorts.

Storyn är fantastisk i Bioshock. Till en början framstår allt som slump och oförutsedda händelser, men Bioshock är smartare är så och efter ett fler timmar långt intro sitter man som på nålar utan att kunna lägga handkontrollen ifrån sig. Det är spännande, tryckande och omvälvande på samma gång och man överraskas gång på gång av allt som sker och även i vilken omfattning man kan påverka den (det finns flera olika slut, till exempel). Utöver storyn finns även något kallat Challenge Rooms som är tre miniutmaningar som kommer att säljas till Playstation 3 för knappa hundringen i slutet av november.

Att ta sig fram i Rapture sker mestadels till fots och en av spelets få minuspunkter är att det trots allt finns en del återvanvändande av banorna. När man besöker samma platser flera gånger tappar de lite av sin lyster. Annars är det rakt igenom varierande och trots att man väl förstår att en så stor stad som Raprute borde ha en modern stads alla bekvämligheter, känns det ändå märkligt att besöka parker, se affärers neonskyltar lysa, gå in på sjukhus, tågstationer och bostadskvartar - allt på havets botten. Och det är väl just det som gör Bioshock så unikt, att få se hur 2K Marin tänkt sig att alla fasciliteter ska se ut under ytan.

Vi utnämnde Bioshock till ett av fjolårets absolut bästa spel, och det är av en anledning som jag ständigt påminns om när jag tar ett andra varv runt om i Rapture. Det är verkligen ett äventyr där ingenting lämnats åt slumpen och allt känns solitt och spännande. Om du inte redan fått uppleva skräcken att överraskas av en hoppande splicer, stå öga mot öga med en Big Daddy eller hört Little Sisters sjungande har du verkligen något att se fram emot. Bioshock är ett mästerverk man bara inte får missa.