Bioshock

Det dröjer inte mer än en sekund efter det att jag tömt ett magasin i Raptures mest fruktade innevånare innan jag ångrar det. Den stora dykaren, eller Big Daddy som den kallas, vänder sig långsamt om innan släpper ut lite luft ur ett par ventiler och närmar sig med sina enorma blyskor.

Jag försöker mig på att använda en av mina nyfunna plasmidförmågor, genetisk dopning, men han fortsätter oförtrutet att närma sig trots att han nyss blivit elektrifierad. Plötsligt får han upp full fart. Paniken griper tag i mig och sekunden senare träffas jag av ett slag som får mig att tappa medvetandet för en kort stund. Jag försöker komma på fötterna, men det är för sent. Jag slutar min tid djupt under vattenytan, medan Big Daddy återgår till att skydda den lilla flickan vid sin sida.

Det är inte svårt att bli tagen av Bioshock. Från det ögonblick du störtar ner i havet i ett flygplan, kämpar dig genom vrakdelar och brinnande bränsle, hittar den mystiska fyren och tar hissen ner i djupet är jag trollbunden. Rapture är en utopi i totalt förfall. Världens ledande eller mest kontroversiella filosofer och vetenskapsmän samlades i en stad, ett undervattensparadis, där det forskades i genmanipulation och sjukdomsbekämpning och kapitalismen dyrkades i sin renaste form.

Men det är inte något paradis du möts av i Rapture. Invånarna är slitna plasmid-vrak, fulla av hat och genmodifierande droger. Oberäkneliga, obehagliga och beredda att göra allt för att stoppa dig. Det har skrivits åtskilliga spaltmeter om vapnen och plasmiderna i Bioshock på förhand och det är inte svårt att förstå varför. Vapnen i sig är rätt ordinära om än hembyggda varianter av pistoler, maskingevär, hagelbrakare och eldkastare, men det är när de kombineras med plasmider som spelet verkligen kommer till sin rätt.

Genom att först tutta eld på Rapture-borna med plasmiden "incinerate" för att sedan fylla dem en åt gången med bly medan de skrikandes springer runt i cirklar är en fröjd. Eller varför inte frysa en takklättrande splicer med "winter blast" för att sedan med tre välplacerade hagelsalvor skjuta honom i tusentals bitar. Du kan även använda "decoy" för att skapa ett tillfälligt hologram som distraherar fienderna i närheten. Möjligheterna att variera sin spelupplevelse är mycket stora i Bioshock.

När du beger dig längre in och ner i Rapture, kommer du att stöta på spelet mest ikoniske fiende, Big Daddy. Han låter dig vara så länge du håller dig på avstånd från honom och den lilla flickan han beskyddar. Men eftersom du behöver det genetiska material som flickan samlar in så kommer du förr eller senare bli tvungen att konfrontera honom.

Jag lyckades tvångsstyra ett par automatiska maskingevär och locka dit en Big Daddy, som blev skoningslöst beskjuten. Men han gjorde processen kort med gevären och jag fick implementera nästa del av min plan, jag antände den sjö av diesel han stod och ställde mig framför en säkerhetskamera, varpå en svärm flygande säkerhetsrobotar anlände. Tack vare en plasmid såg dessa blott Big Daddyn som ett hot. Medan han var upptagen med robotarna, sände jag hagelsalva efter hagelsalva i hans rygg tills han slutligen fick kapitulera och kyssa golvbrädorna.

Det är svårt att undvika att nämna den magnifika grafiken och ljudbilden som målas upp i Bioshock. Rent tekniskt är det kanske inte på samma nivå som exempelvis Gears of War, men designen som fullständigt genomsyrar Rapture och noggrannheten med detaljerna är oöverträffad. Slitna neonskyltar, vacker golvmosaik, affärskvarteren, den botaniska trädgården och överallt det framryckande havet som återtar sitt territorium. Ljudet är också extremt genomtänkt och allt från röster, till musik och ljudeffekter klingar välstämt. Om det finns något att klaga på här, så är det att fiendernas ordförråd är lite väl begränsat och repetitivt, men när man klagar på en sån sak visar det också hur väl Irrational lyckats med allt annat.

Även när det gäller handlingen så lever Bioshock upp till förväntningarna. Att du störtar ner i havet i början av spelet visar sig vara allt annat än en tillfällighet och medan du kämpar dig genom Rapture i jakten på dess grundare Ryan blir det uppenbart att saker och ting inte är så svart och vitt så de först verkade. Storyn levereras i små stycken och samlar du inte på de ljudband som olika forskare och arbetare spelat in kan den kännas något tunn. Men i spelets senare del tar berättandet betydligt mer fart.

Trots att jag hittills bara öst ur mig superlativ om spelet så belönas det inte med vårt högsta betyg och detta på grund av några smärre irritationsmoment. Det dröjer exempelvis inte länge förrän du skickas iväg tvärs igenom Rapture för att hämta ett visst antal föremål som en annan springpojke och även om letandet passar väl in i handlingen känns det lite kämpigt att springa och leta efter prylar för att sedan springa tillbaka samma väg. Inte heller de uppdrag som går ut på att eskortera en person genom Rapture känns helgjutna och tålamodsprövande.

Men på det hela taget är det små invändningarna i vad som i allt väsentligt är ett mästerligt actionspel. Måhända är det inget banbrytande spel, och rollspelsinslagen är obetydliga, men det är adrenlinakick från start till mål som inte ger dig någon tid att hämta andan. Det är en riktig utmaning och du kommer att dö många gånger, även på de lägre svårighetsgraderna, tack vare eller på grund av den läskigt smarta artificiella intelligensen hos fienderna. Det gäller att lära sig utnyttja hela arsenalen av såväl vapen som plasmider för att överleva i paradiset som förvandlades till ett helvete. Ett helvete som du för allt i världen inte får missa att uppleva.