Bionic Commando

Klandra mig inte för att jag vill vara en apa. Bananer, liksom. Träd och lianer. Snygga sving-kombos i hisnande luftfärder. En sådan känsla av total frihet (minus bananerna) är precis vad svenska Grin vill åt i sin 2000-talsversion av Bionic Commando. Och visst är robotarmsbestyckade Nathan Spencer lika fri som en apa. Dessvärre instängd i en bur.

Men vi börjar från början. När Bionic Commando rullar igång släpps den vildhårige Nathan Spencer ur finkan och är en enarmad bandit-nitare. Jag får i uppdrag att hitta hans stulna extremitet för att kunna dela ut seriöst robotarmssmisk. När detta väl är gjort läggs uppgraderingar och nya färdigheter till repertoaren i en rasande takt och inom någon timme har jag skjutit med raket- och prickskyttegevär, utdelat superdödliga luftattacken "death from above" och lärt mig spela dödlig brännboll med en medelstor gaffeltruck.

Jag slåss mot en relativt anonym grupp "terrorister" (nej, storyn är inte den mest nyanserade eller medryckande) som spänner från vanliga fotsoldater via mechs till några enstaka bossar, och Nathan kan alltså ta itu med dem på olika sätt. Nathans chef Joe raket-budar emellanåt ut nya puffror men oftast låter jag ändå armen tala genom att slänga uttjänta personbilar, eller andra soldater, på styggingarna. Valmöjligheterna till att slåss är många, men också aningen obalanserade; ofta finns ingen anledning att plocka fram bössan när armen funkar så bra.

Ja, och så kan killen förstås svinga. När svenska Grin handplockades av Capcom för att skapa den perfekta svingfysiken var det ett klokt val. Man har fått till den essentiella svingfysiken och inom sina egna, naturligtvis överdrivna, fysikaliska lagar är den logisk, pålitlig och designad med tuffa rörelsekombos i åtanke. När din arm hakat fast i närmsta krok, torn eller svävande el-mina (se till att avaktivera dessa först) gungar Nathan iväg efter ett hopp från dig. I pendelrörelsen indikeras när det är "bäst" att släppa taget, det vill säga när du bör dra in armen igen för att svingas så långt framåt som möjligt. Ett misstag många lär göra i början är att släppa taget för sent, men det går snabbt att komma i rätt gungning.

Även de högsta av husfasader går snabbt att bestiga med snabba växlingar mellan A- och L-knapp (Xbox 360-versionen). Om du fäster din hake under en utstickande platå du vill nå, tänk dig att du hakat i skaftet på en svamp, kan Nathan halvautomatiskt svinga sig ovanpå "svamphatten" utan onödigt mekande från din sida. Långt ifrån realistiskt, men en smidig lösning som håller uppe tempot. Tur det, det är nämligen mycket annat som gör sitt bästa för att göra Bionic Commando till en seg historia. Tyvärr.

Jag har förbannat Bionic Commandos eld, strålning och vatten alltför många gånger för att kunna hålla räkningen nu. Överallt i Ascension City och på andra platser ligger en lila dimma som får geigermätaren att knastra värre än en transistorradio som äter Frosties och några få sekunder i denna Purple Haze och Spencer gör Jimi Hendrix sällskap. Upplägget är en nästintill sadistisk tease; här finns en enorm djungel av stål och betong men vi får bara välja en i förväg snitslad bana.

Allra mest irriterad blir jag när jag i jakt på ett kraschat militärplan når en punkt där jag inte vet vart jag ska svinga mig härnäst. Den gula pricken på kartan säger att jag är precis på rätt ställe, men runtomkring mig finns inget av intresse. En bit förvriden metall hänger dock strax ovan mig och jag skickar ut den biomekaniska trotjänaren. Jag svingar... ut i ett radioaktivt område. I en och samma pendelrörelse hinner strålningen döda mig. Jag hinner inte ens gunga tillbaka till min säkra utgångspunkt innan Game Over-skylten knäpper mig på näsan och jag får spela om ett allt för långt parti. Bionic Commando vill helt enkelt inte att jag utforskar, och jag har världens coolaste transportmedel.

Jag har blivit expert på knapplayouten i Bionic Commando. Varje gång man dör och laddningsskärmen dyker upp visas nämligen en handkontroll och alla dess funktioner, och denna inforuta visas riktigt, riktigt ofta. Jag hade kunnat acceptera otaliga omspelningar av denna typ om de hade berott på min egen dåliga timing; i en svår svingserie över ett stup eller dylikt. Men när jag inte ens få sticka näsan några få meter utanför den rutt Grin bestämt att jag ska ta, utan en chans att förutspå faran, har jag god lust att avsluta spelet (vilket tipsrutan för knapplayouten för övrigt inte alls förstår varför någon skulle vilja göra).

Men det finns tillfällen när Bionic Commando skiner till och levererar precis den upplevelse vi fantiserade om när spelet utannonserades. Vid ett tillfälle skickar terroristerna två luftburna plåtbastarder mot mig och jag måste springa till ett närbeläget raketgevär för att kunna slåss tillbaka. På väg mot megavapnet kommer en av flygfäna för nära, drämmer till mig i nyllet och skickar mig flygandes femton meter bakåt mot en större pöl radioaktivt vatten. Jag skickar i sista sekund ut armen i en husvägg och kan fira mig tillbaka in i striden igen. Då känner jag mig högtidligen inbjuden till en unik actionfest och fattar precis vad Grin tänkt med spelet.

Även Bionic Commandos flerspelarläge kan med rätt mängd folk vara en hyggligt underhållande upplevelse och åtta svingande bionic-busar som jagar varandra är en lika intressant som galen syn. De vanliga dödsmatcherna och flaggknyckande finns med, men det handlar av naturliga skäl mer om att röra sig snabbt än att skjuta. Att använda prickskyttegeväret är dock ingen lätt match då alla är i konstant rörelse, men att leka med målsökande raketer är effektivare.

Om du är ett enormt fan av 8-bitsspelet är det nya Bionic Commando förstås intressant och då får du säkert en kick av spelets samlarprylar, svävande sprites från det gamla 8-bitsoriginalet, som finns lite varstans att samla ihop. Det är dock lite av en visuell krock att se dessa pixelklumpar i den modernt designade spelvärlden, men prylarna lär ge någon extra timme speltid för den envise samlaren och nostalgikern. Själv gillade jag det gamla spelet, men all den tid som förflutit och det faktum att detta är ett helt annat typ av spel gör kopplingen i stort sett irrelevant.

Så ordet är väl egentligen "njae", den magnifika återfödseln blev lite av en bionisk besvikelse. Bionic Commando hade kunnat bli suveränt, men restriktionerna och frustrationerna är omöjliga att blunda för. Tekniken sitter där, svingandet är spelmässigt en störtskön grundstomme, och i några få ostörda ögonblick griper faktiskt illusionen tag. Men den sammanlagda känslan är ändå en av frustration, repetition och en XL-portion radioaktiv dödsångest. Kommer det ett Bionic Commando 2 måste buren bort och apan släppas fri.