Beowulf

Spelet Beowulf är baserat på filmen Beowulf som är baserad på den legendariska dikten om Beowulf. Det är en mytologisk saga om en hjältekung som krossade otaliga monster, lite av en nordisk Odysseus, och förstås en utmärkt utgångspunkt för såväl en mastig film som ett ösigt spel.

Filmen kan jag inte uttala mig om, däremot om spelet. Hela den supermacho känslan försvinner i samma ögonblick som man får stampa på krabbor på en grådaskig strand någonstans i Danmark, två minuter in i spelet. Visst, lite senare är det dags att (aningen omotiverat) slåss mot argsinta enögda havsormar (om jag var en enögd havsorm skulle jag i och för sig också vara argsint om en halvnaken liten machokille stod och skrek åt mig), som smidigast besegras genom att man bryter av en ryggtagg och sedan driver in den i ögat. Känns det igen? Jepp, Beowulf stjäl gladeligen knapptryckarsekvenserna med blodiga resultat rakt av från God of War.

Ganska snart får jag dock leda en grupp morska män på väg att rädda kungadömet från monster och otyg. Här är det lite som 300, förutom att man slåss mot krabbor istället för maskförsedda superkrigare. Mycket lamt. Grabbarna kämpar på glatt men kämpar ännu gladare om jag likt en forntida cheerleader står och sjunger för dem. På så sätt forceras fiender och ologiskt placerade stenblock och jag anländer till kungens hov. Ännu har spelet inte egentligen börjat och även om alltihop är taffligt genomfört slänger det nya uppgifter i ansiktet på mig hela tiden.

Beowulf kan bli en snäll kung eller en arg kung. Det avgörs av hur du spelar. Om du hurrar på tillräckligt mycket och utnyttjar dina kompanjoner är du en god kung, men om du istället släpper alla hämningar och går bärsärk blir du en dålig kung och dina mesproppar till medhjälpare skakar av skräck. Här hade det kunnat bli en intressant balansgång, om det inte vore för att spelet tvingar dig att använda bärsärkagången för att kunna skada bossarna.

Man kan tycka att ett spel till Xbox 360 och Playstation 3 som baseras på en toppmodern datoranimerad film åtminstone ska vara snyggt, men det är det inte. Till att börja med är allt kolsvart, för att dölja det faktum att omgivningarna är hämtade rakt av från ett ambitiöst actionspel till Playstation 2. Bitvis, i enstaka sekvenser, är det faktiskt godkänt. Oftast när det är massor av grejer på skärmen samtidigt, som i den kungliga matsalen med en massa folk. Men ute i de danska skogarna, där allt är grått, svart och månbelyst snöblått, kan man somna av ren tristess. Inte nog med att allt ser likadant ut, det finns inte heller några uppenbara ledtrådar om vart man ska.

Än värre är den hemska animationen och en milt sagt ojämn bilduppdatering. Beowulf kutar runt som en taskigt animerad specialeffekt från en 50-talsfantasyfilm och vräker blodkaskader omkring sig medan han sliter armarna av folk, slår folk i huvudet med tunga svärd och kastar folk in i väggar. Om och om igen.

Det känns hela tiden som att det är en lång paus mellan knapptryckning och handling, och i de magnifika bosstriderna med psykedeliska effekter blir det ännu rörigare. Lägg sedan till sektioner där man först ska trycka som en galning på en knapp, för att sedan trycka på några andra knappar, för att sedan fortsätta trycka som en galning. Hela sekvensen måste memoreras, för nåde dig om du inte fortsätter trycka inom sju millisekunder när det är dags.

Att tajma knapptryckningar för att hurra på sina polare är också ofta frustrerande svårt. Herregud, jag kan klara toksvåra låtar på dansmatta så jag borde kunna få in två olika knapptryckningar här, men precisionen är tämligen obefintlig och Beowulfs minst sagt barnförbjudna kampsång förlorar en hel del av sin charm när den dels upprepas tjugofem gånger i och med alla missar, och dels saknar hälften av fraserna.

Finns det någon anledning att spela Beowulf? Nja, inte direkt. Det är inte lika uselt som Conan, men känns totalt onödigt. Ett typiskt filmspel alltså. Det vill så gärna vara God of War och utvecklarna såg nog en toppenchans när de fick leka med fornnordisk mytologi på samma sätt som Sony Santa Monica fick leka med grekisk. Men genomförandet är genomgående taffligt och i slutändan handlar det om en billig produkt som bara vältrar sig i simpelt våld och sexuella anspelningar, helt utan den finess som Kratos äventyr bjuder på. Och nej, man får inte se Angelina Jolie naken, det är en helt annan person som stått som förebild för vattenhäxan. Och hon är inte ens naken heller.