Att en film som Beast görs år 2022 är en smula märkligt. I synnerhet med en välrenommerad regissör och två namnkunniga huvudrollsinnehavare. Nu spelar förstås inte Idris Elba och Sharlto Copley i samma liga som, säg Tom Cruise och Brad Pitt men vi snackar ändå en flerfaldigt Emmy-nominerad skådis och en herre som fortfarande hyllas för sin District 9, så här tretton år senare. Det är ingen trio som normalt dyker upp i förlegade "monster of the week"-filmer. För det är nämligen precis vad Beast är. Den må utnyttja modern teknik men i grund och botten är det ännu en av de där monsterfilmerna som var så populära under 80 och 90-talet, där Hajen förstås visade vägen.
Efter det har vi förvisso dränkts i ostiga b-rullar med taskigt animerade antagonister men då har det som sagt varit med mer eller mindre okända alternativt avdankade skådespelare och någon regissör som debuterar efter en lång karriär inom reklamfilm eller musikvideor. Ibland har det varit rena beställningsjobb från Asien, där en enorm summa pengar har erbjudits en enda utvald välkänd actionskådis för att locka publik. The Meg är ett utmärkt exempel på det och det är också oftast hajar som har fått agera rovdjur i den här typen av monsterfilmer, ibland alligatorer, som i Crawl från 2019 men snackar vi lejon så är det sparsmakat och skall vi hitta en film som liknar Beast så får vi backa hela vägen till 1996 när Michael Douglas och Val Kilmer jagade ett par lejon som löpt amok i Savannens Härskare och det är tydligt att det är just denna film Kormákur och manusförfattarna har tittat på. Det finns dock en markant skillnad. Där Douglas och Kilmers rollfigurer var tränade jägare så har Dr. Nate (Idris Elba) ingen som helst erfarenhet av jakt och överlevnad, ja förutom att han är läkare då förstås. Det är dock inget som kommer att hindra den gode doktorn framöver för när det kommer till att strida för sin familj då är det inte bara lejonet som är en best.
Nate reser till sin nyligen avlidna frus hemby i Sydafrika. Med sig har han parets två döttrar, Mare och Norah (Iyana Halley och Leah Jeffries) och tanken är att de skall sörja tillsammans och komma varandra närmare som en familj. De inackorderar sig hos vännen Martin (Sharlto Copley) och hinner inte ens packa upp innan den första katastrofen inträffar, det finns varken mobiltäckning eller Wi-Fi ute i bushen. När den största chocken efter denna upptäckt har lagt sig så är det dags att dinera och dricka lite, prata minnen och kontemplera. In vino veritas, i vinet finns som bekant sanningen och det skall snabbt visa sig att Nate bär på en bottenlös skuld. Han var inte där när hans fru dog av cancer och hans döttrar är inte sena att påpeka detta. Han har heller inte satt sig in i deras liv och vet ingenting om deras sorg eller saknad. Inte heller hur de valt att försöka gå vidare, genom intressen och drömmar om framtiden. Stämningen är nu riktigt dålig men i morgon är en annan dag och när tuppen gal så är det dags för safari och det finns ingenting som knyter samman en familj i sorg som en dagstur bland vilda djur.
I en film som endast är 90 minuter lång finns ingen tid för någon djupare introduktion utan det får hanteras under tiden och det dröjer inte länge innan kvartetten når en by där invånarantalet numera är noll. Massakrerade kroppar ligger och ruttnar i den varma ökensolen och det krävs ingen etolog för att räkna ut att de här arma stackarna har blivit utsatta för en djurattack. Den skyldige är fortfarande i närheten och nu är det bättre fly än illa fäkta som gäller. I alla fall till en början för ju längre filmen pågår desto svårare blir blir det för Nate och hans oerhört bångstyriga ungar att hålla sig i bilen. Kan de utsätta sig för fara så gör de det. Inte ens sidorutan vevas upp när en rasande lejonhane gör allt han kan för att krossa bilen och om det låter som en scen direkt tagen från Jurassic Park fast med ett lejon i stället för en T-Rex så stämmer det utmärkt.
Doktorn tillbringar som sagt var lejonparten av tiden i området utanför, på eller under bilen och blir därmed attackerad in absurdum och då han oftast inte är beväpnad så är det knytnävar och sparkar som är hans enda chans till överlevnad och det här är filmen nu. På gott och ont. Förutom bonusfrågan, att ta reda på varför ett lejon plötsligt okynnesdödar människor så finns det inga djupare mysterier, inga uråldriga profetior, förbannelser eller andra mål än överlevnad. Allt handlar om Nates förhållande till sina döttrar och hur de tillsammans ska fly från klorna på ett mycket argt lejon. Det kan tyckas tunt men det är också filmens styrka. Den är kort, intensiv och effektiv. Där många filmer drar ut på tiden genom att slänga in sidoberättelser och en djupare mening så struntar Kormákur i det där och fokuserar på det basala.
Kormákur, som sina vana trogen låter naturen tala sitt tydliga språk gör mig inte besviken. Regissören bakom Djupet och Everest är en mästare på att använda miljön för att bygga upp en känsla av en liten människa mot naturens mäktiga krafter och så är det även här, trots att det är ett djur och inte själva miljön som utgör faran och med långa sömlösa tagningar får jag verkligen känslan av att vara jagad. Nu rör det förstås sig om ett datoranimerat lejon, vilket naturligtvis gör att den där genuina känslan av skräck inte riktigt infinner sig då ett digitalt djur tål betydligt mycket mer än ett livs levande exemplar. Det är också det här som är filmens största svaghet. Att besten tål mer stryk än en Sherman-tank men det är den heller inte ensam om då Doktor Nate inte är sämre han. Till slut blir det faktiskt skrattretande och även om det ofta såg ut så här i monsterfilmer även när de var som mest populära så var de sällan så gravallvarliga som Beast. Förutom ett tidigt Uber-skämt så finns det få ventiler för allt det allvarliga. Här har man känsomässigt gått all-in på realism även om manus säger motsatsen med superlejon vs. superdoktor.
Beast bjuder på ett par jump scares och några köttsår men i övrigt är det ingen film som kommer att skrämma livet ur någon. Det är ett helt okej tidsfördriv som underhåller för stunden och i sin genre så sticker den faktiskt ut, mycket på grund av stabila skådespelarinsatser från Idris Elba och Sharlto Copley, oerhört snygg regi signerad Kormákur, vassa specialeffekter och en högst rimlig speltid.