Batman: Caped Crusader (Prime Video)

Om man inte heter George Clooney är det svårt att klanta till Batman som karaktär. Det ligger bara i Läderlappens natur att vara hur frän som helst, utan någon som helst ansträngning. När det kommer till adaptioner av denna hårt plågade fladdermusman blir det sällan bättre än Bruce Timms legendariska Batman: The Animated Series, ett genomfenomenalt serietidningsäventyr som inte bara fångade Tim Burtons gotiska filmatmosfär utan etablerade sig också som ett av de bästa Batman-tolkningarna någonsin.

Batman: Caped Crusader går i samma fotspår som The Animated Series fast i art deco-skrud, med Matt Reeves och J.J. Abrams ombord som medproducenter. I likhet med Reeves filmadaption följer vi Batmans första steg i den otacksamma vigilant-karriären, där han snabbt lär sig att han inte har råd att göra några som helst misstag för att trygga Gothams säkerhet och det krävs flera snedsteg innan han förstår vikten av det korståg han har startat mot kriminaliteten. Han är dessutom inte ensam när han väl hittar bundsförvanter hos Gordon-släktet, som är några av de få själar inom rättsväsendet som inte fallit för den djupt rotade korruptionen i Gotham City.

30-talsestetiken är tilltalande med sina fedorahattar och kulsprutor, och noir-atmosfären är tät. Storymässigt haltar det dock till en början. Det märks att serieskaparna har svårt att återetablera vissa av ruskprickarna med övertygelse, då skurkutställningen som ju brukar vara Batmans styrka känns mer rutinmässig vid det här laget. Ibland kändes animationen också lite väl stel och den anonyma musiken kan inte mäta sig med exempelvis Shirley Walkers pompösa komposition från The Animated Series. Caped Crusader försöker uppenbarligen fånga samma vridna mörker från The Animated Series, men den vuxnare tonen är också mer oprecis och en gnutta tandlös.

Det är först när serieskaparna överger maskeradfesten och fokuserar på maffian och Dent-dramat som allt plötsligt bara klickar. Efter några halvdana episoder lyser serien plötsligt till halvvägs och då blir det svårt att slita sig från TV-soffan. Allt bara klickar. Berättandet blir också mer självsäkert, tajtare. Hamish Linklater är ingen Kevin Conroy, men Linklater ger både Wayne och hans mörka persona en psykologisk udd i porträtteringen av den hämndlystne playboymiljardären. Man glömmer bort den stela animationen när läderhandskarna väl knyts åt runt tittarens strupe.

Mot säsongens sista scen påminns man om varför Batman är så populär som han är: Caped Crusader visar återigen att Batman är en outtömlig källa för smart kriminaldrama och starka karaktäriseringar. Caped Crusader må inte vara lika minnesvärt och färgstarkt som The Animated Series, som ju är oundviklig att jämföras med, men det är en lovande början på ett nytt kapitel i Läderlappens långa liv.