Bastion

The Kid vaknar upp. Han upptäcker att världen har gått under. Kvar finns endast skärvorna som tyst svävar runt i kosmos. Han hör en röst. En berättare. Den talar om honom. The Kid har ett uppdrag. Att hitta The Bastion och använda dess krafter för att återställa världen. Som sin enda följeslagare har han rösten som berättar hans historia. Frågan är bara om han verkligen berättar hela...

Bastion är spelet som jag inte visste att jag längtade efter. Det är som om utvecklaren Supergiant bärgat ett vrak från den gamla Super Nintendo-tiden och däri hittat en helt fantastisk rollspelsskatt. Bastion stammar tydligt från en något glömd rollspelsanda som en gång lyste starkt med spel som Secret of Mana, Seiken Dentsetsu 3 och Secret of Evermore. Därmed inte sagt att det skulle vara någon frystorkad relik penslad med nostalgi. För även om Bastion tydligt värnar om sina rötter så är blicken riktad rakt framåt. Resultatet är ett nästan perfekt spel.

Bastions spelsystem är bland det mest välavvägda jag fått nöje att hålla i. Det är trimmat från alla billiga speltimmar och centrerat kring till synes enkla stridsfunktioner som du sedan får utforska allt eftersom. Nya vapen, utmaningar och spelmoment introduceras i en alldeles perfekt takt för att systemet alltid skall kännas fräscht, men utan att något tidigare element behöver hamna i skuggan. Detsamma gäller för uppgraderingssystemet som bygger på enkla funktioner men svåra val. Vilket det tyvärr finns alldeles för lite av i dagens rollspel.

Många rollspel av idag har nämligen tillsynes väldigt komplexa system som kan tyckas otroligt svårbemästrade och innehålla mängder med val, i alla fall vid första anblick. Men! I slutändan handlar det i majoriteten av fallen om ren matematik. Exempelvis kan levelsystemet i World of Warcraft se oerhört svårt ut, men ändå kan varje erfaren World of Worldcraft-spelare berätta för dig att det finns en så kallad "best build" för allt. I de här fallen handlar det alltså inte om några egentliga val. Utan om beräkningar som har ett korrekt svar.

I Bastions finns inget sådant system. Du väljer alltid mellan två eller fler, till synes likvärdiga parter i systemet, både när du uppgraderar The Kid och när du spelar banorna, och du gör det utan att ha få all information om utmaningarna som väntar. Det här skapar konflikt och därmed också val. Vilket gör Bastion till ett betydligt intressantare spel än mycket av det vi sett på rollspelsmarknaden i det senaste.

Som om inte det var nog så både ser och låter Bastion alldeles utsökt. Grafiken består av animedoftande akvareller som minner om spel som Odin Sphere, men bygger en egen personlighet i det att du får se banorna bygga ihop sig framför dina ögon. Detta tillsammans med den dynamiska berättarrösten gör att spela Bastion verkligen ger en känsla av att se en historia rulla ut sig framför ögonen på dig. Röstskådespelaren till berättarrösten skall därtill ha ett särskilt omnämnande, eftersom mycket av den egenartade stämningen, tänk Secret of Mana möter Sin City, som råder i Bastion kommer från hans murriga stämma som sveper likt en filt runt hela spelet. Den övriga musiken är också den enastående med en katalog spridd över flera oväntade genren som vidare spär på den mystiska undergångskänslan i spelet.

Så i fall du inte förstått det förrens nu, så är Bastion fantastiskt. Det lyckas vitalisera och aktuellisera en halvdöd subgenre bland rollspelen samtidigt som det lyckas vara nyskapande och roligt att spela hela vägen igen. Både första och andra gången. Det förtjänar utan omsvep att omnämnas i samma andetag som andra Xbox Live Arcade-storheter som Limbo eller Braid.