Bäst Just Nu: September (2022)

Johan Vahlström har spelat:
Ni no Kuni: Cross Worlds
Ja, det blev en månad till med detta spel. Mycket beror på att jag haft en lång semester där bara mobilen funnits med som spelbar apparat. Och då blir det ju så klart mobilspel som dominerar. Även om jag anser att PC-versionen är mycket bättre går det att spela på mobilen också. Men PvP är helt överlägset på datorn. Det är gemenskapen med personerna jag lärt internetkänna som gjort att jag fortsätter spela. Nu är dock FIFA 23 på gång, så räkna med att det kommer dominera i några månader för mig.

Petter Hegevall:
Diablo Immortal
Jag vet att hatet sprudlar ur diehard-fansen. Det finns inget tak när det kommer till hur mycket nedrigt oförskämda saker som Diablo-puristerna häver ur sig på diverse forum och när det kommer till endgame-delen, PVP-portionen i mobilspelet Immortal - Kan jag naturligtvis förstå mycket av det. För bara det faktum att det kostar flera miljoner kronor (!) att låsa upp allt i det här spelet, via mikrotransaktioner, och att play-2-win är en central det av Diablo Immortal, är ju naturligtvis inget som man kan göra annat åt än grina illa, kritisera, ogilla. Det hindrar dock inte Immortal från att underhålla på kungliga premisser för den, som jag, som enbart vill tillbringa 35 timmar i singpleplayerportionen vilket enligt mig varit en underbar upplevelse. Jag fick 35 timmar förstklassigt rollspelande/monsterhackande utan att betala en enda krona och jag älskade varenda sekund av det, nu när jag äntligen nått slutet. Utan min trogna Steelseries Nimbus Plus hade det dock aldrig gått, ska jag också tillägga.

Patrik Severin:
Project Hospital
Denna månad har jag bollat med två spel vid sidan av uppdrag för Gamereactor. Det första är min favorit hittills i år King Arthur: Knight's Tale och sedan det jag slutligen har haft mest roligt med. Det finns inte jättemånga sjukhusspel. De mest kända två: Two Point Hospital och Theme Hospital har alltid varit lättsamma med humor. Vad händer om man bygger en simulering som bjuder på mer allvar, planering och verklighet? Svaret är Project Hospital som levererar ett försök att låta dig bygga och sköta ditt sjukhus. Du kan också enbart sköta läkarnas roll och diagnostisera patienter om du vill. Jag upplever detta som det bästa försöket i genren att simulera sjukhus på ett seriöst vis. Jag har spelat det lite sporadiskt under september men alltid blivit underhållen. Det är även beroendeframkallande och innehåller riktiga sjukdomar, med riktig sjukhusutrustning, vårdavdelningar och annat. Du kan skräddarsy nästan allt inpå färgen på kläderna personalen bär på olika avdelningar. Det är djupt, belönande och värd din tid.

Niklas Wallin:
Grand Theft Auto V
Vi närmar oss slutet av september och i vanlig ordning tvingas jag ställa mig frågan om vad jag har spelat den här månaden egentligen. Dagarna bara flyter ihop och det kändes som att det nyss var midsommar. Nåväl, det har varit en mycket hektisk månad med beordrad övertid och grejer och det enda jag orkat spela på kvällarna är GTA V. Jag har egentligen inte gjort något särskilt heller, inte gjort några uppdrag eller något sådant utan bara levt rövare och ställt till med kaos. Det är helt perfekt det, ett fantastiskt sätt att avreagera sig på och få ut lite frustrationer och det är få spel som funkar så bra i det syftet som GTA V. Körde även en sväng online med min bror och det funkade precis lika bra, skillnaden är att jag då får banka lite på honom virtuellt istället och det är för alla som har lillebröder väldigt, väldigt tillfredsställande. Det händer förstås att vi samarbetar också, men det slutar oftast med att någon av oss (eventuellt jag) bryter vapenvilan och så är vi igång igen, precis så som det ska vara.

Henric Pettersson:
The Last of Us: Part I
Eftersom jag anser The Last of Us vara ett av de absolut bästa spelen som någonsin gjorts rådde det inga tvivel på att införskaffa mig remaken till Playstation 5. Jag har spelat spelet till Playstation 3, köpte spelet tillsammans med Playstation 4 och spelade det igen och ytterligare en gång när jag uppgraderade mig till Playstation 4 Pro. Nu var det dags igen på Playstation 5 och det var sannerligen inte den fjärde gången jag spelade det, utan jag har spelat det ett par gånger däremellan också. Likväl var det en fantastisk resa att få uppleva även den här gången och jag skulle vilja påstå att detta är det ultimata sättet att uppleva begynnelsen av Joel och Ellies resa på. Grafiken är utsökt, mellansekvenser är mer livfulla och jag älskar att sättet man uppgraderar sina vapen på från tvåan även är med i denna remake.

Måns Lindman:
Cyberpunk 2077
Jag hade ju precis så många andra tänkt att spela CD Projekts superhajpade cyberäventyr direkt vid släpp men när det tidigt stod klart att det var i ett katastrofalt skick för last-gen-konsoler så var det bara att överge de planerna. Jag dök ner i min aldrig sinande backlogg och bidade min tid och jag tänkte väl att det kanske skulle ta ett halvår eller så men jag var naiv och satte lite väl mycket tillförlit till utvecklare för det som jag trodde bara var lite buggar här och där visade sig vara betydligt värre. Nu har det gått två år och nyhetsflödet har fyllts av hur många miljoner spelare som har tagit Cyberpunk till nåder så jag kände att får det räcka nu, med respit. Nu är det äntligen dags, även för oss med lite tröttare hårdvara att se vad som finns att se så jag kastade mig in i det okända, jag dansade i neon, knäckte koder och lootade. Jag hoardade som om varje dag var den sista och även om mycket var skräp så fanns det ändå en glädje i att äntligen få loota rejält igen. Jag har spelat alldeles för många spel utan äkta samlarglädje på senare tid. Det är alldeles för tidigt att skjuta konfetti och jubla i högan sky men jag måste säga att jag gillar det, so far. Det är snyggt, atmosfären är magisk, spelmekaniken sitter och det finns en intressant story. Det är klart att spelet fortfarande inte är det som utlovades från början och det kommer det förmodligen heller aldrig att bli men livet är för kort för att sitta på kammaren och hänga läpp i väntan på något som aldrig kommer att komma så jag är glad att jag äntligen fick ändan ur vagnen och påbörjade den här resan i Night City. För det är precis vad det är, en resa och jag har precis lämnat stationen.

Marie Liljegren:
Assassins Creed Odyssey
Jag började månaden med att ta en paus ifrån Resident Evil Village som gav mig rännskita. Men pausen har hållit i sig, fegisen tvekar. Istället blev det ett säkert kort som fångade mig denna månad. Trots att jag redan spelat igenom AC Odyssey på min Playstation 4 kunde jag inte låta bli att ladda ner spelet när det kom till Game Pass till min Xbox Series S. Sist var det Kassandra som fick följa med mig på äventyr, men denna gång för att få lite omväxling blev det Alexios som nu klättrar runt på Poseidons lilla alabaster snolle. Precis som innan känner jag redan hur överväldigande kartan är men i mina ögon är detta ett av de bättre AC-spelen. Vilket förklarar en hel del att jag spelar om ett spel jag redan lagt över 100 timmar på när jag senast dammsög det efter trophys. Jag började väl egentligen spela om detta för det väcktes ett sug när jag såg alla nya trailer om kommande Assassins Creed-spel. Jag saknade helt enkelt att smyga omkring i buskarna som en och annan fluktare och sätta kniven i ryggen på intet ont anande soldater och banditer. Enda molnet på min himmel just nu är bara att jag har sådan satans låg level så jag är lika stark som en disktrasa för tillfället. Blir lite av ett nerköp när man var näst intill odödlig senast man spelade det och jag hatar verkligen att känna mig kass. Just nu får jag springa för livet när vissa fiender dyker upp som har dubbel level än mig själv, för som det är nu räcker det att de fiser på mig så dör jag. Men snart är Majsan överjäkligt farlig igen, ge mig bara några timmar till så ska ni se. Då kommer jag filea och hacka greker som aldrig förr, som ett riktigt proffs. Då blir det souvlaki av dom alla.

Marcus Persson:
Trombone Champ
Årets spel, årets blåsning eller kanske båda två? Trombone Champ är lika mycket komedi som det är genuint utmanande och jag hade svårt att tro mina ögon (eller öron) när jag först snubblade över en gameplay-video av spelet häromveckan. Jag grät, tjöt och fullkomligen vrålade av skratt till den ringa grad att jag genuint fick magknip åt när en Mii-liknande kreation gjorde slarvsylta av William Tell Overture. Det är renodlad, briljant dårskap och årets kanske bäst investerade etthundra-tjugofem kronor på Steam. Inte sedan Untitled Goose Game har ett spel fått mig att skratta så här mycket. Än bättre är att Trombone Champ aldrig någonsin blir frustrerande. Från nederlagen kommer humorn och spelet är tacksamt enkelt att avancera vidare i, även om du råkar tuta helt åt skogen fel i ditt horn. Ja det är trams, men helt briljant sådan och varje sekund är ren lika mycket ren underhållning som gymnastik för dina magmuskler. För skatta, det gör man. Konstant.

Joakim Sjögren:
Tinykin
Jag har länge suktat efter mer Pikmin-likande äventyr, och då det kommer ha gått hela tio år mellan del tre och fyra när Pikmin 4 äntligen släpps nästa år (om det nu faktiskt kommer göra det) så var det verkligen läge för någon annan studio att kliva fram och fylla vakuumet som Nintendo har lämnat efter sig. Nya Tinykin från utvecklarna Splashteam gör sedan det mesta rätt i sitt färggranna strategiäventyr, och när man lyckas blanda det bästa från Miyamotos familjevänliga blomsterlökar och Rares gamla plattformsmagi så är det svårt att vara missnöjd när eftertexterna börjar rulla. Spelet finns dessutom ute i detta nu till Xbox Game Pass, och sitter du inne på en prenumeration så rekommenderar jag dig starkt att ge titeln ett försök. Jag tror inte du kommer ångra dig.

Olof Westerberg:
Yakuza: Like a Dragon
Under september var det äntligen min tur att doppa tårna I Yakuza-serien för första gången. Efter att under Like a Dragons inledande timmar bara ha hänförts över livet och rörelsen, matstånden, barerna, restaurangerna och alla smågangsters på gatorna, så insåg jag snart mitt verkliga kall. Därefter har Ichiban Kasugas såpopera-liknande uppgörelse med Arakawa-familjen oupphörligen fått göra rum för spelets egentligen största - och viktigaste - utmaning: att få tag i alla leksaker i spelets klomaskiner. Aldrig har jag varit med om ett mer vanebildande minispel än UFO Catcher, och som en sann spelmissbrukare har jag spöat upp smågangsters för fickpengar och sprungit tillbaka till Sega-spelhallen bara för att lyckas få tag på ytterligare en lika meningslös som urgullig Super Monkey Ball-apa. Nog för att Yakuza: Like a Dragon är ett kanonspel i sig, men kan vi få ett dedikerat UFO Catcher: The Game snart?

Jonas Mäki:
Return to Monkey Island
På flera sätt känns det faktiskt smått surrealistiskt att vi sedan förra veckan faktiskt kan avnjuta ett helt nytt Monkey Island-äventyr författat av Ron Gilbert och Dave Grossman, programmerat av David Fox och komponerat av Michael Land. Detta är alltså något vi inte kunnat uppleva på 31 år, sedan lanseringen av Monkey Island 2: LeChuck's Revenge år 1991, för att vara mer exakt. Jag betraktar de två första delarna i serien som direkt helig, och spelade därför igenom äventyret för att få insupa äventyret så smärtfritt som möjligt. Och när jag väl fått veta hemligheten bakom Monkey Island, var det sedan dags för ett andravarv där hemligheterna skulle kramas ur ordentligt. Det är spelet är för mig precis lika overkligt som att Abba återförenades för en ny platta, men till skillnad från den svenska supergruppens småtrista comeback, har Return to Monkey Island fått mig att närmast gråta av skratt och bjudit på ett pinfärskt bevis för att ingen behärskar äventyrsgenren bättre än detta gäng.

André Lamartine:
Yakuza: Like a Dragon
Precis som Olof har jag lirat denna urflippade nytändning av spelserien och har njutit av dess galenskaper i några veckor nu. Detta är däremot inte min första gång i den japanska maffians sällskap; jag har haft en vana att spela Yakuza-spel, älska det och sedan överge dem när intresset har svalnat. Like A Dragon började otrolgti starkt och jag var engagerad i det såpiga berättandet, men svalnade lite för mig när jag väl köpte ett konkursdrabbat företag och jag anställde en höna (?!). Detta har hänt med varje Yakuza-spel och även om jag såklart inser att sidosysslorna är en minst lika stor del av Yakuza-charmen blir jag snabbt trött på att ständigt distraheras från huvudstoryn. Ändå... vill jag så hemskt veta varför satckars Ichi fick kalla handen från fedora-bossen och det är så lätt att fastna för de tramsiga karaktärerna. Om jag inte fastnar i spelhallarna igen (Virtua Fighter 2 kommer ju inte spela sig självt) kommer jag helt klart att ta tag i Like a Dragon igen och kanske för första gången avsluta ett Yakuza-spel.

Johan Mackegård:
Resident Evil 2 Remake
När jag för lite drygt två månader sedan äntligen gav mig i kast med nytolkningen av Capcoms gamla mästerverk så var jag både lyriskt hänförd och skräckslagen. Det är inte många spel som får mig att skrika och svära högljut i ren fasa där jag sitter i soffan, flera timmar efter läggdags, men Resident Evil är verkligen läskigt. Riktigt läskigt. När jag under min förra vända med äventyret till slut blev färdig med Leons del av berättelsen kände jag mig dock ganska färdig och inte alls speciellt sugen på att göra om allt från början igen fast med damen som jag endast sett skymten av två eller kanske tre gånger under min hårresande vistelse i spelet. Så jag lade det åt sidan för att bygga upp förväntningarna på nytt och nu i september har jag till slut tagit mig i kragen och kastat mig huvudstupa tillbaka in i Resident Evil 2. Clairs resa är ju på många sätt identisk med Leons men jag förvånades ändå över hur roligt det var att upptäcka att saker ändå hade förändrats och bara en sådan sak som att ordningen som jag upptäckte polisstationen i var helt omkastad tillförde en hel del spänning. Äventyret med den lilla flickan var dessutom ett tillskott som fick mig att sitta på nålar genom hela sessionen. Resident Evil 2 Remake är verkligen kusligt underhållande och om någon av mina stackars grannar skulle läsa det här så vill jag ta tillfället i akt att be om ursäkt för alla "Faaaaaaack, neeeeeeeej!" som måste ha gått som mistlurar genom varenda vägg i huset under nätterna som passerat den senaste månaden. Jag är ledsen men jag kunde verkligen inte hålla tjuten inne...

Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med under den gångna månaden?