Bäst Just Nu: Oktober (2022)

Marie Liljegren har spelat:
The Last of Us: Part II
En vän till mig har precis börjat spela The Last of Us: Part II för första gången efter att jag frustrerat tjatat mig trött på att förklara hur magiskt det är och att han verkligen måste spela det. Och när jag sedan blir kärleksbombad hur bra det är av honom smittade hans glädje av sig på mig så jag var tvungen att börja om spelet själv för vad jag misstänker är 10:e gången nu. Och i mina ögon är detta spelet ren perfektion. Finns absolut inget jag skulle vilja ändra på i detta spelet, förutom att någons puls skulle få fortsätta slå då även om det då skulle ändra hela historien och själva drivkraften hos våra protagonister. Men jag älskar verkligen att spelet får mig att känna att jag har total kontroll även i de mest stressiga av strider, för kontrollen är rena drömmen, så förlåtande. Jag älskar att spelet pendlar mellan ljuva, lugna tempon av utforskning till hysteriska blodiga strider. Ljudet av Future Days som spelas på en gitarr i bakgrunden får mig att blunda och känna smärtan jag kände under en period i mitt liv när denna stackars sång gick på repeat men som nu får mig att känna styrka i att ha kommit över den. Nu får den mig istället att känna Ellies smärta och saknad. Jag smyger och dödar i det tysta varvat med att gå apeshit och bara skjuter på allt som rör sig. Jag njuter av varje minut jag spenderar i Joels sällskap, för jag vet att det är på lånad tid och jag ser på Abby genom andra ögon denna gången, mer förlåtande.

Och när jag sitter här och spelar väcks ett djupt sug efter att få spela The Last of Us: Part 1 och en liten bitter smak att jag fortfarande inte lagt vantarna på en Playstation 5 så jag kan få spela ett av mina favoritspel. För jag skulle så gärna vilja se på det spelet genom andra ögon. Få se hur de gjort ett fulländat spel ännu bättre. Hur det ens var möjligt. Men till dess så kryper jag och Ellie runt här i buskarna täckta av blod och lera och hoppas att hundarna inte ska få upp någon vittring. Till dess stannar jag här och håller henne trygg.

Henric Pettersson:
Overwatch 2
Efter att ha försökt i flera timmar att komma in lyckades jag på lanseringen att komma in i spelet. Lite visste jag då att jag inte skulle kunna spela en hel match utan att den avbröts. När jag testade dagen därpå gick allt mycket bättre och sedan dess har jag spelat en hel del Overwatch 2. Visst känns spelet inte som en regelrätt uppföljare och jag gillar inte riktigt vissa förändringar man har gjort till vissa hjältar. Jag har dock kul med spelet och påmindes snabbt om varför jag gillade ettan så pass mycket när det väl begav sig. Jag hoppas verkligen att Blizzard kompenserar spelarna rejält för allt trubbel nu och att berättelsen levererar stenhårt när den väl släpps nästa år.

Jonas Mäki:
Star Stable
Jag älskar min häst. Den är fin. Jag ryktar den varsamt, schamponerar den, kammar dess vackra man och matar den ömsint och försiktigt med de finaste av ekologiska Krav-råvaror. Det är något ohemult adekvat med ett så majestätiskt spel som den anrikt fabulösa Star Stable som ohemult och oklanderligt adekvat aspirerar till att vara något mer ambitiöst än bara en hästägarsimulator. Och jag älskar min häst.

Måns Lindman:
Candy Crush Saga
Sjuk som ett djur och innan dess jobb på olika orter har begränsat den här månadens speltid rejält. Jag har dock köttat vidare i min resa genom Night City men det skrev jag om förra månaden och ingen vill tugga i sig gammal skåpmat så då blir det tråkigt nog Candy Crush Saga. Mellan feberdrömmar och hotellvistelser så har det gamla evighetsspelet varit enda rimliga alternativet. Stressfritt och lättillgängligt i både sjuksäng, på tåg och flygplatser. Det är första gången på säkert fem, sex år jag dyker ner i godsakerna igen men det är ju å andra sidan inget spel som kräver någon form av uppstartssträcka. Bara in och krossa snask som om det vore igår. Jag hade dock förträngt den hemska musiken och det blev ju ett brutalt uppvaknande så nu väntar en konvalescenstid av både sjukdom och enerverande slagdängor. Men det är ju som en drog, Candy Crush Saga och jag insåg snabbt varför jag övergav det en gång i tiden men samtidigt är det ju ett lika enkelt som briljant koncept. Inget spel man kan skriva en roman om direkt och alla har väl själva varit fast någon gång i godisträsket så jag slutar där helt enkelt och konstaterar att som tidsfördriv är det... Divine!

Marcus Persson:
Valheim
Jag försökte in i det sista att låta bli att återvända till Irongates vikingavärld, jag ville verkligen vänta tills den andra stora expansionen med Mistlands skulle landa. Men icke. Både tålamodet likväl som viljestyrkan brast och nu har jag återigen dundrat in nästan ytterligare etthundra timmar i detta oheliga slukhål till spel. Men kul är det, trots momenten är oförändrade och spelets i grund och botten är rätt linjärt. Magin i Valheim är helt enkelt väldigt svår att sätta fingret på men det eviga pysslandet, samlandet, byggandet och överlevnadsdelarna är som ren meditation. Balsam för själen. Känner jag mig själv rätt lär jag plöja ytterligare ett hundratal timmar innan jag ännu en gång känner behovet för paus, och sen lär man väl trilla dit igen lagom till Mislands-expansionen väl släpps. Huruvida det blir i år eller inte återstår att se. Irongate har förvisso lovat det men jag blir mer och mer tveksam kring huruvida de faktiskt kommer hinna klart innan året är slut. Men den som väntar på något gott...

Patrik Severin:
Victoria 3
Jag fick chansen att recensera det här och blev överraskad av komplexiteten, atmosfären och mängderna med strategier för att leda din nation till vinst. Det är en simulering av 1800-1920-talet med en hög inlärningskurva. Även om det är mer lättlärt än föregångaren. Jag har spenderat många timmar denna månad med att försöka undvika världskriget, förena norden och leda småstater till att bli stora imperier. Det går också att dra länder i olika ideologiska riktningar och få en förståelse över hur omvälvande industriella revolutionen var. Den ekonomiska modelleringen är lagom svår och jag har uppskattat varje minut av att se världen förändras. Det är lite tråkigt att krigsaspekten är så automatiserad men förutom det kan jag verkligen rekommendera detta till alla, som gillar lite djupare strategiupplevelser än det normala.

Olof Westerberg:
Overwatch 2
Som ett stort fan av gratisspel har jag givetvis hoppat på Overwatch-tåget nu när det gått free-to-play. Eftersom jag aldrig rört Blizzards hjälteskjutare förr har det dock varit en hel del att hålla reda på med 35 hjältar, diverse förmågor och taktiker jag aldrig sett röken av, men likt Blizzards spel brukar vara så är det ändå väldigt nybörjarvänligt. Till skillnad från min kollega Henric har jag inte haft ett dugg problem med uppkopplingen, däremot är kötiderna i det längsta laget. Fem minuter för att vara tank? Över sju minuter för att spela assault!? Aldrig i livet sade Olof Westerberg, och jag började direkt lära mig hur det funkar med healers - vilka har en helt acceptabel kötid på under halvminuten. Det stora ansvaret med en sån funktion är mycket att hantera för en nybörjare, men likväl har det varit fantastiskt kul att lyckas vända en match med en välplacerad Mercy-ultimate i rundans avgörande slutsekunder. Jag ser verkligen fram emot att lära mig alla karaktärer, börja klättra i det rankade läget och köra Overwatch 2 från och till under lång tid framöver.

Petter Hegevall:
Shovel Knight Dig
Jag är mest troligt den på redaktionen som spelar mest mobilspel och därmed även är den som recenserar flest mobilspel och eftersom det blir många timmar med spel på min Iphone 13 Pro Max, har jag en Steelseries Nimbus Plus som jag nyttjar för att slippa få kramp och tvingas jobba sen med fingrar som liknar krokiga grenar från närmaste vinterbjörk. Mitt senaste favoritspel till Iphone stavas Shovel Knight Dig som ärligt talat är det första roguelike-äventyret jag någonsin fastnat för. Designstilen är fantastisk, svårighetsgraden perfekt avvägd och spelkontrollen superb, särskilt med en dedikerad handkontroll kopplad till telefonen. Jag har färdats djupt ned i katakomberna för att jaga ikapp den gyllene riddaren och har inga planer på att sluta.

Johan Mackegård:
Inscryption
Efter en tids speltorka fick jag under ett besök hos min goda vän Padraig pröva på ett underligt spel som helt flugit under min radar. Mina förväntningar var väl i det mildaste laget får jag kanske erkänna men efter bara ett par minuter var jag fullständigt trollbunden av vad Inscryption hade att erbjuda, för jösses vilket underhållande spel det är, fyllt till bredden med med ren stämningsfull mystik som ofta får mig att undra vad det egentligen är som försigår på skärmen. Kort sagt så införskaffades spelet samma kväll och jag har suttit som klistrad vid TV:n varje kväll sedan dess. Utan att avslöja för mycket så kan jag för dig som, precis som jag, helt missat vad detta handlar om så är det tal om ett väldigt enkelt upplagt kortspel men med en hel del tvister i berättelsen som ständigt håller mig stadigt fastklamrad på kroken. En stark rekommendation i höstmörkret.

Joakim Sjögren:
Scorn
Egentligen sitter jag och spelar God of War: Ragnarök som en galning just nu, men då jag inte får skriva ett ord om hur Kratos och Atreus nästa kapitel är så får jag nöja mig med månadens näst hetaste spel för min egen del. För nysläppta Scorn knockade mig på ett sätt jag inte rikitgt var beredd på, och det finns få spel i år - eller någonsin egentligen - som har fått mig att känna ett sånt otroligt obehag som Ebb Softwares mastondontprojekt gjorde i början på oktober. Visst, det är sannerligen inte ett spel för alla, men om man är ute efter en liten unik och makaber mumsbit fylld av märkligheter och groteska scener så finns det i mitt tycke inget bättre sällskap i höstmörkret än Scorn. Ge det ett försök helt enkel om ni inte redan gjort det, det är en helvetesresa värd att ta.

Johan Vahlström:
FIFA 23
Det är ju så jäkla frustrerande det här spelet. Det finns så mycket som inte alls funkar som det ska. Passningarna går alltid fel, målvakterna skulle inte kunna fånga en badboll och långa bollar på Haaland är det som alla satsar på. Men trots detta kan jag inte sluta spela, det är väl fotbollsnörden i mig som måste ha sin dagliga dos. Det är Ultimate Team som gäller och som en mestadels free-2-play är det inte alltid det lättaste att bygga ihop ett bra lag. Jag har väl ett lag som jag tycker är helt okej nu, men när jag kommer upp mot lag som bara går att få genom att ta fram kreditkortet måste jag bara skratta. För det är pengar som är helt bortkastade. Om ett år är dessa kort värda absolut ingenting och allt börjar om från början. Och jag kommer vara där. Frustrerad, men beroende.

Niclas Wallin:
Spyro: Reignited Trilogy
Jag undvek aktivt denna remaster länge, någonstans var jag orolig att det helt enkelt inte alls skulle vara så roligt som jag minns det. Det gick ju bra med Crash Bandicoot men det kändes inte likadant med Spyro av någon anledning. Till slut dök det upp på rea och då fick det bära eller brista helt enkelt. Glädjande nog så blev jag inte ett dugg besviken, det var inget annat än ljuvligt att återvända och glida runt som den lilla draken igen. Jag har åkt skateboard, bränt äggtjuvarna i ändalykten och spöat bossar, precis som jag gjorde för 20 år sedan och jag har älskat varenda sekund.

André Lamartine:
Overwatch 2
Denna månad har mest ägnats åt Overwatch 2. Eller ja, någon uppföljare är det ju egentligen inte: det är en girig nedgradering som saknar allt en uppföljare bör ha. Lootbox-systemet har bytts ut mot en betydligt sämre affärsidé och det nya Battle-passet är chockerande vinningslystet, till och med för Blizzard. Spelet i sig har inte fått några större förändringar annat än att vissa karaktärer har fått nya förmågor och det finns ett nytt spelläge, men några nya kartor och hjältar räddar inte Overwatch från att vara en spelmässig tragedi som har vänt sig mot din fanbas i alla avseenden. Dessutom ör buggarna så många att jag inte ens har kunnat logga in i servrarna i en hel vecka (!). Denna Overwatch-"uppgradering" är med andra ord en deprimerande påminnelse om den nya trenden i spelvärlden: att spelare förväntas svälja tomma löften och acceptera spel i ofärdiga skick. Overwatch förtjänade betydligt mer än att få nackskottet.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under oktober?