Barbarian (Disney+)

Det har varit ett förvånansvärt starkt år för rysare och vi har blivit serverade en hel del genuina pärlor som med all sannolikhet kommer stå sig i flera år och inte riskerar glömmas bort i första taget. Ta David Cronenbergs brutala Crimes of the Future, eller Halina Reijns underfundiga Bodies Bodies Bodies och genreveteranan Ti Wests X bara för att nämna en liten handfull. Vi har blivit rätt bortskämda och som älskare av skräckfilm klagar jag verkligen inte. Det gör smällarna från de regelrätta stolpskotten lite lättare att svälja och hantera, dämpar smärtan, som i fallet med David Gordon Greens avslut på sin trilogi av nya Halloween-filmer. En allt annat än angenäm upplevelse undertecknad tvingades uthärda häromveckan.

Zach Creggers regidebut var därmed hett efterlängtad och Barbarians härligt avskalade marknadsföringskampanj verkar ha sneglat både en och två gånger på hur Cloverfield hanterade sin release. Informationen har varit sparsmakad eller rent av obefintlig, en uppfriskande infallsvinkel sett till hur filmstudios normalt hanterar sina nya titlar och gärna belamrar alla möjliga och omöjliga sociala kanaler med information, bilder och filmtrailers. Förväntningarna på Creggers rysare har därmed varit av en mer spekulativ karaktär och med den dryga hundra minuter långa resan in i mörkret bakom mig kan jag nu konstatera att filmen är lika mycket en produkt av vår tid som den blickar bakåt mot fornstora dar.

På jakt efter ett nytt jobb bokar Tess (Georgina Campbell) ett hus i Detroits utkanter. Ett närmast postapokalyptiskt ingenmansland präglat av slum och förfall som vid hennes ankomst under en regnig natt dessutom visar sig vara dubbelbokat. En sömndrucken ung man vid namn Keith (Bill Skarsgård) öppnar och bjuder henne in, något Tess motvilligt accepterar i brist på andra egentliga alternativ. De två visar sig dock ha en del gemensamt och den inledningsvis tryckta, obekväma stämningen mjuknar och Keith erbjuder henne sovrummet medan han själv väljer att krascha på soffan. Men under nattens mörka timmar vaknar Tess och finner sin tidigare låsta sovrumsdörr öppen med den fortfarande sovande Keith på soffan.

Det blir snart uppenbart för de båda att saker och ting inte som det ska och att huset ruvar på mörka hemligheter kopplade till dess förra ägare. Något som vi långsamt får lära oss mer om i takt med att Tess och Keith utsätts för allt mer förskräckliga upplevelser och husets olustiga historia blottläggs framför våra ögon. Barbarian står därmed lika mycket med foten i det förflutna som i nutidens särpräglade 'heightened horror'-genre som ofta erbjuder långt mer än vad ögat kan uppfatta. En trivsamt långsam thriller med flera sidor som både har något att säga med sin historia samtidigt som den bjuder upp regelrätta kalla kårar och stunder av klassiskt gore. Det är Jaume Balagueró och Fede Álvarez som möter Wes Craven.

Här finns med andra ord en hel del deja vu i Barbarians olika beståndsdelar som tydligt åkallar både REC likväl som People Under The Stairs och Don't Breathe. Igenkänningsfaktorn är hög men presentationen förvånansvärt djärv med ett fenomenalt medryckande centralt mysterium. Det är en film som utmärker sig genom sin slow-burn approach till berättande och övertygande skådespeleri från de involverade kryddat med ögonblick av både mörk humor likväl som chockerande mörker. Skräcken kommer nödvändigtvis inte från det som utspelar sig framför våra ögon eller utifrån vad Tess och Keith utsätts för, utan snarare det osagda och vad som antyds till.

För Barbarian är inte en film som dumförklarar dig inte som tittare utan faktiskt tvingar till mer aktivt deltagande och pusslande. Nej det är på intet sätt något genredefinierande ögonblick av nydanande briljans men här finns tillräckligt för att bibehålla ens intresse och rikligt med mysigt, naggande obehag. Barbarian tillhör dessutom en av de mer sällsamma upplevelser som tacksamt nog är förhållandevis fri från jumpscares och istället bygger Zach Creggers stämning genom effektiv användande av ljus och ljud. En trivsamt välkomponerad liten mardröm som dessutom leker med flera klassiska genreclichéer och vågar sätta sin egen twist på dom. Det är otäckt, kul och underhållande .