Axel & Pixel

I en tid då Sam & Max inte längre är ett okänt spelnamn och då nya delar av Monkey Island faktiskt släpps är det svårt att tala om en död för äventyrsspelen. Vi som tidigare har varit svältfödda på peka och klicka-spel med skön dialog och logiskt ologiska föremålskombinationer lever idag ett rikare liv, och därmed har också våra krav skärpts en smula. Axel & Pixel från Silver Fish Games har sålunda en del konkurrenter att hävda sig mot, men efter ett par riktigt gemytliga sessioner med spelet kan det konstateras att detta inte är dumt. Inte dumt alls.

Axel och Pixel är en klassisk man-hund-combo som hastigt och lustigt märkligt drömland där ett elakt troll snott en nyckel som duon måste få tillbaka för att ta sig tillbaka till verkligheten igen. Drömupplägget är en bra ursäkt för riktigt utflippad grafisk design och redan från första bildrutan i Axel & Pixel lär du bli fascinerad. Estetiken påminner om Terry Gilliams Monty Python-animationer och här blandas realistiska naturbakgrunder med utflippade fantasifigurer och huvudpersonerna själva, som hade kunnat platsa i en tecknad film. Varje ruta/bana är gjord som en tavla (ett medvetet val för övrigt, då Axel är en konstnär), perspektiven är lite luriga och i varje skrymsle finns detaljer som ögon i mörka grottor eller daggdroppar på blomblad.

Nu ska vi inte vara ytliga, men grafiken och stämningen den genererar är faktiskt den största anledningen att återkomma till Axel & Pixel. Musiken är verkligen inte heller dum och har drömska och stämningsfulla egenskaper. Ingen av huvudpersonerna pratar och här finns inga dialogträd eller direkta interaktioner med bifigurer, men Axel har åtminstone en massa märkliga läten för sig under spelets gång.

Pusslen i de 24 banorna är ganska lätta och du tar dig genom spelets banor kvickt och smärtfritt. Oftast räcker det bara med att klicka på varje hotspot du hittar, varpå Axel kirrar resten. I en bana behöver exempelvis vovven räddas från en damm fylld av pirajor (eller något liknande), vilket kräver att Axel får en enorm kotte att smula av sig ner i fiskdammen, vilket av någon anledning får fiskarna att flytta på sig och käka upp kottresterna. En ryck i en trädstam senare och allt vatten i dammen spolas ned som i ett avlopp. Man vet aldrig riktigt vad effekten blir av ens interaktioner med världen, men det är absolut inte något negativt.

Jag kan dock sakna möjligheterna att experimentera med de förmeål Axel får. Som det är nu används alltid rätt föremål automatiskt när man klickar på något, vilket gör att allt går på räls lite för smidigt. Har du någon som helst erfarenhet av såna här äventyrsspel blir det alltså aldrig riktigt utmanande, och när jag stöter på ett pussel med ett kodlås som har koden skriven på sig känner man sig smått idiotförklarad. Fördelen med detta är dock förstås att du slipper att riva sönder ditt eller någon annans hår i frustration. Här finns för övrigt också ett ledtrådssystem och med en inhållen Y-knapp kan du få upp till tre olika tips per bana för att komma vidare.

Det blir inte bara peka och klicka dock. I slutet av en bana tycker Pixel enligt en tankebubbla att duon borde flyga vidare i en rymdraket till nästa bana. Detta resulterar enligt drömlogiken i att Axel snickrar ihop en luftballong och i nästa bana bjuds det på en sidscrollande flygtur där vi måste akta oss för klippväggar och samla bränsledunkar på vägen. Ballongfärden och två liknande grenar kan senare nås från spelets huvudmeny där du kan slipa på rekord. I en annan bana blir det bokstavligen pusslande då en demolerad pyramid ska sättas ihop med pusselbitar och i några andra klättermoment med quick time events krävs lite reaktionsförmåga.

Axel och Pixels äventyr är över rätt fort, utmaningen är långt ifrån exempelvis Braids nivå och dessa två lirare kommer inte bli något radarpar i stil med Wallace och Gromit. Med det sagt är Axel & Pixel ett spel fullt av fantasi, skönt tempo och en tjusigt designad drömvärld där det ständigt händer nya saker. För prisvärda 800 Microsoft-poäng är detta dessutom lite av ett mysfynd. Nu hoppas jag bara på en uppföljare med svårare pussel och ännu mer vrickade feberdrömsbanor...