Avicii Invector: Encore Edition

Jag skall säga det direkt. Att rytmbaserade spel är fruktansvärt svåra att recensera. Det handlar ju till stor del om egen smak. Visst är gameplay och mekanik otroligt viktiga komponenter det också men förutsatt att alla de tekniska bitarna sitter så faller mycket tillbaka på huruvida man tycker om musiken eller inte. För egen del så väljer jag till exempel både Synth Riders och Thumper före alla tiders bästsäljande musikspel i VR, Beat Saber. Detta trots att det är ett tekniskt överlägset spel. Att stå där och svärddansa i neon när tempot når max är en lika svettig som magisk upplevelse men det är inte min typ av musik och det kommer alltid att ligga spelet i fatet. Med tanke på hur lite de olika titlarna i grunden också skiljer sig från varandra så blir det ännu tydligare hur mycket låtarna väger när spelet skall bedömas i sin helhet. Det är klart att alla tre ovan nämnda VR-spel skiljer sig i både utseende och gameplay men i grund och botten bygger det på precision, tajming och matchning. Att träffa rätt föremål i rätt tid och att undvika faror på vägen. Att hålla liv i musikslingan och se till att inte en enda falsk not förstör känslan av perfektion.

När nu Avicii Invector fått en VR-version så är det åter samma koncept men i ett något annorlunda utförande. Kanske har du tidigare provat spelet på någon av de tidigare plattformarna och därmed också utanför den virtuella verkligheten. Tyckte du om det redan då så kommer du garanterat att uppskatta den här versionen för oavsett var man står i VR-frågan så är det är i det formatet den här genren blomstrar. Med Encore Edition får man också alla expansioner, vilket innebär att hela 35 låtar från Aviciis imponerande diskografi ingår och det är inte bara en låtskatt som har dominerat topplistorna världen över i omgångar utan den passar också formatet oerhört väl. Alla låtar är tillräckligt annorlunda för att det skall gå att motivera att hela biblioteket består av musik från en och samma artist, till skillnad från till exempel Beat Saber och Synth Riders. Tims låtar har också det där tempot och längden som gör dem till utmärkta val för den här typen av spel. När tempot ökar och basen droppar i "Levels" så känns det verkligen i magen och det är en mäktig känsla som ligger kvar långt efter att jag har slutat spela.

Upplägget är enkelt. Jag styr ett rymdskepp i tredjepersonsvy och det gäller att matcha rätt knappar i rätt tid och manövrera farkosten genom olika typer av mål. Har du aldrig kört ett rytmbaserat VR-spel så tänk Guitar Hero. Visuellt liknar det dock många av sina närmaste konkurrenter. Det är stora mängder neon som i hög hastighet skall passera revy innan man efter cirka tre timmar har nått resans slut. Lägg till detta blinkande stroboskop och explosioner så förstår du förstås att Avicii Invector Encore Edition förmodligen inte är det bästa förstavalet om man precis skall inleda sin VR-karriär. Den kan nämligen ta slut innan den ens hann börja. Nu anser jag personligen att jag är tämligen rutinerad och har hundratals timmar av virtuell verklighet, dessutom av högst varierande kvalitet under bältet så jag blir väldigt sällan "VR-sjuk", jag är härdad helt enkelt och har redan haft min tid av illamående och yrsel när tekniken var i sin linda men här kände jag faktiskt av det. Det finns heller inga så kallade komfort-inställningar som kan lindra känslan av rörelse och på ett sätt förstår jag det då det skulle förta upplevelsen. Det är så här musiken skall upplevas. Så här den skall kännas. Ungefär som att Hidetaka Miyazaki inte vill att man skall kunna köra FromSoftware-spel på "easy mode". Det är också en hyllning av en bortgången person, en människa som levde för skapandeprocessen. En perfektionist ända in i själen, där varje enskild not och varenda ton var precis lika viktig för helheten. Att då lägga in något som dämpar den totala upplevelsen känns på något sätt fel så personligen stöttar jag det valet men det är definitivt något att ta hänsyn till om man är sugen att dyka ner i ett inferno av ljus och ljud.

Målet är enkelt. Det gäller att klara en bana för att låsa upp nästa och därmed kunna ta sig vidare. Det finns tre svårighetsgrader, en lätt och två svårare, där de svåra definitivt är utmanande men inte i närheten av lika själadödande svåra som till exempel Thumper när man passerat de första nivåerna. Samtidigt infinner sig alltid en lugnande känsla när jag spelar den här typen av spel. Det spelar ingen roll om det är brutalt och oförlåtande eller en mer lättsam resa från punkt A till B. Det är så nära Zen jag kan komma utan att sitta i Lotusställning och lyssna på valsång. Jag förflyttas inte bara till en virtuell verklighet utan också till en annan dimension. Jag hamnar i trans. Det kan förmodligen låta flummigt men jag förlorar både tid och rum på ett sätt som jag inte gör i andra VR-spel och jag längtar alltid tillbaka till den där världen så fort jag plockar av mig headsetet och inser att jag är tillbaka i nuet. Att ingenting har förändrats på utsidan utan är precis som innan jag förlorade mig själv i en värld av immersion och digitalt välbefinnande.

Tyvärr är det ju dock så med Avicii Invector Encore Edition, att det i slutändan bara blir ännu ett rytmbaserat VR-spel i mängden. Det har en spellista som konkurrenterna bör och skall avundas men när det kommer till gameplay är det mycket lite som skiljer detta från andra i genren. Det är helt enkelt mer av samma och det är inte på något sätt dåligt men det är bara lite tråkigt att utvecklarna inte gjorde något mer av det. Potentialen var ju enorm. En av tidernas största EDM-artister som hade enorma riggar på scen. Varför inte dra nytta av det? Elektroniska trummor, keyboards, reglage och så vidare. Det måste ha funnits hur mycket som helst att slänga in som hade fått Avicii Invector Encore Edition att stå ut från mängden. Att göra lite mer. Skapa något eget av det som andra redan gjort. Precis som Tim själv gjorde när han erövrade världen.