Atelier Ryza 2: Lost Legends & The Secret Fairy

Atelier Ryza: Ever Darkness & the Secret Hideout fick ett rätt mediokert betyg av oss (en femma), men sålde faktiskt ganska bra. I augusti hade spelet nått en halv miljon sålda exemplar, vilket gjorde det till den bäst säljande delen i spelserien. Den andra delen, Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy, fick också en kanonstart. Spelet sålde 150 000 exemplar i Japan under den första veckan när spelet släpptes där i december. Atelier-serien har befunnit sig under min radar och med tanke på det ljumma mottagandet det förra spelet fick av oss var jag orolig att detta inte skulle vara värt alla de långa speltimmarna. Och det började inte bra.

Medan mellansekvenserna har den där charmen från japanska rollspel kändes grafiken i spelet inte i samma klass som de flesta andra spel som släppts i genren den senaste tiden. Ännu värre blev det när kameran började bete sig på alla möjliga och omöjliga sätt med konstig inzoomning utan anledning och saker och personer blev suddiga och ur fokus. Extra konstigt var det när jag sprang i trapporna i startstaden Ashra-am Baird. Det zoomas hejvilt. Ibland rakt igenom huvudkaraktären Ryza, ibland halvvägs igenom, ibland inte alls. Grafiken i spelet är i det stora hela inte dålig, den är bara väldigt ojämn. Medan grafiken inte fick mig att falla av stolen blev jag helt kär i musiken. Här finns inga (okej, några få) stora orkesternummer från Ni No Kuni eller Dragon Quest, men en hel drös av fantastiska fioler, akustiska gitarrer och trumpeter. Jag skulle kunna lyssna på temamusiken från staden Ashra-am Baird på repeat i timmar.

En annan sak jag inte var förberedd på var det väldigt lugna tempot. Spelet inleds inte med att du behöver rädda världen mot världens mest ondskefulla elaking och slängs rätt in i actionfyllda sekvenser för att fånga min uppmärksamhet. Jag lärde mig istället efter en stund att uppskatta att Atelier Ryza inte är som de flesta andra spelet i genren. Jag går långsamt fram, lär känna mina kamrater, pratar med folk och utforskar ruiner. Det är just i ruinerna som den största delen av spelet utspelas. Efter att ha bytt ut hembyn på ön Kurken från första spelet mot storstaden i denna del finns det helt nya ruiner att utforska, något som vi lärde oss att Ryza och vänner gillade i den första delen. Den här gången är de mer mystiska och det var upp till mig att ta reda på vad de egentligen är. Kort in i spelet låses kunskapen att se fragment från forntiden upp. För att klara av en ruin måste jag hitta samtliga fragment och sedan sätta dem i rätt ordning för att förstå vad som egentligen hänt här. Spelet har ett väldigt stort fokus på utforskande, så om du gillar att utforska i lugnt tempo med några turbaserade fajter inslängda kan detta vara intressant.

Det finns också sidosaker att underhålla mig med, som att prata med mina kompisar och bli förvånade hur mycket vi har utvecklats de senaste åren eller att hämta tio svampar åt en hungrig NPC. Saken är att det bara känns som att jag ränner från en stadsdel till en annan för att prata med folk och ibland blir det osammanhängande. Som när jag lovade att följa med karaktär A och introducera dem till karaktär B. Vilket jag inte gjorde. När jag sedan besökte Herr B var Mister A där och de pratade som om de känt varandra en evighet. Genom att snabbresande introduceras nästan på en gång behöver jag bara klicka mig igenom menyn mellan olika mellansekvenser. Jag behöver nämligen bara anlända till en stadsdel för att snacket med en karaktär ska starta. Från östra delen, prata med en snubbe, klicka mig över till centrum, prata med någon, klicka mig över till kaféet... och så vidare.

Striderna är som jag nyss nämnde turbaserade, men ändå i realtid. På en linje kan syns när jag, en kamrat eller fiende kommer att attackera. Dessa ikoner kryper ständigt in mot mitten och när den kommit dit får den karaktären attackera. Saken är att de inte stannar när en det är en annan karaktärs tur. Tar jag för lång tid på mig att välja mellan vilken attack jag vill använda kan fienden helt enkelt hinna före. Beroende på hur man ser det är stridssystemet väldigt detaljerat eller invecklat. När det är min karaktärs tur kan jag välja att göra en vanlig attack, använda mina hemmasnickrade hälsokurer eller bomber (mer om det snart) eller använda magiska attacker. För de sistnämnda behöver jag AP då varje magisk attack kostar en specifik summa. Har jag tillräckligt kan jag para ihop attacker. Säg att en attack kostar sju AP och en annan kostar åtta. Har jag då 15 AP tillgängligt kan jag använda en efter en annan. Antalet poäng byggs upp genom att göra vanliga attacker. Saker är att denna summa delas mellan samtliga karaktärer, så väljer min kompis att använda en magisk attack kan det leda till att jag inte har tillräckligt med poäng för att göra en egen. Vill jag använda hälsoprodukter måste jag ha tillräckligt med CC, vilket också byggs upp under tiden. Detta gör striderna till kaotiska där det gäller att planera.

Huvudkaraktären Reisalin Stout, eller Ryza som hon kallas, är en alkemist vilket leder till spelets andra stora mekanik, alkemi. Hon har stannat kvar på Kurken och nu blivit lärare, men det har nu gått tre år sedan det första spelet och alla vänner har flyttat till storstaden. Ryza väljer att göra detsamma för att förbättra sin alkemi, vilket drar igång hela berättelsen. Jag var orolig att jag inte skulle hänga med i svängarna genom att jag inte spelade det första spelet, men det här är en helt ny berättelse och det visade sig att det enda jag missade var hur personerna känner varandra från hemön. Alkemin är grunden för hela upplevelsen då den är ett måste för att ta med mig hälsokurer eller bomber och liknande. Dessa snickrar du ihop genom att samla på dig så mycket du kan på dina äventyr. Ta med dig blommor, spindelväv, svampar eller ädelstenar. Allt kan användas för att skapa nya produkter. Eftersom det är en så stor del av spelet gör det att det skiljer sig rejält från andra spel. Jag gillar det.

Atelier Ryza 2: Lost Legends & the Secret Fairy kommer inte vinna några priser för det bästa japanska rollspelet genom tiderna, men utvecklarna Gust har lyckats få till ett spel som är olikt de flesta andra. Känner du för ett spel med mycket uforskande och lugnt tempo är detta värt att kolla in.