Astro Bot

Om jag någon gång gör en topplista över de bästa VR-spelen jag lirat så hamnar Astrobots första äventyr på en andraplats bakom Half-Life: Alyx. Den vita lilla robotens äventyr var dock inte enbart ett lysande exempel på hur VR kunde vara utan i grunden också ett enormt charmigt plattformsäventyr med så otroligt mycket spelglädje och lekfullhet. Sedan lanserade då Sony sin Playstation 5 med robotens bejublade återkomst men där handlade det mer om en teknikdemo för handkontrollen mer än ett regelrätt äventyr även om det var väldigt underhållande det också. Vi fick istället vänta rätt länge på att Astro skulle få ett spel av ordentlig magnitud och nu när det äntligen är här så är förväntningarna givetvis skyhöga.

Som tur är, så infrias precis allting. Redan under spelets första minuter, när en Playstation 5-konsol kraschlandar, förstår man att detta är något som kommer att bjuda på enorm spelglädje och vara fullproppat med så mycket referenser till Sonys fantastiska konsolhistoria som utvecklarna bara kunnat klämma in. Ändå var jag inte riktigt med på exakt den nivå av lekfullhet som återfinns här. I grunden är det ett klassiskt koncept med ett antal världar, fem till antalet, som alla har ett antal banor att ta sig genom och när man landar på spelets första bana vid namn Sky Garden så är det ett runt tio timmars fantastiskt äventyr som tar sin början. Astro tar sig till samtliga banor genom en fartfylld liten resa ombord på en Dual Sense som fungerar som hans rymdskepp både vid dessa entréer och när man flyger runt på världskartan.

Det är knappast mycket som Astro Bot gör för att kasta omkull allt vi kan om denna genren. Men det spelar egentligen ingen som helst roll. Varje bana är en uppvisning i vad spelglädje kan och bör vara. Den söta lilla roboten får navigera underbart snillrikt designade nivåer men det är framförallt hur de olika power-ups som finns att hitta fungerar som ger detta en liten extra dimension. Eftersom detta är ett spel där man verkligen vill upptäcka allting själv så vill jag inte avslöja för mycket men varje gång man utrustas med någon av dessa så blir det en extra grad av underhållning. Alla dessa används också utan att det blir det minsta enformigt. Det är så snillrikt gjort och hela tiden fantastiskt underhållande och skänker en enorm variation till något som aldrig tycks sluta överraska.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att varenda beståndsdel i Astro Bot fungerar. Allt från den otroliga variationen på världarna till hur man hela tiden upptäcker saker under tiden man spelar. Vi kan ta något så enkelt som den plats som Playstation 5-konsolen kraschade på i introt. Denna plats går att återbesöka och här kan man dels roa sig med att de vad alla robotar man räddar har för sig. Man kan även finna nya sådana i denna värld och dessutom låsa upp små byggnader med hjälp av de pusselbitar man finner under banorna. För just pusselbitar och att rädda robotar är två av de huvudsakliga grejerna att göra, förutom att givetvis ta sig till slutet, på banorna. Pusselbitarna låser som sagt upp små byggnader där man kan exempelvis byta kostym eller ändra färg på de lilla rymdskepp som Astro då flyger till nivåerna med. Medan robotarna har en lite viktigare uppgift eftersom varje planets boss är låst bakom att man måste rädda ett visst antal. Jag gillar verkligen att det man finner också ger något i utbyte vilket gör att allt sökande också får en belöning.

Jag ska erkänna att jag först var lite tveksam till att det här gällande att att det var låst att kunna spela vidare bakom det faktum att man är tvungen att finna ett visst antal robotar. Men, även detta visade sig vändas till något underhållande av flera skäl. För det första finns det massor av gömda planeter att upptäcka bara genom att styra runt det lilla skeppet på kartan, för det andra man som nämnt innan besöka kraschplatsen och där hitta några extra. Men att återbesöka en bana betyder också att man får tillgång till en liten fågel som indikerar var dolda saker finns. Det blir ett uppskattat hjälpmedel som inte gör ett återbesök särskilt mödosamt och jag gillade verkligen detta inslag. Nu kunde man enkelt fokusera på att ta sig till en plats och leta upp något dolt vilket gjorde jakten på de extra robotar som behövdes lite smidigare.

Det finns förutom pusselbitar och robotar att rädda också dolda utgångar till en gömd galax. Här finns ett stort antal banor att besöka som bara adderar till det magnifika innehåll som spelet erbjuder. Världarna har också extra riktigt kniviga utmaningar där man vid minsta felsteg kastas tillbaka till början och stundtals testar dessa tålamodet riktigt ordentligt. Överlag är allt extra innehåll förutom spelens huvudsakliga världar riktigt bra vilket gör att man antingen kan dryga ut speltiden lite extra eller ha något skoj att återvända till när eftertexterna rullat.

Varje galax innebär givetvis också en boss. Precis som med spelet i helhet är dessa mer underhållande än svåra och det enda jag personligen kan känna är att spelet gärna hade fått bjuda på lite mer utmanande och finurliga plattformspassager. Nu ska ju givetvis detta träffa rätt målgrupp rent åldersmässigt också så balansen ju givetvis otroligt svårt här gällande att avväga var perfekt utmaning ligger. Jag tror samtidigt att man vet med sig när man startar upp spelet att detta handlar mer om en upplevelse gällande spelglädje än att det ska bjuda på någon utmaning och även om jag till en början hade detta som enda större kritik har detta med tiden egentligen försvunnit när jag efter några dagars distans insåg hur fantastiskt roligt jag haft med spelet.

För, när jag väl startade Astrobot nya äventyr var det i princip omöjligt att lägga det ifrån sig. Det är inte bara en lektion i hur man gör något som roar så enormt utan det faktum att man också tar så enormt mycket historia och fyller spelet med gör att man sitter och drar ordentligt på smilbanden. Dessa referenser till klassiska Playstation-äventyr ska ni få upptäcka själva vilka de är men de avslutar varje värld, efter bossen, och målet är att finna fem delar till den Playstation 5-konsol som kraschat. Dessa banor bjuder absolut på de största skratten i hur de då dels tar tillvara på gammal spelhistoria men är också så otroligt snyggt designade.

Gällande det visuella och musiken så är detta en uppvisning precis som allting annat. Ja, jag inser att jag låter lyrisk men det finns bara kärlek till alla beståndsdelar i robotens fantastiska äventyr. För lika mycket som detta är underhållande är det färgsprakande och en audiovisuell upplevelse. Musikaliska teman känns igen från Rescue Mission och är precis lika medryckande denna gången också. Det visuella är en injektion av sprudlande färger och charm och alltifrån effekter till hur spelet flyter i bilduppdatering är klockrent. Det visuella bjuder helt enkelt på en lika fantastisk upplevelse som hur roligt det är att spela detta. Jag imponeras av detaljer lika mycket som det storslagna och inte en enda gång har spelet på något vis brutit illusionen som det bjuder på. Som sagt, jag kanske låter lyrisk men som recensent sitter man givetvis och ivrigt väntar på det där speciella uppdraget och när man inser att man är på väg att sätta toppbetyget blir det lite speciellt.

Jag har fått spela mycket fantastiska titlar under de snart två åren här på sidan och många spel har varit otroligt roliga men aldrig riktigt nått fram till den åtråvärda tian. På förhand hade jag nog en liten aning om att återkomsten för Astro bot skulle bli något alldeles extra, men jag var kanske inte riktigt beredd på att det skulle vara såhär bra. Så, det jag allra mest har försöka förmedla med denna text är hur en nästan barnslig förtjusning sköljt över mig under mina speltimmar och jag är övertygad att om man uppskattar denna typ av plattformsspel så kommer man ha lika roligt som mig med spelet.

Jag älskade verkligen, som jag nämnde inledningsvis, Astrobot: Rescue Mission och tyckte faktiskt att VR också tillförde något till helheten och känslan det spelet gav. Men trots att man då denna gång helt tagit bort den aspekten så är detta ändå ett bevis på hur snillrikt konceptet är och hur all charm ändå fungerar utan den virtuella verkligheten närvarande. Resultatet är fullständigt lysande spelglädje i sin renaste form och det bästa plattformsspelet sedan en viss rörmokare gjorde sin tredimensionella debut.