Svenska
Gamereactor
recensioner
Asterix & Obelix: Heroes

Asterix & Obelix: Heroes

Asterix & Obelix: Heroes är kanske inte årets allra sämsta lir men det är verkligen bautadåligt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ibland springer man på spel som lyckas vara både fruktansvärt slätstrukna och samtidigt ohyggligt enerverande. Så till den milda grad att man inte kan låta bli att sitta där, i tystnad och bli lågmält förbannad. Successivt bygga upp ett subtilt raseri, knyta näven och tänka varför? Varför såg det här spelet dagens ljus överhuvudtaget? När det är så otroligt uppenbart att utvecklarna gått in i projektet med en enda tanke; Minsta möjliga ansträngning. Här handlar det helt enkelt gå in med attityden att inte en enda ny idé får kläckas innanför dessa fyra väggar och se till att ingen människa får för sig att tänka utanför boxen. Men för att någon lättlurad sate ens skall överväga att öppna lädret och "investera" i något som är så uppenbart mediokert så behöver man locka in sina offer i pengafällan så vad gör man då? Jo man tar förstås hjälp av välkända karaktärer.

Asterix & Obelix: Heroes
Asterix & Obelix: Heroes erbjuder en av de tristaste spelvärldar jag någonsin genomlidit och då har det ändå varit ett par genom åren.

Då är Asterix & Obelix perfekta för ändamålet. Trivsamma tidlösa hjältar älskade av gamla som unga och dessutom, en i sammanhanget relativt billig franchise att investera i och sedan är det bara att slänga in de galliska kämparna i en vid det här laget tragiskt söndermjölkad genre och göra minimalt för att utveckla konceptet. Asterix & Obelix: Heroes är i grunden ingenting annat än en skamlös klon av Slay the Spire men oändligt mycket sämre. På varje enskild punkt och det hade väl kunnat passera kanske, om det bara var ännu en dålig kopia i mängden, något att omgående förpassa till minnesbanken allra längst bak i hjärnan men gameXcite och Nancons slappa deck-builder gör också allt för att reta gallfeber på mig.

Produktionsvärdena är lägsta tänkbara med en basal grafik som vägrar att sticka ut på något sätt, dessutom med ett försumbart antal animationer. Man kan också tillskrivas tidernas tråkigaste kortlekar och några av de mest spänningslösa strider jag genomlidit i modern tid. Noll röstskådespeleri gör att "äventyret" känns ännu mer stendött än vad det redan är och musiken är sövande trist. De få ljudeffekter som finns kunde en lobotomerad chimpans slängt ihop med en leksaks-keyboard från Gekås men det är ändå inte det värsta i kråksången. Varje karta har flera alternativa vägar men eftersom jag inte kan gå bakåt, förutom när det är en återvändsgränd på andra sidan så tvingas jag göra om varenda bana tills jag har lyckats samla alla stjärnor eller klarat alla bossar jag behöver eller om om jag gud förbjude måste återvända senare för att utforska ett specifikt område med en specifik karaktär och det är förstås ingenting annat än befängt. Den typen av back-tracking hade möjligen kunnat avskrivas som förmildrande omständigheter om striderna åtminstone hade varit roliga att utkämpa men det finns inte ett uns av nöje i de håglösa sammandrabbningarna jag tvingas genomlida gång efter annan. Alla exakt likadana som föregående runda.

Detta är en annons:
Asterix & Obelix: Heroes
Och om spelvärlden är trist kan man säga exakt samma sak om striderna. Maken till slätstruket sömnpiller får man leta länge efter.

Jag startar med två kortlekar, en för mina huvudkaraktärer och en för min support. Mitt följe består alltid tre stridsdugliga karaktärer och en passiv understödjare. Varje gång jag hamnar i samma ruta som en fiende, oftast i form av en random romare eller ett vilt djur så fungerar det precis som i Slay the Spire. Jag spelar ut mina fantasilösa stridskort, som dråpligt nog är exakt likadana för varje karaktär mot en lika fantasilös fiende och den som har spelat någon form av deck-builder vet ju hur det fungerar. Ju mer kraftfullt kortet är, desto större är "kostnaden" för att använda det. Drar jag en enkel knogmacka i nyllet för 6 skadepoäng eller väljer jag att skydda mitt gäng med sköldar? Kan jag försvaga fienden eller kanske boosta mig själv? Vilken är min bästa strategi egentligen, för att ta så lite skada som möjligt men samtidigt vara offensiv? Jag ser nämligen vad min motståndare planerar att göra i sitt nästa drag och kan därmed förbereda mig, om jag ens hade orkat bry mig vill säga. Asterix & Obelix: Heroes är nämligen skrattretande enkelt och all form av planering är därmed slöseri med tid. Jag som inget hellre ville än att bli klar med eländet såg ingen som helst anledning att lägga tid på något annat än att så snabbt som möjligt plöja igenom horder av stereotypa motståndare. Min vinst, lite pengar och nya enkelspåriga kort att addera till min dystra kortlek, där inte ens attackerna som är illustrerade på kortet motsvarar det som faktiskt händer på skärmen.

Att springa runt på en vissen spelplan och konfronteras med samma trötta fiender i vad som känns som en evighet är förstås själsligt dränerande för alla involverade men till skillnad från undertecknad så kan Asterix, Obelix, Idefix och deras vänner höja sin ständigt sjunkande motivation vid en lägereld. Här kan gruppen samlas och slicka sina sår eller som sagt var, fylla på drivkraften innan de går vidare till nästa drabbning. När motivationen droppar under 50 procent så blir de sämre i strid och när skadorna blir för stora, vilket aldrig hände under min genomspelning så dör de. Jag var tvungen att medvetet ta kål på min ensemble för att testa mekaniken och till skillnad från andra spel i genren så förlorade jag inget. Det var bara att fortsätta där jag var och därmed dog det enda incitamentet att fortsätta att grinda. Nämligen utmaningen.

Asterix & Obelix: Heroes
Inte ens faunan sticker ut. Ordinära djurarter med ordinära attacker.
Detta är en annons:

Det finns heller inget i berättelsen som gör det värt att stanna kvar. Inget här andas René Goscinny och Albert Uderzo. Ingen underfundig satir eller charmanta attribut hos de omtyckta karaktärerna. Det är uppenbart att Nanco inte har förstått någonting från serien. Man har i princip bara plockat händelser, platser och personer från serieböckerna och bara kastat in dem i olika scenarier, helt utan kontext. Det finns ingen karisma, ingen värme, ingen nostalgisk ådra. Bara en skändlig fasad som rasar mer och mer för varje minut jag spenderar i denna styggelse till spel. Nej, jag säger som Ceasar. Alea iacta est. Tärningen är kastad. Det får helt enkelt vara nog. Jag körde i fem timmar och ingenting kan få mig att spela klart Asterix & Obelix: Heroes. Inte ens om himlen faller ner över mitt huvud i morgon.

02 Gamereactor Sverige
2 / 10
+
Åtminstone inte trasigt.
-
Simpel grafik, simpel ljudbild, trist gameplay, repetitivt, ingen belöning värd slitet.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
Asterix & Obelix: HeroesScore

Asterix & Obelix: Heroes

RECENSION. Skrivet av Måns Lindman

Asterix & Obelix: Heroes är kanske inte årets allra sämsta lir men det är verkligen bautadåligt...



Loading next content