Assassin's Creed Shadows

Drygt femton timmar in i äventyret följer Yasuke en stig mot nästa mål. Det har nyligen blivit höst och löven fladdrar runt honom i luften. Yasuke har anlänt från ett annat land, försöker finna en mening med sin tillvaro och jag kikar hur långt jag har kvar till min destination via världskartan. Det är en bra bit till fots så jag bestämmer mig för att bege mig ner mot floden, där hittar jag en liten båt och fortsätter min färd via vattnet. Omgivningarna vid min sida är fantastiska och den förstärks av en mängd detaljer och en visuell nivå som gör Assassin's Creed Shadows stundtals bländande rent grafiskt. Det är enkelt att förlora sig i den stora öppna världen och det ska sägas direkt; uppskattade man någon av de tidigare delarna vid namn Origins, Odyssey eller Valhalla så är chansen stor att detta kommer att falla en i smaken också. Det är mer av allt som de spelen bjöd på - men utspelar sig då i i ett fantastiskt vackert land i öster.

Äventyret introducerar oss först till just Yasuke. Men det är det dock dess kvinnliga protagonist vid namn Naoe som vi sedan får bekanta oss med ordentlig. För henne handlar resan mer om hämnd. Det finns en mängd huvuden att hugga och onda män som måste dödas i drivor för att skapa rättvisa. Berättelsen står ofta i centrum, även om den öppna strukturen också bjuder på timmar då det bara handlar om att utforska och göra det man vill, i den ordning man önskar.

Studion som senast låg bakom Assassin's Creed Odyssey tar egentligen inga särskilt stora risker. Det är stundtals lite synd, för även jag som uppskattar dessa öppna världar och den rollspelsliknande struktur som serien numera bjuder på hade gärna sett något mer som förändrade och skakade om lite. Som nu känns ofta Shadows som en framförallt väldigt polerat del i serien. Det är såklart omöjligt för en utomstående att veta exakt vad de förseningar som Shadows drogs med men slutresultatet känns väldigt komplett vilket såklart är väldigt positivt.

Även om utvecklarna då inte tagit några direkta risker eller gjort något som skakar om konceptet så finns det såklart en del nyheter. Den största tar ett gäng timmar innan den dyker upp på allvar. Det är då såklart att vi nu får möjligheten att växla mellan två protagonister.

Där Naoe mer bjuder på det vi kommit att förvänta oss av serien så är Yasuke en direkt motsats. Naoe smyger; över hustak och i skuggorna. Ljuskällor kan elimineras så att man blir helt osynlig, hon tar sig smidigt runt och är både kvick och responsiv. Hon gör coola volter nedför avsatser och rör sig som en katt när man ska smita ifrån vakter som upptäckt en. Till skillnad från hennes smidighet så grymtar Yasuke tungt när han ska ta sig över en mur. För honom är det mer råstyrka som gäller. Men även distansvapen som pilbåge och arkebuse, ett gammaldags gevärsliknande handeldvapen, finns till hans förfogande. Han kan också rusa genom dörrar och krossa andra hinder, typ lite som en tjur. Vill man se och göra allt kräver det att man bekantar sig med och bemästrar båda två av karaktärerna. Men ofta står man helt fritt att välja vem som ska följa huvudberättelsen. Det går dessutom att skifta mellan dem när man snabbreser eller skifta mellan dem i menyerna. Man blir dock ibland låst till sitt val ifall man befinner sig mitt uppe i ett uppdrag.

Som bäst tycker jag denna möjlighet att välja mellan Yasuke och Naoe är innan specifika ögonblick. En bit in i äventyret hamnade jag i en boss-fight och Yasuke kändes som det naturliga valet för just denna. Att infiltrera ett slott eller samla information är givetvis en uppgift för Naoe, liksom utforskandet av världen i stort. Hon är den som kan ta sig upp till de för serien så klassiska utsiktspunkterna, något som numera också sker ännu enklare med hjälp av hennes änterhake som dels möjliggör klättrande till höga höjder men också för att svinga sig över avsatser. Men som sagt, vill man göra alla uppdrag och se allt har de båda huvudpersonerna egna berättelser att följa.

Uppdragen kan alltså göras i den ordning man önskar. Egentligen bara begränsat till att vissa fiender i början ligger på en betydligt högre nivå och snabbt dödar dig. Därför blir det såklart naturligt att göra dem i den ordningen som matchar ens egen nivå. På en skärm finns alla uppdrag att beskåda och redan när man startar spelet kan man välja ifall man vill ledas med tydliga markörer, eller upptäcka allt mer som det är tänkt sig. Då handlar det om att med hjälp av lite ledtrådar försöka lista ut var man ska ta sig för att finna en markör. Ledtrådarna är överlag tydliga och generösa och eftersom denna del introducerar spanare som man kan skicka ut är det oftast inga problem att snabbt hitta rätt.

Man får tillgång till dessa spanare efter att man påbörjat det basbyggande som existerar. Denna gången är det, till skillnad från hur det fungerade i Valhalla, mer fritt där du kan bygga och pynta lite som du vill. Jag ska villigt erkänna att detta var en del av spelet jag stundtals helt glömde bort, och även om möjligheten att skräddarsy sin bas är ganska omfattande så lade jag ner rätt lite speltid på den. Det fanns dock ögonblick då jag återvände och jag uppskattade friheten att placera byggnader som jag ville, samt att pynta omgivningarna efter min smak. Det är väl ett inslag jag egentligen personligen inte känner att det ger så mycket, men det finns egentligen heller ingen nackdel med att det finns med. Nya saker att smycka med hittas i världen och resurser krävs för att bygga nya samt uppgradera de byggnader som finns.

Efter att serien tog ett rejält kliv gällande förändring efter Black Flag så blev det mer rollspel av det hela. Shadows fortsätter i samma bana med erfarenhetspoäng och färdigheter att låsa upp. Dock har man utformat saker som färdighetsträdet till något betydligt bättre och enklare, men också förändrat en del gällande hur man låser upp färdigheter. Till en början tyckte jag inte riktigt om detta men jag kom att uppskatta den rejält efter ett tag. Precis som förr samlar man på sig erfarenhetspoäng som man kan låsa upp olika sorters egenskaper med. Mycket är knutet till specifika vapen vilket gör att man kan satsa sina poäng på de vapen man själv föredrar att använda i strid.

Nya rader av färdigheter ligger dock låsta och här måste man gå upp i en annan slags nivå. Denna kallas för kunskapsnivå och sådana här poäng samlas in genom att exempelvis besöka tempel och be vid olika platser, samla in sidor som ligger gömda eller genom andra sorters uppdrag. Det kändes lite omständligt och onödigt till en början, men jag började se en slags filosofi i designen gällande detta kring att allting man utforskar och hittar då fyller ett syfte. Tidigare har allt sådant här mest känts som onödiga saker att samla för att dryga ut speltiden, medan det nu då bidrar till att att faktiskt ge någonting.

För mig skapade detta med tiden en uppskattning över platser jag besökte. Det tar heller inte särskilt lång tid att finna alla utspridda saker i exempelvis ett tempel. Med återkomsten av "eagle vision" markeras objekt av intresse med en blå punkt. Denna skarpa syn används också för att markera fiender och att hitta exempelvis kistor. Vi får denna gången inte längre någon flygande vän som kan spana över omgivningarna vilket gör att även det här med att klättra upp till utkikspunkter blir till något mer givande. Från dessa kan vi nämligen spana efter markörer runt om i världen som dyker upp på kartan. Dessa fungerar som vanligt också som platser att snabbresa till. Något även små hus som kan köpas och låsas upp i olika städer gör. små baser ger en även möjlighet att fylla på sina ransoner, kolla olika sorters kontrakt samt hantera de allierade som kan hjälpa en i strid. Det går nämligen att rekrytera olika karaktärer man kan vissla till sig som dyker upp och hjälper en att besegrade fiender.

Jag uppskattar också att det inte är så plottrigt gällande ikoner som tidigare delar upplevts. Visst att det finns mycket att hitta men det handlar mer om att själv utforska och kika genom omgivningarna än mängder med markörer som dyker upp. Kartan visar istället egentligen bara saker av intresse och hålls förhållandevis ren och överskådlig vilket är positivt.

Även om en stor öppen värld givetvis bjuder på och bidrar till en enorm mängd utforskning så är detta såklart ett actionspel i mångt och mycket. För många har själva kärnan av ett lönnmördarspel gått förlorad över tid i denna serien. Föredrar man att köra Yasuke lär detta bidra till att spä på just det. Som Naoe känns det dock att Shadows mer hittat till rötterna även om det hela är ganska strömlinjeformat. Det finns inga stora folkmassor att gömma sig i eller direkt andra vis att smälta in för att ta sig till sitt mål. Det handlar mycket att smyga sig fram till en bra punkt och där dela ut det dödande hugget. Smygandet fungerar dock väldigt bra och det känns som jag kunde använda mig av det betydligt mer än jag gjort i tidigare delar.

Under en del uppdrag blir man dock lite begränsad på grund av osynliga väggar och detta är en av de mest negativa sakerna jag kan komma på. Vid ett tillfälle tog jag mig över hustak fram mot mitt mål och hade en perfekt väg utstakad bara för att smälla rakt in i en vägg. Det kändes märkligt och bröt illusionen ordentligt. Jag ser eller förstår inte riktigt poängen i att begränsa spelaren på detta vis bara för att man befinner sig på ett visst uppdrag. Den helt öppna struktur som äventyret till allra största del bjuder på, borde givetvis alltid existerat.

Mitt andra större klagomål är en uppdragsdesign som över tid blir ganska repetitiv. Det blir lite väl mycket av att man ska finna en drös med onda personer som ska avrättas. Samt mycket spring mellan olika uppdragsgivare som egentligen bara säger var nästa destination är. Här finns verkligen ett område som man hade kunnat skaka upp serien ordentligt på. Bjud oss helt enkelt på mer spännande variation gällande uppdrag. Det går att göra så mycket med möjligheterna man har gällande världen och de karaktärer som existerar i den. Det blir väldigt stöpt i samma formel spelet genom och vill man vara riktigt kritisk här så är det ju en uppföljare som tar samma koncept och flyttar det till en ny miljö. Man har absolut polerat mycket och bjuder på en del nya inslag, men serien står väldigt mycket och trampar vatten kring vad för typ av uppdrag som man bjuds på och hur de utförs.

Spelets action lyckas underhålla väl. Man har tillgång till två vapen att växla mellan, samt snabba eller tyngre attacker. Fiendernas attacker går att parera medan en attack som signaleras med ett rött ljus måste undvikas. Under tiden bygger man också upp adrenalin som kan användas för att göra en specialattack. Det finns en poäng i att smyga sig på intet ont anande vakter för att inte bli överväldig, men överlag fann jag striderna relativt enkla på normal svårighetsgrad. De slår dock ganska hårt så det gäller att undvika och parera ifall inte livet ska försvinna snabbt. Just gällande strider tycker jag att Yasuke är mer underhållande när det är "rakt på" medan det då givetvis är roligare som Naoe att infiltrera och smyga.

Berättelsen är ofta väldigt tung och mörk men den bjuder också på en del oväntat fina ögonblick. Våra båda huvudkaraktärer mejslas ut bra och själva kärnan i berättelsen är ofta intressant. Den urvattnas lite av det faktum att strukturen är såpass öppen, men det var flertalet gånger jag kände mig engagerad i vad som skedde och var den övergripande berättelsen tog mig. Det finns många karaktärer som man stöter på och lär känna och det är som Naoe som man får nysta upp spåret kring det som serien alltid haft som en sammanhållande berättelse. Dessa ögonblick hör till berättelsens mer spännande sådana och är det något jag önskar är att det kunde varit lite mer fokuserat på just det. Samtidigt uppskattar jag att karaktärerna har sina egna resor, liksom sitt gemensamma mål.

Assassin's Creed Shadows är väldigt genomarbetat gällande det visuella. Jag brukar alltid tycka det är lite tråkigt att gräva ned mig för mycket i att prata grafik. Men det finns verkligen tillfällen då jag tycker det bidrar till en fantastisk helhetsupplevelse och är värt beröm. Detta är ett sådant fall. Shadows är makalöst vackert. Det var längesedan jag kände att exempelvis tät vegetation och lummiga skogar verkligen bjöd på den densitet som återfinns här. En annan sak som imponerar är att texturer inte laddas in särskilt märkbart. Visst - det förekommer att en del saker synligt laddas in men inte alls i den grad som spel med dessa vyer tyvärr brukar dras med.

Just vyerna är stundtals så spektakulära att man tappar hakan och eftersom det då också bjuder på skiftande årstider så blir det även mer omväxlande att bara njuta av den värld som finns att utforska. Just dessa byten av årstider bjuder på visuell variation; somrarna är gröna med rik växtlighet, under hösten kläs skogarna i en röd färgskala och under vintern är grenarna vita och du får vada genom snö medan risfälten ligger öde. Ofta är det helt magiskt hur naturen skiftar färg och bjuder på en ny upplevelse. Vädereffekter är också väldigt bra liksom den mängd detaljer som man överallt bjuds på. Visst att man kan sakna de pulserande storstäderna från tidigare delar - men Shadows bjuder istället på makalösa landskap och mysiga små bosättningar. För en som älskar att förlora sig totalt i öppna världar så tycker jag Shadows har lyckats över förväntningarna. Visst att exempelvis en del datorkontrollerade karaktärer fortfarande tvärvänder på ett ställe eller inte riktigt vet vad de håller på med men som helhet är det visuella i Shadows fantastiskt och flyter väldigt bra. Tillkommer gör en suverän ljudbild och musiken som ackompanjerar ens resa bidrar även den mycket till stämningen.

Valet i att placera denna del i sin serie i Japan har bjudit mig på en stundtals oförglömlig resa. Man kan väl dock utan att överdriva påstå att man gjort det lite svårt för sig gällande valet av plats att sätta denna delen i. För nästan fem år sedan fick vi ju nämligen Ghost of Tsushima och för nästan exakt år sedan fick vi Rise of the Ronin. Jämförelserna blir således ganska oundvikliga. Jag har kört bägge de titlarna och jag tycker att Ghost of Tsushima fortfarande är något unikt om man ska ställa dessa mot varandra. Det äventyrets visuella stil och atmosfär tycker jag inte Shadows riktigt når upp till. Om man nu även ska sätta fingret på den känslan kring kulturen man anammar tycker jag också Tsushima slår Shadows på den punkten. Gällande en jämförelse med Rise of the Ronin är dock detta senaste Assassin's Creed bättre än Team Ninjas alternativ. Det känns mer underhållande att spela. Det är rent visuellt dessutom betydligt snyggare med en roligare öppen värld att utforska.

Den som sätter ett värde i en mer historisk korrekt berättelse kommer säkerligen inte att hålla med mig. Men det är som helhet inte riktigt vad jag förväntat mig eller personligen är ute efter gällande denna serie. Jag är fullt medveten och insatt i den kontrovers som på förhand omgett Shadows. Om man nu då gör valet att inte vilja uppleva detta äventyr på grund av detta så är givetvis det en anledning så god som någon. Vi väljer alla våra spel baserat på vad vi finner intressant och väljer bort andra på vissa premisser.

Assassin's Creed Shadows är ett polerat, otroligt snyggt och väldigt underhållande äventyr och spelmässigt är det väldigt bra. Även om det då dras ned en aning av lite väl repetitiva uppdrag. För den som söker ett spel som bjuder på mycket så finns här mängder med speltimmar att förlora sig i och om man ser på det som en upplevelse för oss som älskar öppna världar så är det helt fantastiskt.