Assassins Creed Mirage

Någonstans hörs ljudet från en santur, ett stränginstrument som får en att transporteras till en svunnen tid i ett annat land där du sitter med din handkontroll i ditt lilla spelrum i Alingsås. Året är 861 och vi börjar vårt äventyr i Anbar som ligger i hjärtat av Irak. Vi spelar som den unge ficktjuven Basim Ibn Ishaq som med sin vän Nehal livnär sig på att stjäla allt som glimmar i folks djupa fickor i de trånga gränderna och i det stora folkvimlet runt om i den myllrande staden som aldrig sover. Basim är en rätt kluven figur, en sida av honom är rätt bekymmersfri och charmig, den andra sidan av honom är en man med stort rättvisepatos som vill kämpa för de som har det svårt och för orättvisorna som jäser i samhället runt omkring honom.

Medans hans vän är nöjd med sin kaka i livet och att stjäla den vill han något mer än att bara stjäla och fylla magen med mat för dagen. Men det är inte världsliga ting han drömmer om och traktar efter när han sluter sina ögon, det han mest av allt vill ha är att få känna tillhörighet och att få göra skillnad och när han möter en som tillhör det hemliga sällskapet The Hidden Ones hos sin hälare och vän Dervis vet han att det är dom som kan ge honom allt det han saknar inom sig. I ett desperat försök att väcka deras intresse tar han sig an ett uppdrag som går helt fel och som gör att han måste lämna allt han håller kärt och fly för att undgå dödens snara runt halsen. Men där ett liv slutar tar ett annat liv vid och Basim får hjälp att fly av lönnmördaren Roshan som för honom till säkerhet och tar honom under sina vingar för att låta honom gå hos lära hos deras brödraskap The Hidden Ones.

När det är dags för dig att styra din karaktär igen är det inte längre den slätkindade pojkvaskern du ser framför dig, utan han som står där är en man med ett gediget skägg som får dig att haja till och undra om det verkligen är samma man. Men alla vi som haft en karl med skägg vet att det är något magiskt med ansiktshåren, för precis vad glasögonen var för Clark Kent är vad skägget är för en man. Ena dagen har man en manlig skogshuggare bredvid sig i soffan och dagens efter sitter någon där som ser ut att vara tolv år och helt saknar haka.

Basim har nu blivit äldre och jobbar hårt för att klara av att bli en lönnmördare med allt vad det innebär och ser nu ut som vi kommer ihåg honom från Assassins Creed Valhalla. I träningslägret på Alamut får vi för första gången i Assassins Creeds historia se någon som inte klarar allt på första försöket, och Basim blir plötsligt härligt mänsklig i ens ögon när han ger sig på ett Leap of Fate och misslyckas totalt och landar med rumpan före inte bara en gång utan även två. Den första tiden i spelet är det mesta väldigt linjärt, du är inte fri att leka runt som du gjort i de senaste spelen utan här har du en röd tråd att följa och det hela kan väl egentligen kallas för en snabbintroduktion för att som vanligt i ett nytt spel är det här du lär dig styrningens ABC och menyerna. Och jag personligen gillar detta, jag är faktiskt inte mycket för spel där du helt plötsligt efter två minuters spelande slängs in i värsta bossfighten och där och då ska se ut som om du lider av demens och inte vet vilken knapp som gör vad.

Här i Ubisofts varsamma händer är vi i trygghet, här guidas vi och jag behöver egentligen inte fundera så särskilt mycket på annat än att dräpa allt i min väg på ett mycket hyschhysch-sätt. Men det är när du lämnar Alamut och anländer strax ute i öknen utanför Bagdad som äventyret verkligen drar igång och släpper tyglarna om dig. Nu öppnar sig kartan upp och du har nu din frihet att utforska precis som du vill med din helt egna falk vid din sida som går under namnet Enkidu som jag Majsan självklart döpt om till Connygolarn. Denna gång har spelutvecklarna verkligen lyssnat på många av de tidigare spelarnas önskemål och bantat ner spelvärlden markant. Här blir man inte sönderstressad när man tar upp kartan som man blev i både Odyssey och Valhalla där kartorna var galet stora och fullproppade till bredden med uppdrag och sidouppdrag så man knappt visste var man skulle börja. Nu är spelvärlden uppdelad i mindre delar som är mycket mer lättsmält.

Staden Bagdad är till exempel uppdelad i fyra olika distrikt där du har Harbiyah som är den fattigare norra delen av staden där arbetare, ficktjuvar och föräldrarlösa småtjuvar håller till och kämpar för att överleva. Sen har du Abbasiyah på västsidan som är den mer skolade delen av staden som rymmer The House of Wisdom bland annat och till sydöst har du regionen som går under namnet Karkh som är marknadsdelen av stadskärnan där du hittar den stora bazaren. Och sedan mitt i smeten av staden hittar man då Round City som är den grönskande delen med vackra blommande trädgårdar och Caliphal palatset i sin mitt. Sen finns också den lilla staden av Anbar som inte gör särskilt mycket större väsen av sig och lite vildmark runt de bägge städerna.

Thats it. Och det räcker gott och väl när man ska upptäcka och utforska. Helst när man i början var snål och höll sig med djuret man blev tilldelad i början av spelet, min älskade kamel som jag döpte till Håkan av någon anledning och som låter som gammelmoster Beda som lider av svår astma efter tre paket Gula Blend om dagen och en Whiskeyhut till kvällen. Att rida runt på det öket var rätt jobbigt i början, lät ungefär som när man råkar höra någon främling ha samlag vägg i vägg när man ska sova och flera gånger under spelets gång knackade det på min dörr av familjemedlemmar och jag fick frågan vad jag hade för mig. Ja, inte gör jag något som låter så där i alla fall.

Så ja, det fanns ju inget annat att göra än att göra mig av med kamelen Håkan. Så nu är jag ägare till en svart ljuvlig häst som fått heta Håkan II som varken har astma eller stånkar som en galning när jag rider runt i öknen tack och lov. Det är inte bara med spelvärldens storlek som spelutvecklarna har lyssnat på spelarna som verkligen gillar serien, de har även tagit ett kliv tillbaka till de tidigare Assassins Creed-spelen med Altair där uppdragen gick ut på att lönnmörda med finess, i det tysta. Och om man nu ska kalla sig för The Hidden Ones så är det ju faktiskt inte så långsökt.

I de senaste delarna har man hackat folk till höger och vänster och lämnat en hög med kroppar efter sig och inte brytt sig det minsta om vem som sett en i sin framfart, men i Mirage så straffas du rätt rejält om du inte håller dig i det gömda och till skuggorna och det straffet är fiender i massor som gör uppdragen rätt svettiga ibland. Så det gäller att vid varje uppdrag rekognosera vilken väg som är bäst och på vilket sätt man ska utföra det. Ska man försöka smyga in själv eller ska man anlita ett gäng legosoldater eller en trubadur som ska fixa en undanmanöver?

Men för att anlita hjälp behövs tokens eftersom cash tydligen inte är king i Bagdad och för att få tokens så gäller det att göra sidouppdrag där tokens är en av belöningarna. Tokens kommer i tre utföranden, Power Tokens, Merchant tokens och Scholar Tokens. Power Tokens används för att muta Munadi, Munadi är en slags nyhetsnisse på torget tar bort din berykthet helt.

Scholar Tokens används för att hyra hjälp av till exempel legoknektar och Merchant Tokens kan ge dig rabatt hos handlarna runt om i spelet. Finns även låsta kistor runt om i spelet som bara låses upp om du har vissa av dessa tokens i din ägo så det är alltid bra att spara några då dessa lådor ofta är under hård bevakning. Stridssystemet kommer du känna igen från Assassins Creed Origins där inte mycket har ändrats. Som vanligt är det timingen som är av största vikt om du kommer i närstrid, parera och hoppa undan är det som gör att du kommer att få leva att se en annan soluppgång över Bagdads hustak.

Timingen är också något som är av stor vikt när du ska stjäla från någon, vilket är en återkommande syssla i spelet. En ruta kommer upp där du ska trycka rätt när symbolen är i linje och om du misslyckas straffas du med att din berykthetsmätare startar. Berykthetsmätaren kommer i tre punkter, först att du blivit sedd vilket gör att vakter är vaksamma på dig men också folket runt omkring dig. Här är det liksom ingen som fått brevet om att golare har inga polare för här är alla på gatan ett gäng angivare som skriker efter vakter så fort de ser din fula nuna om du gjort olagligheter. Ju mer din mätare stiger ju mer aktiva är folket med att påkalla efter vakter men även vakter går till anfall om du passerar dom för nära. För att bli av med detta finns två vägar att gå, har du tur bär du på en Power Token och kan muta en Munadi.

Har du otur måste du leta efter Efterlystaffischer som Hassan Aro satt upp runt om i staden och det kan ibland ta sin lilla tid och hindra dig från att fortsätta med dina uppdrag. För uppdrag vill man inte gå in i med efterlysningar hängande över sig kan jag ju avslöja. Uppdragen i sig är egentligen utredningar där varje del är en jakt på ledtrådar för att finna nya medlemmar i den ondskefulla, giriga gruppen The Order så du kan göra shish kebab av dom. Varje miniboss som ska dödas har runt fyra olika ledtrådar som ska följas upp i jakten på att hitta ledaren bakom hela The Order som är själva slutdestinationen på spelet.

Att kapa huvudet av ormen så att säga. Och på vägen dit ska det smygas i skuggorna, tjuvlyssnas precis som grannkärringen vi bodde jämte alltid gjorde och stalkas och förföljas på ett lite creepy vis. Och självklart ska det lönnmördas från ett och annat hölass. I de senaste spelen har det kastats nya vapen på dig i varje kista du öppnat men i Mirage är inte målet att ständigt hitta bättre utrustning. Här är det i stället material i kistorna du öppnar som du sedan kan använda för att förbättra de vapen du redan har i din ägo. Visst finns det även särskilda vapenlådor som innehåller just vapen men de är få och ibland svåra att ta sig till då de ofta är väldigt välbevakade.

Borta är även de långdistansvapnen som man hade lyxen att använda i de senare delarna, så som armborst, pilbåge och pistol. Nu är det nära och personligt man ska ta sig när man dödar i lönndom, men mina två älskade verktyg kastknivarna och blåsröret finns tacksamt kvar om man ibland vill hålla sig lite på avstånd. Det finns fem olika verktyg att låsa upp, två som jag redan nämnde men även rökbomber, en ljudmanick och en fälla som kommer väl till pass i trängda lägen. Dessa fem olika verktyg kan du senare uppdatera på lönnmördarbyrån från Tier 1, Tier 2 och Tier 3. Allt för att dina prylar ska bli så kraftfulla som möjligt men även passa din spelstil. Vill du att dina blåspilar ska göra den de träffar galen och gå till angrepp mot sina egna? Eller bara få vakterna att möta John Blund för en stund? Vill du att dina kastknivar ska doppas i gift eller bara ska vara extra kraftfulla? Valet är ditt.

Lite nya fiender finns på plats, några stora satar som bara går att döda i ryggen med ett horn i fickan som de snabba som satan trumpetar i för backup och nu finns även prickskyttar som kan göra livet surt för din kumpan med vingar Enkidu som är skön att ha när man ska rekognosera forten och var fiender befinner sig. Prickskyttarna gör att du inte kan släppa upp honom i luften utan istället får man försöka spåra upp långdistansmördaren och döda honom innan du tar dig an resten av fienderna. Som vanligt sitter styrningen exemplarisk för det mesta, dina parkour-moves sitter i fingerspetsarna vilket gör staden till lite av en stor lekplats.

Nu finns även stora pålar lutande lite var stans i staden som kan användas för att utföra stavhopp mellan olika byggnader men jag får väl säga att mina försök skulle fått Duplantis att brista ut i gapflabb eller kanske gråta en skvätt. Alltså allt annat än lyckade. Precis som innan finns fortfarande skattkartorna kvar vilket gör utforskningen av olika platser lite roligare när man vet att det väntar en fin belöning i slutet av strapatsen. Även Codexen finns kvar sen innan och låses upp genom att besöka olika landmärken och historiska platser runt om i Bagdad. På varje distrikt finns försvunna böcker att hitta, värdefulla föremål att stjäla till Dervis och även mystiska skärvor att fimpa folk för som du sedan kan använda för att låsa upp kraftfulla vapen med.

Skillträdet som varit så hiskeligt stort i de senaste spelen i serien har nu fått sig en underbar diet och fettreducerats redigt och rejält. Borta är de hundratals olika valen för att bygga din gubbe och kvar finns 23 skills att välja. Du kan satsa på Phantom och där välja åtta olika inriktningar så som att bättra på din focus, sen har du Trickster där det även där finns åtta olika inriktningar att välja. Här kan du låsa upp mer verktyg och mer hälsoelixir. Och slutligen Predator som nästan bara fokuserar på Enkidu's olika talanger. Speltiden är också något som det dragits ner på och istället för över 100 timmar klockar man nu runt 25 till 30 timmar vilket är riktigt skönt när tidigare spel ibland känts som en vandrande evighetsmaskin. Spelet är proppfullt med saker att göra och jag har fått lägga mycket åt sidan för att hinna spela igenom huvuduppdragen innan spelreleasen men detta är något som ska nosas upp för jag måste ju ragga upp mig en platinumtrofé, nöjer mig inte med något mindre.

Spelet är riktigt bra och jag får något av en nostalgitripp till första gången jag spelade Assassins Creed för si så där sexton år sedan och styrde runt med Altair som min alldeles egna lönnmördare. Men tack och lov har jag sluppit alla 3998 torn som han och jag tvingades klättra upp i, nu har det räckt med ett tiotal vilket jag tycker är ett perfekt antal så det inte känns för upprepande. Som vanligt har spelutvecklarna lyckats med att avbilda Bagdad så som det såg ut där på 800-talet och vart man än vänder sig så förväntar man sig att nästan känna doften av myrra och väldoftande kryddor. Överallt hör man arabiska pratas och ljuden runt omkring får mig att tänka på en resa jag själv gjorde för många år sedan i mellanöstern. Det är snyggt att titta på och grafiken lämnar en inte det minsta besviken. Det är en fröjd att bara ibland se solen smyga sig fram emellan palmbladen med sina strålar och reflektera när vinden tar tag i bladen och bländar en. Mycket positiva ord har ekat här en stund nu, men var inget dåligt?

Jodå, jag har stött på en och annan bugg till att börja med. Förhoppningsvis är det barnsjukdomar som de kanske fixar till releasen men tänkte ändå nämna några som ibland sabbade vissa uppdrag för mig. I ett uppdrag skulle man till exempel skugga en man och här buggade det så jag satt som en galning och skrek de fulaste ord jag kunde komma på av frustration. Till att börja med var det svårt att skugga en NPC som prompt vägrade att gå. Han stod som hemliga Arne fastfrusen vid en stuga och hur jag än gjorde vägrade han att röra på sig. Till slut lämnade jag platsen och då gick han upp i rök för att tillslut hittas uppe på en skorsten på huset han stått och gnidit sig emot. Blev en omstart på uppdraget och det såg ut att lyckas. Skuggningen gick som fina fisken tills hemliga Arne plötsligt kom fram till sin slutdestination och skulle avlägga rapport. Var bara det att Arne och en soldat började stamma samma meningar om och om igen. De kunde liksom inte komma vidare i sin konversation och med det kunde inte uppdraget avslutas. Efter flera olika försök att tjuvlyssna på alla de olika ställen gav jag upp av ilska och började peppra idioterna med min blåspil så de började fightas och det gjorde susen när en av dom började simma ryggsim och tillslut sov med fiskarna.

Då klarades uppdraget äntligen. På ett annat uppdrag försvann min kamel plötsligt, ni vet Håkan med astman. Han försvann i sanden som om han var en kissefläck och inte en hel kamel. Mycket frustrerande och jag blev faktiskt lite förundrad att jag saknade hans stönande och hesa rosslingar. Sen har det varit små saker som stört mig, vakter som burit nycklar som öppnar låsta dörrar som man måste hitta där nyckelsymbolen plötsligt försvunnit vilket gjort att man dödat alla soldater i jakten på nyckeln vilket tagit en jäkla massa onödig tid. Det är väl detta jag har att hugga ner på lite som skapat en hel del frustration i mitt spelande. Tiden är ju tyvärr inget man har i överflöd när man recenserar spel. Men jag måste säga att de verkligen lyckats med mycket i detta spel, att banta ner var ett bra drag för att hålla tristess och det repetitiva borta som många av spelen i serien varit hårt drabbade av. Jag har följt denna serie troget i alla år från korrekta Altairs första resa, charmören Ezio och tråkmånsen Connor. Från Arno, Evie och Jacob. Edward, Aveline, Shay, Kassandra och Alexios. Adéwalé, Eivor och Beyek. Resan har varit lång, den har tagit sexton år närmare bestämt men varje spel har fört med sig något. Andra har varit bättre än andra och hållit en helt annan klass än några. Assassins Creed Mirage lägger jag till min lista som någon av de bättre. Men nej, den slår inte min favorit Black Flag eller Ezios äventyr men den flåsar där bakom. Nu går det åt rätt håll igen. Det här visar ju klart och tydligt att man inte alltid behöver ta i så byxorna spricker. Lagom är fint.