Assassin's Creed: Black Flag Resynced

Frågar du ett rum fullt av Assassin's Creed-fantaster vilket av de många spel serien består av som är deras favorit är det sannolikt att ett av de vanligare svaren är 2013 års Assassin's Creed IV: Black Flag. För egen del har det länge stått stabilt som näst bäst efter Assassin's Creed II, med sin episka sjörövarinramning och minnesvärda protagonist. I populärkultur har piratlivet förskönats och romantiserats ihärdigt och Black Flag är nog spelet jag känner tagit vara på den fantasin bäst av allt jag spelat tidigare och sedan dess. Tretton år efter originalet landade bjuder nu Ubisoft på en remake kallad Assassin's Creed: Black Flag Resynced och den har visat sig mer ambitiös än åtminstone jag själv hade räknat med baserat på det lilla jag hade sett av spelet sedan utannonseringen.

För den som är ny (eller bara behöver få minnet uppfriskat) följer Black Flag-berättelsen den ärelystne piraten Edward Kenway och hans outtröttliga jakt på rikedomar. Under resans gång drabbar han samman med historiskt rotade piratlegender som Ed "Blackbeard" Thatch, Stede Bonnet, Anne Bonny och Bartholomew Roberts och blir någonstans längs vägen även varse om att det finns saker i världen mer värdefullt än guld. Om du frågar mig kan just denna berättelses största styrka vara att den är betydligt mer fokuserad på att vara just en piratberättelse snarare än att fördjupa mytologin kring seriens titulära skuggförband av lönnmördare. Inte för att det inte blir någon fördjupning alls, utan för att prioriteringarna så tydligt ligger i att presentera en så autentisk representation av sjöröveriets guldålder som möjligt. Black Flag har dessutom seriens starkaste karaktärsgalleri, uppbackat av grymt vasst skådespel. Matt Ryan är givetvis oförglömlig i rollen som vår protagonist men kanske allra starkast skiner nog ändå Mark Bonnars Blackbeard. Jag har hört repliken "in a world without gold we might have been heroes" citeras så flitigt det senaste decenniet att jag fått för mig att det måste ha varit ett riktigt citat från mannen själv, men det är tydligen skrivet av någon Ubisoft-författare för detta spelet. Det säger ändå något om hur just denna versionen av karaktären lyckats leta sig in i folks kollektiva medvetande och är ett bevis på hur starkt teamet presterat i narrativt avseende här.

Allt det där är dock kanske sekundärt för våra syften idag, för allt detta var sant redan när originalet kom ut och i mångt och mycket är dess berättelse presenterad precis som vi minns den i den nya remaken. Undantaget är seriens förankring i en futuristisk sci-fi-bakgrund som har skalats av drastiskt, då man förmodligen kommit fram till att ingen egentligen bryr sig om den gimmicken år 2026. Men de största förändringarna och förbättringarna har gjorts på själva spelet snarare än dess story.

I ett makroperspektiv skulle jag kategorisera uppdateringarna som odramatiska men meningsfulla. Återkommande fans har väldigt lite att oroa sig för sett till risker för att något ska ha förlorats i översättningen. Istället är de förändringar som gjorts av den smakfullt rimliga sorten. Det första man lägger märke till är något så grundläggande som hur spelet styrs. Ubisoft har uppdaterat kontrollschemat här för att bättre reflektera de standarder som moderna spelare är vana vid. Avtryckare används inte längre för att springa, det sköter ett lätt klick på vänster kontrollspak. Att svinga ditt svärd görs inte längre med någon av ansiktsknapparna, utan det görs numera med höger axelknapp. I originalet kunde man inte smyga omkring i hukad ställning utanför specifikt utsedda "smygzoner", men här i remaken har du full kontroll över Kenways motorik. Kort sagt kontrolleras Black Flag numera som man förväntar sig av ett påkostat storspel släppt på 20-talet.

Justeringar har också gjorts på uppdragsdesignen. I 2013-versionen kändes det som att varannat uppdrag involverade slött förföljande av någon rackare vars babbel man behövde lyssna på för att få informationen som Kenway i den rådande situationen behövde. Det var spännande nog att försätta spelaren i koma, och om jag minns rätt var det dessutom inte ovanligt att det innebar en omladdning av checkpoint om du råkade bli upptäckt. I Black Flag Resynced är det inte lika ofta man behöver förfölja någon alls, och i de fall som du måste så är det inte längre ett krav att hålla sig oupptäckt. Denna förändring är för egen del spelets viktigaste, då just detta var den enskilt största aspekten som höll tillbaka originalet från att vara så bra som det hade kunnat vara.

Här är dessutom övergångarna mellan äventyrande till fots och sjöfart medelst piratskepp mer sömlösa än någonsin och spelvärlden har färre barriärer, vilket såklart stärker frihetskänslan. Sedan ska det inte heller hymlas med hur mycket vackrare spelet är, från grunden återbyggt i Ubisofts modernaste version av Anvil Engine. Atmosfären är utmärkt tack vare detaljer som hur det blöta fartygsdäcket fångar upp ljuset kastat från en blixt en stormig natt, hur vinden våldsamt piskar runt de väldiga seglen och hur trävirket som ditt skepp är gjort av knarrar i protest när man gör en hård sväng i motvind. Originalets stridssystem, som jag upplevde som stilfullt men lite väl självspelande, har också fått sig ett ordentligt lyft. Nu kräver spelet lite mer av spelaren, då perfekt tajmade pareringar och undanväjningar öppnar upp fiender för motanfall.

Men säljargumenten för Assassin's Creed: Black Flag Resynced slutar inte med vad det förbättrar hos originalet - Ubisoft har även haft den goda smaken att lägga till helt nytt innehåll. Inget av det omdefinierar upplevelsen på något sätt men det är mer än åtminstone jag hade förväntat mig på förhand. Mest iögonfallande ter sig nog introduktionen av nya besättningsmedlemmar som kommer med helt egna sidouppdrag vars syfte är att ge oss chansen att lära känna de nya karaktärerna. Det är trevliga miniberättelser inom berättelsen, så att säga, även om det är lite synd att dessa nya besättningsmedlemmar blir snudd på osynliga så fort deras egna sidouppdrag är avklarade, då Ubisoft inte gått så långt som att retroaktivt baka in deras närvaro i huvudberättelsen. Utöver detta kan spelare också se fram emot att få nya alternativa ammunitionstyper till skeppets olika kanoner, helt nya sjömansvisor och möjligheten att ha antingen en katt eller en apa som husdjur.

Allt är tyvärr inte guld och gröna skogar dock. Mitt helhetsintryck har skadats en aning på grund av en rad olika buggar som visserligen aldrig varit allvarliga nog att helt förstöra spellusten, men som tillsammans utgör en skönhetsfläck på en i övrigt jättetrevligt upplevelse. Det ska sägas att Ubisoft på förhand tillhandahållit mig med en lista på kända problem som de lovat ska fixas lagom till releasedagen, men jag har stött på problem som inte listats där. Det är saker som fiendeskepp som laggar omkring på havet och inte går att träffa med kanoneld, ett parkoursystem som inte alltid beter sig som man vill att det ska, animationer som hakar upp sig och tvingar en att starta om spelet, hela öar som inte hunnit laddas in före vegetationen på dem - en drös av småproblem, helt enkelt. Den mer realistiska belysningen gör det också för egen del ibland svårt att se vad som händer på skärmen när det är natt och regn, men det är mycket mer av en petitess på det stora hela.

Sammanfattningsvis skulle jag ändå säga att min tid med Assassin's Creed: Black Flag Resynced har varit mycket njutbar. Det har transporterat mig tillbaka till en tid som kändes simplare och ljusare, där Assassin's Creed som serie fortfarande var svincool. De nyare spelen i serien har i mitt tycke blivit för stora och enformiga, och de blir svårare och svårare att särskilja från varandra. Om Resynced markerar ett skifte i fokus till en mer traditionell framtid för serien så är det enbart positivt i mina ögon.