Briljanta B-filmer: Kampsport

För alla oss gamlingar som växte upp under 80 och 90-talet finns det få saker som påkallar lika stark känsla av nostalgi som dammiga gamla videokassetter. Allra helst på uthyrningsformat, pepprade med allsköns klisterlappar med fodral som sett ut att överlevt två världskrig. Som tioårig grabb fanns det knappast något bättre än att få vandra längs de långa raderna av videokassetter i den lokala kiosken. Det var en perfekt flykt från sommarhettan att stå där och låta fantasin springa i väg med de extravaganta omslagen som både fascinerade och förundrade. Det var stenhårda snubbar med inoljade muskler. Råbarkade maskerade ninjas som svingade sina svärd. Storbystade brudar i små bikinis som svängde med behagligheterna. Otäcka monster med gapande käftar fyllda av sylvassa tänder.

Videobutikernas hyllor var ett minfält fyllda av lika mängd skinande juveler som gastkramande, stinkande kodynga, och att så här i vuxen ålder återvända till djupet av de förlorade videokassetternas mörka vatten och fiska upp dom igen. Ja det är ett sant nöje. Så i denna tredje upplagan av Briljanta B-filmer har tiden kommit att sätta tänderna i kampsportsgenren och bjuda på ett knippe filmer fullpackade med muskler, skrevsparkar, knäckta lemmar och högtflygande sparkar. Det är titlarna som inspirerade både Mortal Kombat likväl som Street Fighter och fick en hel generation otvättade snorungar att vråla 'kumite!' på skolgården. Så greppa tag om bo-staven, knyt pannbandet och häng med in i arenan för en omgång stenhårda knogmackor och feta pungsparkar som kommer skicka dina tänder i omloppsbana runt jorden.

Bloodsport (1988)
Newt Arnolds slagsmålsfest är kamsportsfilmernas svar på Borta med vinden. En käftsmällarnas Citizen Kane och Jean-Claude Van Dammes stora genombrott där han med sin numera ikoniska leaping reverse kick cementerade sin plats i filmhistorien och banade vägen för en lång och hårdslående karriär. Bloodsport må vara tam jämfört med liknande filmer inom genren idag. Men som tioårig Ninja Turtles-besatt grabb var Jean-Claudes rumpsmiskande eskapader det sjukaste och brutalaste som rimligen gick att se och den stora snackisen på varje skolgård. Det var filmen som separerade agnarna från vetet och gjorde pojkar till män. En för tiden hypervåldsam förbjuden frukt som saknade motstycke och öppnade upp en helt ny värld av videosmuts för våra förpubertala våldstörstande hjärnor. När man tänker tillbaka på det hela är det ett smärre mirakel att ingen hamnade på akuten efter att vi dagligen karate-sparkade oss igenom rasterna. Något som självfallet ogillades grovt av alla gaggiga lärare på skolan.

På många sätt var Bloodsport en perfekt storm som anlände i exakt rätt tid. Chuck Norris hade vid detta lag börjat kännas lite lång i skägget och världen var redo för nya välsvarvade talanger att ta över stafettpinnen. Vilket var något Jean-Claude Van Damme lyckades göra med bravur när han tog på sig rollen som Frank Dux, en amerikansk armékapten som tränats i de förbjudna konsterna av Senzo Tanaka. Världens sista levande ninja. Något som ger honom tillträde till den mystiska Kumite-turneringen i Hong Kong för att representera sin mästare. En utmaning Frank självfallet inte kan tacka nej till och innan vi vet ordet av befinner han sig mitt i det mystikfyllda Asien som självfallet är proppat till bristningsgränsen av charmerande 80-tals stereotyper. Här tvingas vår hårdslående hjälte konfronteras med en lång rad färgglada kombattanter som en efter en får stifta bekantskap med hans högtflygande sparkar och knogmackor.

Till tonerna av Paul Hertzogs synthesizer-drypande musik och Stan Bush episka 'Fight to Survive' gör Jean-Claude pannkaka av turneringens olika utmanare som faller likt furor i skogen innan han slutligen står öga mot öga med den regerande mästaren av Kumite. Den ondskefulla, mordlystna Chong Li som här spelas av ingen mindre än 80-tals legenden Bolo Yeung. Ett vandrande berg av insmorda, skinande asiatiska muskler som inte har några som helst skrupler kring att utplåna de stackare som hamnar i hans väg i jakten på turneringens förstaplats. Lemmar knäcks, blod sprutar och liv knäcks när alla världens olika kampsporter dundrar samman i den ultimata striden. Bloodsport. Hur mycket sanning det faktiskt ligger i den verkliga Frank Dux högst tveksamma historier spelar i slutändan väldigt lite roll, JCVD dominerar i rollen som den ultimata rumpsmiskaren och från första till sista scen är Bloodsport en perfekt kavalkad i utstuderat 80-tals våld, vrålande syntmusik, ostfylld dialog och ren och skär briljans. Dundra i gång filmens trailer här!

Shootfighter: Fight to the Death (1993)
I kölvattnet av Bloodsports framgångar tog kampsportsgenren rejält fart och de efterföljande åren bjöd på en veritabel flodvåg av filmer fyllda av halvnakna, vältränade grabbar som smekte varandra med knytnävarna. Visst, vi får absolut inte glömma att grundjobbet en gång i tiden gjordes av Enter the Dragon och Master of the Flying Guillotine men det var Newt Arnold och Jean-Claude Van Damme som verkligen skickade kampsportsfilmerna ut i stratosfären. Bland oss självtitulerade tuffingar på skolgården var det självfallet en ständig tävlan i att hitta allt fräckare och hårdare kampsportsfilmer att se. Antagligen såg vi ut som en grupp regelrätta dårar när vi stod och flaxade med våra armar och ben, övertygade om hur evinnerligt coola vi var. Föga förvånande egentligen, vi var ju trots allt den tilltänkta målgruppen för dessa stendumma, underbara våldsorgier till filmer. Även om åldersmärkningen på videokassetternas baksidor berättade en annorlunda historia.

I retrospektiv är det kanske därför tur att man som liten karatedyrkande grabb aldrig lyckades få tag på Patrick Allens regidebut Shootfighter: Fight to the Death. En skamlös men tillika brutalt underhållande kopia av Bloodsport berikad med ännu kladdigare, smaskigare våld och sylvassa vapen. Kort och gott, varje pojkspolings våta dröm. För även om Jean-Claude Van Dammes 'dim-mak' från Bloodsport fick oss att nästan ramla av soffan så är scenen där Buck sliter ett pulserande hjärta ur bröstkorgen på sin motståndare helt klart 'next level'. Ett härligt kladdigt spektakel som tveklöst hade fått våra understimulerade, minderåriga hjärnor att implodera som chipspåsar i rymden. Detta må vara Patrick Allens till dags datum enda film, men Shootfighter: Fight to the Death har ett kriminellt välfokuserat manus och vet precis vad dess publik vill ha. Barbröstade insmorda muskler, träningsmontage, hinkvis av våld och ett kryddmått 80-tals brudar att emellanåt vila ögonen på. Lägg därtill ett svintajt stall av kampsportstalanger där flera av världens vid inspelningstillfället främsta utövare inom sporten fanns representerade.

William Zabka (från Karate Kid) och Michael Bernardo spelar det stenhårda radarparet Ruben och Nick som blir itutade att delta i den illegala Shootfighter-turneringen. En blodig och ruffig tillställning anordnad av den ondskefulla busen Mr. Lee som här porträtteras av en perfekt överspelande Martin Kove. Osten fullkomligen flödar i varje scen med denna B-films hjälte och briljansen når sin topp när han för att demonstrera sin ondska och ilska går loss på en ananas med sitt japanska svärd. Men om där finns något som Mr. Lee avskyr mer än tropiska frukter så är det Ruben och Nicks tränare Shingo som spelas av ingen mindre än kroppsbyggarguden Bolo Yeung. Och nu hoppas Mr. Lee att genom Ruben och Nick locka sin ärkerival Shingo till shootfighting-turneringen föra att kunna göra upp i brutal, blodig, extravagant strid. Där bara en man slutligen kan stå som vinnare. Nej Shootfighter: Fight to the Death vinner knappast några priser för sitt manus men de våldsamma knogmackorna, sparkarna och rakt igenom exceptionellt underhållande koreografin klistrar fast en vid TV-rutan som en fluga i sirap. Det är mustigt, det är manligt och rakt igenom magiskt. Spana omgående in den hårdslående trailern här!

No Retreat, No Surrender (1986)
Med nittiotalet temporärt avklarat är det hög tid att lägga i backen och skruva tillbaka gökuret ett antal varv. Vi hoppar rätt och slätt in i Emmet Browns stekheta DeLorean, fläskar plattan i mattan så gnistorna flyger och färdas raka vägen till 1986 för att doppa näsan i Jean-Claude Van Dammes storfilmsdebut. Det var här, i den tidlösa Corey Yuen-regisserade No Retreat, No Surrender som vi för första gången introducerades till 'musklerna från Bryssel' och hans skallebanksinducerande SCUD-missilssparkar. För en sak gör manuset oss snabbt varse om. Man muckar inte gräl med grabben som sitter på det hårdaste efternamnet i kvarteret. Ivan 'The Russian' Krushensky. En man av få ord och med ännu färre ansiktsuttryck. Muskler mejslade ur sovjetisk granit och den ondaste av bakåtslickade frisyrer på denna sida av jordklotet. Tillsammans med den lokala småstadsskurken gör Ivan livet ruttet för den Bruce Lee-dyrkande Jason och hans far som under hot tvingas lämna ifrån sig familjedojon. Med svansen mellan benen flyr dom staden och väljer att börja om sina liv i Seattle, långt bort från alla onda ryssar och illvilliga småstadsskurkar.

Det visar sig dock snart att livet i Seattle knappast är en dans på rosor och Jason hamnar gång på gång i bråk med en hamburgarätande ligist och hans karatetränande kompisgäng. Och trots stöd från hans nya breakdansande kompis R.J så rinner bägaren slutligen över. I sin desperation vädjar Jason till Bruce Lees ande som nedstiger från Kung-Fu himmeln för att träna vår tituläre hjälte att bli den bästa kampsportsutövaren världen någonsin skådat. Påhejad av R.J så bjuds vi nu på ett av 80-talets mest ikoniska träningsmontage satt till tonerna av Frank Harris 'Race to Victory'. En subtilt homo-erotisk mysstund fylld av bäckenstötningar och glasspinneätande som ger honom självförtroende nog att ställa upp i en lokal kickboxnings-turnering för att flexa sina nya förmågor. En tävling där han av en slump återigen ställs öga mot öga med ondskan själv. Vandalen från Vladivostok. Den rysliga ryssen. Ivan Krushensky. Och ja, hans namn är så pass tungt att det förtjänar att skrivas i fetstil. Varje gång.

No Retreat, No Surrender är klassiskt 80-tals trams när det är som allra bäst. Manuset verkligen vräker sig i sin absurditet och bjuder på kopiösa mängder överspel, osannolika scener och så där härligt stereotypa karaktärer som bara en lågbudgetfilm från glamrockens glada dagar kan erbjuda. Kritikerna var för tiden allt annat än imponerade och såg filmen som inget annat än en unken Karate Kid-kopia. En inte helt grundlös anklagelse men hade det inte varit för Corey Yuens absoluta pärla till film så kanske vi aldrig hade fått den version av Bloodsport vi idag dyrkar och älskar. Kom ihåg att Jean-Claudes hittills enda andra filmframträdande var som en dansande pajas i bakgrunden till Cannon Films dundersuccé Breakin'. Ett ögonblick som för alltid finns förevigat att njuta av om och om igen här. Jag må ha missat No Retreat, No Surrender 'på tiden det begav sig' men har gottat mig åt filmen fler gånger än jag kan minnas så här i vuxen ålder. Så korka upp ölen, luta dig tillbaka i solstolen och njut av denna vidunderligt charmerande knogsmocka till film som är precis så där härligt kosmiskt usel men ack så underhållande. Glutta in filmens trailer här!

Med dessa tre pärlor avklarade så stänger tyvärr videobutiken för kvällen och förhoppningsvis har jag lyckats väcka lite barndomsminnen i er. Nu finns där säkert flertalet av er som undrar varför inte just era favoritfilmer finns med på denna lilla eminenta lista? Var är Kickboxer, Best of the Best, Day of the Panther eller allsköns andra strålande knogsmockor? Ni kan vara lugna. För som Lasse Brandeby och Anders Eriksson så finurligt brukade säga 'det kommer mera'. Var så säkra. För vare sig det är kampsporsrullar, ninjafilmer, actionrökare, liansvingande äventyr eller annat lattjo så har Mackans Magiska Videobutik ett väl tilltaget lager av dammiga videokassetter att sätta tänderna i. Sist men inte minst så är jag som alltid lite skandalöst nyfiken på vilka underbart usla kampsportsfilmer ni håller kära!

Tidigare delar i denna artikelserie
- (1) Briljanta B-filmer: Action
- (2) Briljanta B-filmer: Fantasy