Projekt Xbox 360: Ränderna går aldrig ur, eller?

Tidigare delar ur denna artikelföljetong:
Projekt X360: Tankegångarna
Projekt X360: Inköp
Projekt X360: Rock Band

Det har varit en himla massa samlande av prylar, vill jag lova. och det har varit lika mödosamt dyrt som det har varit roligt. Tre stycken Xbox 360-enheter och 12 stycken någorlunda fräscha handkontroller var det första som jag införskaffade tillsammans med tre stycken exemplar av Halo 4 och tre ex av Halo Anniversary. Efter att ha tömt maskinerna på förinstallerade profiler som de gamla ägarna lämnat på hårddiskarna, uppdaterat rubbet och skapat två extra blötkonton på Xbox Live för att kunna uppdatera spelen (Halo 4 och Halo CE Anniversary) på samtliga konsoler, kunde vansinnet börja. Hittills har vi hunnit köra tre ordentliga Halo-kvällar hemma i mitt hus och det har handlat om allt från tre till fem timmars regelrätt blöjmosande av varandras Spartan-tomtar, av ett gäng skjutglada gubbar som till 90% inte minns ett jota av vad som krävdes för att vara dödlig i Bungies ultrapopulära actionpartyn.

Personligen hann jag bli både förbannad och en gnutta bekymrad över det faktum att så mycket av grunderna i hur man spelar Halo i multiplayer "glömts bort" eller bara möglat. Jag hoppade en himla massa under de första timmarna och alla som spelat Halo i multiplayer vet att det är dödsdömt i de flesta fall eftersom man hoppar högt och superlångsamt, på grund av mån-gravitationen, och därmed blir en perfekt måltavla under tiden som man glider genom luften. Jag pysslade dessutom men "pang-på"-löpandet som alla amatörer tycks göra,då jag sprang rakt fram eller rakt bakåt i förhållande till den jag sköt på, vilket är ännu dummare än att hoppa fram genom eldstriderna. Det tog tre timmar, eller kanske till och med fyra, för mig att liksom komma in i tempot och den mycket egendomliga spelmekaniken.

Missförstå mig rätt här nu, please. Jag har och kommer alltid att älska Halo villkorslöst. Det första spelet tillsammans med framförallt den briljanta trean håller jag högre än i stort sett allt annat och i MP-väg finns det bara ett anda actionspel genom tiderna som för egen del rår på Bungies rymdkrig, och det stavas Quake III: Arena. Med det sagt är det en klart udda spelupplevelse om man verkligen kikar på de olika grundingredienserna i det mekaniska, vilket naturligtvis är det som gör Halo unikt, i multiplayer. Att röra sig sakta och segt men bära runt på vapen med en sanslös eldhastighet skapar en särskild typ av balans som naturligtvis blir ännu mer originell av det faktum att alla bär på en energisköld inuti sin Mjolnir-kostym som gör att man är en veritabel kulsvamp. Detta är inget som jag reflekterade särskilt mycket över när jag spelade som mest (16-17 år sedan), men idag... Efter att ha tagit en åtta år lång Halo-paus, är det nästan det enda jag tänker på.

Eller "tänkte" på, under mina första timmar tillbaka i Halo 4. Sen... Efter Halo Night #1, flöt allt på i en seg men klart mer bekant takt. Jag började bli varm i kläderna precis som min barndomskompis Lord of Trojan® och polaren Knet. Mitt i allt detta slogs vi alla, hela den gamla gänget som spelade larvigt mycket Halo via System Link för lite drygt åtta år sedan, att en av oss gått från sämst till näst bäst. Och det "mysteriet" fortsätter att gäcka oss alla. Eller ja, alla utom Snuttiz då, för han vet ju såklart vad det är han har gjort för att bli så mycket bättre som han gått och blivit. Snuttiz hävdar att han bara... "Är bättre". Helt plötsligt.

Vi andra vet såklart bättre. Det har tränats, i hemlighet, och på ett eller annat sätt kommer vi andra givetvis ta reda på under vila omständigheter eller på vilken nivå detta skett. Om det så krävs att vi bakom hans rygg kontaktar syskon och fru. För ja, chocken har ännu inte lagt sig. När vi spelade Halo 4 via System Link i mitt förra hus, dryga åtta år sen, var Snuttiz på delad sistaplats tillsammans med redaktionens ultrahändige Allt-i-allo Salza Heat (som också varit instrumental i byggandet av våra Racingsimulatorer). Snuttiz var sämst och kallades därmed ofta för gratisfraggen eller för "Dead Meat". Hans spelstil beskrevs ofta som ett evinnerligt, aningslöst irrande i banornas absoluta utkanter, och hur vi andra med enkelhet kunde skjuta ihjäl honom i förbi farten, på väg mot en eldstrid eller till och med under en fight mot någon annan av oss.

När han sen åtta år senare, som århundradets värsta "sleeper", kliver in i Halo igen och placerar sig som etta av minst åtta spelare, ibland tvåa (efter mig) och knappt gör ifrån sig så mycket som ett litet pipljud när han vinner - har det såklart skapats en del frustration. Salza Heat skrek bland annat under vår senaste Halo Night att "Snuttiz jävvla fuskande ska utredas" och menade på att han nu officiellt lämnat in en protest. Jag har naturligtvis för avsikt att återkomma i frågan, när jag utrett det hela och vet hur hans tjuvträningspass under de gångna åren sett ut.

Rock Band 2 och Rock Band 3 var väl egentligen aldrig tänkt återupplivas, åtminstone inte initialt. Hela tanken med Projekt Xbox 360 var Halo och enbart Halo. Men det var hårdvaruskribent Hifi-Fredrik som kom med idén, och förklarade att han ägde en mikrofon och en fräsch gitarr medan Salza satt på två nästan nya Guitar Hero: Metallica-guror hemma hos sig. Hifi-Freddan köpte ett snudd-på nytt Rock Band-trumset via Facebook för 400 kronor medan jag beställde spelen via Tradera och Rock Band 3-keyboarden via Ebay (Tyskland) för 550 spänn. Jag lyckades dessutom, via Rock Band 2, nå den sedan länge nedstängda Network-servern som möjliggjorde inköp av ett antal favoritlåtar som jag minns att vi älskade att lira tillsammans, för cirka 11-12 år sen. Pearl Jams "Even Flow", "Alive", "The Fixer", Iron Maidens "2 Minutes 2 Midnight" samt "Powerslave", Stone Temple Pilots ikoniska grungehit "Plush" samt "Next to You", "Roxanne" och "Synchronicity" med The Police laddades hem och sen var det dags att kalibrera. Jag minns att redaktionens gamla JVC DiLA HD750-projektor tvingade oss att "blidka" med över -200ms i input lag-justeringar medan LG GX77" denna gången nästan innebar att vi kunde bränna igång rockkväll nummer ett med 0ms i justeringar.

Om Halo och Halo 4 kändes ovant och krävde en viss startsträcka för att komma igång, eller "uppvärmningsperiod", så är det dock ingenting mot för hur Rock Band 2 och 3 nu känns, efter en mer än tio år lång dvala. Herregud vad dåligt det går, för oss alla. och vi brukade ju vara bra på det här. Jag minns tydligt hur jag och min gamla kumpan BaggyPantz Deluxe™ både spelade samtliga instrument på "Expert" medan Knet och Salza alltid körde "Hard", oavsett om de lirade bas eller gura. Nu... idag... Har vi tvingats meka ned allt på "Easy" och sitter och greppar gitarrhalsarna som om de vore grillkorvar, med ett slags ultrakoncentrerat uttryck i ansiktet som får oss alla att se ut som fullständiga miffon. Jag har haft rejäla problem med att komma igång, rejäla problem med att få igång fingrarna och liksom vänja hjärnan igen vis koordinationsutmaningen som de anstormande färgplupparna innebär. Jag tror att det lossnar. Någon gång. Eller... Jag vet att det kommer att lossna. Men det kommer att ta mer tid än startsträckan i Halo. Mer än tre timmar. För i det här fallet har ränderna inte bara bleknat, de har solblekts bort helt och hållet.