Retro: ActRaiser

Alla kommer vi ihåg något speciellt spel som kanske inte alla gillade, men som man själv skulle rädda först ur favoritlådan vid en lägenhetsbrand. Det börjar bli en stor och framförallt brokig samling spel, där nytt trängs med gammalt. För ett par dagar sedan beslöt jag mig för att inventera favoritlådan. Några Bubble Bobbles, Final Fantasys och Sim Citys senare, hittade jag en gammal favorit som jag nästan, men bara nästan, glömt bort. Resultatet blev att jag drog fram Supernintendot, stoppade in spelkassetten och slog på strömmen. Ah, vilka minnen som ploppade fram. Låt mig få hylla ActRaiser en liten stund.

Som i så många andra spel är ActRaiser byggt på den nästan klichéartade konflikten mellan gott och ont. Världen som ActRaiser är förlagd i tas om hand av två gudomligheter, Mästaren (The Master) och Den Onda (The Evil One). Den Onda är dock sugen på att härska ensam, såsom styggingar alltför ofta är, och som ett resultat skickar han sina hejdukar efter Mästaren som blir allvarligt sårad som följd. Efter Mästaren retirerar till sin himmelska boning för att sätta sig i säkerhet och se över sina livshotande skador, faller han i en djup och lång sömn. Som ett resultat får Den Onda fritt spelrum, och drar in människorna i dekadens och dyrkan av mörkret. När Mästaren väl vaknar ur sin Törnrosatillvaro, är han fast besluten att återta sina försvunna krafter och frälsa människorna ifrån ondo. Det är här man kom in som spelare, men det kommer väl inte som en överraskning?

Det som jag mest uppskattade med ActRaiser att det var ett rätt lustigt spel. Det var inte Monty Python-komiskt, märk väl, utan blandade genrer på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. ActRaiser blandade nämligen simulerat stadsbyggande med plattformsaction, och kom att grunda mitt intresse för just simulationsspel. Upplägget var enkelt och upprepande, där Mästaren har sex länder att rädda från Den Onde innan det närmade sig en slutgiltig upplösning. Samtliga länder hade olika utseende, och det land jag minns mest i efterhand var Bloodpool - mycket tack vare den blodröda sjön som omgärdade landskapet.

Inför varje lands frälsning trädde Mästaren ner i en staty av en nobel krigare varpå han rensade upp landet från direkta hot. Detta skedde genom att spelaren styrde Mästaren genom en bana med plattformsupplägg. När landet blivit upprensat började spelets simulationsdel, där Mästaren började med att berätta för folket om vad som behövde göras för att landet skulle blomstra. Efter en stunds simulerande i varje land som i princip går ut på att öka invånarantalet genom allehanda knep, kommer ondskans källa i det specifika landet att upptäckas. Mästaren var självklart tvungen att dela ut några rappa klatchar på styggingarnas rumpor i sin inkarnation som krigarstaty, och även denna fas i spelet sker all action i en bana med plattformsupplägg. När bossen var avklarad, drog Mästaren vidare till ett nytt land för nya frälsningsuppdrag.

Till sin hjälp att styra och ställa allting till rätta, hade Mästaren en stereotypt designad liten cherub, fullt utrustad med vit särk, gyllene hår och pil och båge. Cheruben höll monster på avstånd med sitt primitiva vapen medan Mästaren var upptagen med sitt stadsbygge. Mästaren kunde dock uträtta en hel del nytta med hjälp av mirakel. Som exempel kunde monster blåsas bort av vind, snö torkas med hjälp av sol och jordbävningar gjorde ibland att man fann nya platser. Människorna visade sig vara mycket tacksamma av sig om man som Mästaren spelade sina kort rätt, varpå de offrade diverse ting som kunde få Mästarens liv att öka, cherubens pilar att bli starkare och så vidare. Självklart kunde Mästaren öka i nivåer, där taket var det mäktiga nivå 17. Ah, vilka tider.

Stämningen i ActRaiser var alltid på topp. Från små detaljer som monster som kunde röva bort bybor till stora som fantastisk grafik i spelets plattformsdelar gjorde att jag satt och mös när jag som tolvåring styrde min Mästare. Det som var spelets absolut starkaste kort var dock musiken, komponerad av mästaren Yuzo Koshiro. Koshiro är en kändis inom genren TV-spelsmusik, med spel som Sonic the Hedgehog, Streets of Rage 2 och Shenmue på meritlistan. Inte för att det behöver sägas två gånger, men ActRaiser var helt enkelt ett mycket välljudande spel.

Något som grundade en viss hatkärlek till ActRaiser var att jag upplevde spelet som svårt. Den sista fajten mot Den Ondes hejdukar och till sist Den Onde själv, allt i en ohejdbar, ångestmättad och frustrerande soppa, har jag fortfarande lite svårt att acceptera. Först stod man inför sex hiskeliga busar man tidigare kämpat med att ta kål på, sedan får man möta dem alla igen. På löpande band. Utan möjligheter att komma undan. Som grädden på moset var det sedan dags att smiska Den Onde, som utan problem hade lätt för att mosa en trött och slutkörd Mästare. Säga vad man vill om äldre spel och dess utvecklare, men nog sjutton visste folket hur de skulle gå tillväga för att få spelen att vara utmanande och kluriga. Jag vet inte hur många klumpar av nedtryckt ilska som bearbetats i mitt tarmsystem, men förstoppningsrisken har varit stor.

Vissa spel är man helt enkelt glad att ha fått äran att växa upp med, och Enixs lilla genreblandande mästerverk är inget undantag. Även om jag är medveten om att ActRaiser inte föl alla på läppen även när det var nytt, är jag ändå driven nog att hylla ett av mina absoluta favoritspel till Super Nintendo. Det var spännande, hade fantastisk musik och helrätt stämning. Det bästa av allt är att spelet faktiskt håller än idag. Om du inte har bättre för dig någon lat sommardag, rota rätt på ditt undanstoppade Super Nintendo och skaffa dig ett exemplar av denna lilla pärla. I vissa avseenden var det faktiskt bättre förr.