Redaktionen Resonerar: Super Mario Odyssey

Petter:
Vi är fyra eller fem på redaktionen som spelat Super Mario Odyssey och förutom min recension där alla redan läst vad jag tycker, tänkte jag att vi kunde lufta våra åsikter kollektivt och helt enkelt diskutera vad som är ett av Nintendos mest efterlängtade spel genom alla tider. Jag njöt framförallt under spelets första fyra timmar i stora drag av att återse Mario för första gången sedan Galaxy (1). Odyssey började rysligt bra och jag var en smula förtrollad över hur otroligt bra bossfighterna var i den första halvan av äventyret. De resterande fyra timmarna var sannerligen inte dåliga de heller, bara inte lika bra. Faktum är att jag personligen anser att Odyssey är det svagaste storspelet med rörpularen i huvudrollen sedan Super Mario Sunshine. Detta eftersom världarna stundtals känns för tomma och för att det känns för enkelt. Spelet spelar sig ibland själv och man stöter på månar bara genom att gå igenom ett buskage. Bortsett från detta och styggelsen som stavas pansarvagnsstriderna i New Donk City, är Odyssey dock väldigt bra. Charmigt, färgstarkt, lekfullt, gulligt och med klockren, kanonkrispigt supertight spelmekanik. Jag tycker även att det är snyggt, riktigt snyggt. Vad säger ni andra?

Kim Jakobsson:
Jag måste medge att efter ha läst din recension här på sajten blev jag aningen förvånad. Förvånad över hur i princip alla spelsajter gav spelet toppbetyg medan här landade det på en åtta (vilket fortfarande är bra). Glad i hågen sprang jag ner till min lokala spelbutik på releasedagen och spenderade en stor del av fredagen och lördagen med Odyssey. Till min förvåning håller jag med dig om nästan allting, och skulle nästan vilja ta det steget längre och kalla det tråkigt emellanåt. Det finns liksom ingen riktig utmaning och flertalet av världarna är alldeles för tomma och stela. Jag saknar även den uppfinningsrikedomen som Nintendo allt som oftast är så förknippade med. Odyssey är ett rätt generiskt Mario-spel förutom vid ett par enstaka tillfällen som verkligen fick mig att dra på smilgroparna rejält. Hela kasta hatten-funktionen tappar sin charm alldeles för snabbt och blir mest som en gimmick.

Kanske är det för att jag är för gammal helt enkelt. Där Breath of The Wild lyckades tilltala både en yngre publik och den äldre tycker jag att Odyssey endast riktar sig till den yngre. Och det är absolut inget fel med, hade jag varit tio bast hade jag fullkomligt älskat spelet, inget snack om saken. Men som en bitter 29-åring kommer jag på mig själv att kolla på klockan flertalet gånger under mina spelsessioner.

Fredrik Säfström:
När jag först läste din recension Petter så blev jag en smula irriterad. Inte för att du delade ut en åtta i betyg, utan mer för att jag var rädd att du hade rätt, och det hade du också. Super Mario Odyssey har varit mitt mest efterlängtade spel sedan utannonseringen ägde rum och även om jag troligen är den största Nintendo-entusiasten här på redaktionen så måste jag ju självklart se nyktert på saken och inte skrika mig hes för den sakens skull. Super Mario Odyssey är utan tvekan den största besvikelsen i år och även om det ändå är ett mycket underhållande Nintendo Switch-äventyr så är det ljusår ifrån att vara lika bra som mina stora favoriter i serien, det vill säga Super Mario 64 och Super Mario World.

Odyssey saknar den där äkta Mario-magin och jag håller med dig om att världarna känns alldeles för tomma. Däremot går våra åsikter isär gällande New Donk City. Du hade inte mycket gott att säga om den nivån i din recension, men för egen del tyckte jag att det var den delen som stack ut från mängden, och den enda riktiga höjdpunkten, bortsett från bossfighterna. Jag gillar att Nintendo vågar testa något nytt genom att blanda Super Mario med riktiga människor och jag hade faktiskt riktigt skoj under den perioden. I övrigt vill jag hålla med dig, Henke. Några 10/10-vibbar finns absolut inte där och inte ens när jag blev klar med spelet kände jag någon extra glöd för att fortsätta att samla på alla dessa månar. 800 månar är alldeles för mycket och jag hade hellre sett att dessa begränsades rejält så att varje måne skulle kännas extra speciell att plocka hem.

Henric Pettersson:
När du Petter gav Super Mario Odyssey 8/10 i din recension hade jag knappast räknat med att jag skulle hålla med dig. Det är naturligtvis inget dåligt betyg men eftersom Nintendo lyckats så väl med Super Mario Galaxy, Super Mario Galaxy 2 och Super Mario 3D World hade jag extremt svårt att tro att man inte lyckats så väl med Odyssey också. En stor del av helgen spenderades med den italienska rörmokaren och en del av den gångna veckan har också gjort det. Spelet är avklarat. Alla lila mynt är samlade. De två världar som låses upp efter spelets slut är också avbockade. Allt bortsett från att hitta de sista Power Moons är gjort och till de som säger att man måste spela mer än storyn säger jag faktiskt emot. De två extravärldarna är svåra, absolut, men de tar ju inga tider att klara heller. Båda innehåller element eller rent av samma saker som du redan gjort tidigare och förutsatt att du inte skulle dö klarar du dem på 30-40 minuter. Nu gjorde jag såklart inte det men det var ingen överdriven utmaning, kan jag inte påstå. När dessa världar är avklarade är svårighetsgraden densamma igen och det är dags att återgå till samlandet av Power Moons.

Super Mario Odyssey är ett bra spel. Ett riktigt bra spel, till och med. Jag kan däremot inte känna av några 10/10-vibbar någon gång under spelets gång. Mycket av Mario-känslan är försvunnen, spelet är för enkelt och saknar minnesvärda karaktärer. Sunshine hade Fludd och de härliga invånarna samt Bowser Jr. Super Mario Galaxy hade Luma och Rosalina. Odyssey har en del nya karaktärer men ingen av de lämnar något större intryck mer än Cappy. Slutligen känns världarna i Odyssey väldigt innehållslösa vilket gör att mitt betyg också skulle landa på 8/10.

Petter:
Det är ju exakt så jag känner, även om jag fortfarande tycker att Odyssey är "jättebra". Det är lite som om Hudson skulle ha gjort ett Mario-spel med obegränsad budget. Väldigt underhållande, väldigt polerat men saknar den där slutliga superpiffen och Nintendo-charmen som många tidigare titlar alltid stått för. Jag skulle vilja prata om det jag tror är någon slags Nintendo-sjuka bland spelpress och även bland spelare. Att varje gång det släpps ett Zelda-storspel eller ett med rörmokaren i huvudrollen, så delas det per definition ofta ut 10/10-betyg, utan minsta lilla tanke på att kritisera dessa titlar på samma sätt som vi ser när det gäller i stort sett allt annat.

Jag har skrivit om det förut och jag står verkligen för det, att Nintendo liksom prenumererar på maxbetyg - åtminstone när det kommer till Mario och Zelda. De är heliga, liksom. Och som spelskribent vill man inte hamna i en situation där man anklagas för att "hata spel" efter att man valt att inte dela ut maxbetyget till det nya Zelda/Mario-spelet. Jag har under åren till och med hört redaktörer på flertalet nationella- samt internationella tidningar/siter erkänna hur de liksom betygsätter dessa titlar efter en egen skala. Vilket jag på något märkligt sätt begriper, men naturligtvis aldrig skriver under på.

Fredrik Säfström:
Där håller jag med. Visst, jag älskade The Legend of Zelda: Breath of the Wild av hela mitt hjärta och hade utan tvekan delat ut ett toppbetyg. I övrigt känner jag att det inte finns några spel alls i serien sedan Ocarina of Time som aspirerar på högsta, möjliga betyg. Och även om jag är uppvuxen med Nintendo och har en otäck böjelse till företaget så kan jag inte, i min vildaste fantasi, förstå hur spelrecensenterna tänker. Precis som du säger så är det rätt vanligt att många dundrar ut ett maximalt betyg till en speciell Nintendo-titel, och det är ju något som är helt åt helvete. Personligen vill jag alltid vara ärlig mot mina läsare och dela ut det betyg som jag tycker spelet förtjänar. Jag bryr mig inte om vem som ligger bakom produkten, utan väljer att dela ut mitt betyg efter underhållningsvärdet.

Kim Orremark:
Exakt såhär känner jag också. Jag har kul med Mario Odyssey senaste veckorna, helt klart, men det är snarare för att jag har suttit bredvid och sett min femåriga son spela och varit helt lyrisk över spelet. Den euforiska känsla han har just nu är den jag önskar att jag hade för Super Mario Odyssey, den känslan jag hade när jag spelade Super Mario Bros 3 för första gången, när jag var i hans ålder. Däremot är det inte åldern det är fel på den här gången (även om jag börjar bli mer grå än valfri dag i Göteborg), jag tokälskade Super Mario 3D World till Wii U för bara några år sedan. Magin med Mario uteblir nästan helt i Odyssey, för mig. Visst finns det delar då jag stormyser men på det stora hela känns det tomt, avskalat och inspirationslöst - exakt samma sak som jag känner inför årets Zelda.

Kim Jakobsson:
Jag gick faktiskt tillbaka och spelade om delar av Galaxy 2 nu i veckan, och herre min gud vad det spelet överglänser Odyssey på samtliga punkter. Så otroligt färgsprakande med helt otroliga plattformselement som detta spelet enbart skulle kunna drömma om. Odyssey känns på många sätt som ett par steg tillbaka gällande Mario, och allting har gjorts så otroligt mycket bättre innan. Hattmekaniken är finurlig men den tappar som sagt sin charm efter några timmar. Nu har jag spelat klart spelet och känner mig inte angelägen att fortsätta samla månar. Det lyfte aldrig riktigt för mig och jag kommer säkerligen ha glömt detta lir om något år. Jag tror till skillnad från Kim här över mig att jag kanske faktiskt är för gammal och vuxit ifrån denna typ av spel, eller så har det enkelt att göra med att innovationen inte riktigt fanns här denna gång.

Jonas Mäki:
Jag har bara spelat några banor, sen pausade jag för att röka lakritspipor.

Petter:
Det var ett förbenat tjat om de där piporna du. Men jag håller med dig, Kim2. Galaxy och Galaxy 2 är mästerliga spel som dominerar Odyssey på samtliga punkter. Allt från struktur till level design, övergripande estetik, spelkontroll, kamera, svårighetsgrad, spellängd, variation, musik och charm är vassare i Galaxy-spelen. Men ja, för att återknyta till Odyssey och mina åsikter så vill jag vara tydlig men att jag aldrig någonsin kallat Nintendos senaste för något annat än ett "jättebra" plattformsspel. För det är precis vad det är. Men briljant - är det inte.

Hur ser dina åsikter om Odyssey ut?
Länk till vår recension hittar du här.