Krossa mitt hjärta, igen - Tack

Jag har skrivit om det flertalet gånger redan och varit noggrann med att i detalj och så personligt och utlämnande som möjligt beskriva vad Naughty Dogs hyllade mästerverk gjorde med mig som spelare. Att det förändrade mig. Och under gårdagen slog det mig igen när min flickvän frågade om jag var "sugen på att spela The Last of Us igen nu då, i september?" att det här spelet krossade mitt hjärta på ett sätt som ingen annan kulturprodukt någonsin kommit i närheten av. Ingen film, ingen TV-serie, ingen låt, skiva, konsert eller något annat TV-spel har varit i närheten av att beröra mig och påverka mig på det sätt som Joel & Ellies älskade resa gjorde under hösten 2013. Och på svaret om huruvida jag är "sugen" på att få mitt hjärta krossat, igen - Visste jag under gårdagens middagssamtal ärligt talat inte vad jag skulle svara.

The Last of Us är det enskilt bästa spelet jag någonsin upplevt. För min del slår det Super Mario 64, Final Fantasy VII, Halo, Half-Life samt Half-Life 2 och på så sätt torde det väl vara alldeles självklart att när Naughty Dog nu stöpt om det gamla Playstation 3-äventyret i Playstation 4 Pro-grafik (med en del ljuspynt som enbart är möjligt tack vare Playstation 5), borde jag längta efter att uppleva det igen. Men det gör jag inte. Inte helt och fullt, i alla fall. Och det handlar ingenting om min initiala besvikelse över att The Last of Us: Part I till PS5 faktiskt inte riktigt är en regelrätt "remake" utan en slags remaster där man konverterat grafiken från den gamla PS3-optimerade spelmotorn till The Last of Us: Part II-motorn (som är en uppgraderad version av samma teknologi).

Jag vet bara inte om jag orkar med, en gång till. För det må kanske låta löjligt för alla er som beskriver spelet jag tjatar om som "överskattad" och som en "enformig överlevnadssimulator med massa menlöst prat och usel artificiell intelligens", men för mig handlar det nog snarare om att stålsätta sig inför ett pars kvällar hjärteskärande inlevelse som jag vet kommer att göra mig sorgsen. I grunden handlar ju The Last of Us inte om sorg. Det vet vi ju. Det handlar om hopp. Men även om det finns ett budskap där i det osannolikt finstämda slutet när Joel ljuger för Ellie, för hennes egen skull, så blir det för egen del en slags djupdykning i massa känslor som jag tagit från spelet och liksom fört över på verkligheten, tror jag. Eller om det kanske är tvärtom.

Andra gången jag spelade igenom The Last of Us (Remastered-versionen, handlade det om då) var till Playstation 4 och det var med min dotter Vega sovandes i min famn. Hon fick en jobbig start i livet och behövde efter 11 dygn på Östersunds sjukhus bevakas konstant eftersom det fanns risk att hon skulle sluta andas. Och det gjorde hon ju, på bordet där sekunder efter hon förlösts. Den där lilla, lilla tjejen på knappa tre kilo slutade andas och i samma veva som barnmorskan i rasande takt klippte navelsträngen anslöt en narkosläkare som räddade Vegas liv. Allt medan en chockerad pappa stod på kortsidan, ovanför henne, och strök hennes lilla huvud. Hon låg sen i respirator, Vega. Och när hon till slut fick komma hem och jag kunde sluta sova i en stol bredvid henne på sjukhuset, var det i min famn som hon ofta somnade. Att hålla sig vaken, hålla koll på henne och hennes andning var därefter såklart superviktigt och det var då som jag beslutade mig för att spela igenom Naughty Dogs älskade mästerverk, igen.

Den upplevelsen var mycket starkare än min första genomspelning, som ägde rum dryga månaden innan spelet släpptes till Playstation 3 och två år innan jag skulle bli pappa för första gången. Den var mycket starkare. För känslorna som Joel bär på efter Saras död, projicerade jag på mig själv och den där känslan av utblottad sårbarhet, sorg och saknad, ilska och hjälplöshet kände ju även jag, när Vega låg där på det där iskalla stålbordet medan narkosläkaren gjorde allt i sin makt för att få henne att andas igen. Jag vet att jag aldrig kommer att glömma de minuterna, jag vet att mitt hjärta brast där, och då. Och även om min älskade lilla Vega såklart överlevde (hon kutar ju runt här just nu och pratar om hur mycket hon ser fram emot sin sexårsdag nästa vecka) så finns det så många känslor som gör mig så rasande sårbar när jag tänker på The Last of Us, idag.

En del av mig vill bara minnas, och låta det vara så. Inte återuppleva. Inte försätta mig i den där situationen igen då Sarah dör i Joels armar och en del av mitt gamla gubbhjärta går i kras, igen. En annan del av mig begriper naturligtvis samtidigt att jag inte kommer att kunna hålla mig från att spela The Last of Us: Part 1 nu nästa månad, med tanke på hur förälskad jag är i upplevelsen som helhet. För det är en magisk kulturprodukt det där... En resa genom ett raserat USA och en resa genom en fars sorg och saknad som biter sig kvar och som förtrollar. Så... Mot bättre vetande är svaret på min flickväns fråga om huruvida jag ser fram emot att spela om det igen "Nej" samtidigt som jag vet att jag kommer att älska varenda sekund.

Krossa mitt hjärta igen, tack.